Det tycks sakta gå upp för de borgerliga regeringspartierna att de saknar stöd från majoriteten av Sveriges kvinnor och att det kan avgöra valet i höst. Efter tre och ett halvt år utan någon jämställdhetspolitik vaknar de till liv i elfte timmen. Jag välkomnar det. I grunden handlar politik om drömmar och visioner för hur man vill att samhället ska se ut och förändras. Det syns alldeles särskilt när man diskuterar jämställdhet.

Maud Olofsson har uppenbart gett upp om männen. I stället för att båda föräldrar delar på ansvar för barn och hem så drömmer hon om att få hembiträdet tillbaka. Hon vill därför satsa ännu mer av skattebetalarnas pengar på hushållsnära tjänster, det vill säga statliga subventioner till ”fredagens hemmamys”, som hon själv uttryckte det på debattplats i Aftonbladet i lördags.

Göran Hägglunds drömmar handlar än i dag om att alla borde ha en egen hemmafru. Han vill därför utöka vårdnadsbidraget så att det ger mer pengar i bidrag och därmed blir ytterligare skattesubventionerat. Folkpartiets jämställdhetsbonus blev ett fiasko som ytterst få ens känner till. Har partiet fortfarande kvar en dröm om jämställdhet så är det i dag oklart vad den betyder.

För moderaterna har alla samhällsfrågor ett svar; sänkt skatt. Det enda konkreta man lyckas formulera är uttalanden som att nya jobbskatteavdrag är bra för jämställdheten. Att inkomstklyftorna mellan män och kvinnor de facto har ökat kraftigt på grund av just jobbskatteavdraget låtsas man inte om.

Hägglund kritiserar mig på söndagens DN Debatt för att jag förespråkar kvotering som metod för ökad jämställdhet och för att jag angrep vårdnadsbidraget. Jag blev i hans ögon en symbol för överhetens pekpinneadel. Men som synes ovan vill alla fyra borgerliga partier använda ekonomiska styrmedel och politiska beslut för att påverka och styra människors vardag och val. Skillnaden mellan de rödgröna och alliansens fyra partier är vad vi vill uppnå och vilka typer av skattesubventioner eller metoder vi vill använda. Göran Hägglund vill göra sig till tolk för ”verklighetens folk” och påstår sig inte vill ha något förmynderi. Men den åtskiljande frågan är inte om människor ska få välja själva, utan vad man ska använda skattebetalarnas pengar till.

Problemen för Hägglund är flera:

1). Han tillhör det parti i Sverige som mer än något annat vill lägga sig i folks mest privata livsstil och livsval.

2). Hans egen drömfråga, vårdnadsbidraget, är inte en antipolitisk fråga. Det handlar i högsta grad om att använda politiken och skattepengarna för att påverka vilka val människor gör.

3). För Miljöpartiet är jämställdhet sedan länge en frihetsfråga. En aktiv politik för jämställdhet ökar livsvalen för människor. Att, som Hägglund gör, kämpa för att bevara traditionella könsroller är tvärtom att kämpa för att valfriheten inte ska gälla fullt ut för vare sig kvinnor eller män.

Kvotering kommer definitivt att bli en fråga i årets valrörelse. I Miljöpartiet har vi, med bra resultat, använt kvotering sedan starten. Det norska exemplet med lagstiftning om kvotering till de stora bolagsstyrelserna visar också att det fungerar väl i näringslivet. När det gäller föräldraförsäkringen så har Miljöpartiet ett förslag om en tredelad lösning där varje förälder har en garanterad tredjedel och en del som de kan fördela mellan sig. Också S och V driver krav med liknande inriktning. Dessutom driver MP ett förslag, barntid, som är ett fullt ut individualiserat stöd till arbetstidsförkortning till småbarnsföräldrar. Det ligger helt i linje med att majoriteten av småbarnsföräldrarna vill kombinera arbete, barn och hem men har svårt att få vardagen att räcka till med de hårda krav som ställs i arbetslivet i dag.

Om KD:s huvudnummer i valet blir att motverka en aktiv jämställdhetspolitik så må det vara. Men är det verkligen så imponerande år 2010?

Peter Eriksson
språkrör Miljöpartiet de gröna