Jag har alltid varit beredd att ta ansvar för det jag gjort i mitt liv. Däremot trodde jag aldrig att jag skulle behöva ta ansvar för och hudflängas offentligt också för saker jag aldrig gjort eller varit involverad i. Jag klandrar mig själv för de misstag jag gjort – men det finns en hel del i medierapporteringen efter förra årets kungabok som borde leda till en självkritisk debatt av medierna.

När boken den ”Motvillige monarken” kom ut hösten 2010 valde hovet att inte kommentera skvallret. Jag valde lojalt att följa samma linje. Det ledde dock till att oemotsagda lögner om mig förvandlades till sanningar i mediernas värld.

Jag tror att få människor som hamnar i en sådan här situation enbart handlar rationellt, välavvägt och genomtänkt. Jag hade svårt att inse varför jag skulle behöva utstå påståenden om att jag haft en relation till den numer riksbekante Mille Markovic. Jag är i själva verket inte alls bekant med honom, har aldrig träffat honom, och definitivt aldrig besökt hans etablissemang ”Power” som han drev under åtta veckor 1992. (Sthlms tingsrätt DB 1846)

Varför skulle jag behöva ta emot beskyllningar om besök på porrklubb i Bratislava, när jag aldrig varit där och aldrig ens besökt Slovakien?

Boken innehöll en rad andra felaktiga påståenden om medverkan i fester och besök på platser som jag inte ens varit på. Anklagelserna förmedlades och förstärktes i olika medier.

Jag var upprörd och kände starkt för att åtminstone försöka ta reda på vem som låg bakom och varför. En bekant erbjöd sig att hjälpa till att bringa klarhet i vad som låg bakom alla rykten. Han sammanförde mig med en för mig obekant person som vid senare granskning visade sig ha samröre med kriminella. Denne hade till vårt möte utrustats med dold bandspelare av en journalist som arbetade på en bok om kriminella i Sverige (SR P 1, 19/5 2011). Vid vårt möte framfördes ett ”erbjudande” om att få köpa komprometterande bilder med kungen och senare även att Markovic ville dementera sina påståenden. Jag avböjde.

I omgångar har sedan dessa kriminella i främst kvällspress portionerat ut avsnitt och delar av de samtal jag haft. Det var samtal där jag med olika påståenden och argument försökte komma fram till vad som egentligen låg bakom denna förtalskampanj. Jag insåg dock snart att det bara handlade om en sak – pengar.

Det har påståtts att jag agerat på kungens vägnar – det är inte sant. Jag handlade på eget initiativ och på egen hand. Precis som jag tidigare sagt offentligt var kungen vare sig inblandad eller informerad, inte heller någon av mina övriga vänner har medverkat. De kriminella ville dock dra in alla möjliga andra i sammanhanget. Skruvarna drogs åt: min familj – men även andra runt mig – utsattes för olika former av hot och påtryckningar som det var omöjligt att leva med. Det framfördes olika ekonomiska krav. Jag sade ibland till dem vad jag trodde de ville höra, vilket inte alltid i och för sig var sant. Jag var under hård press och försökte hitta ett sätt att avveckla de olyckliga kontakterna för att inte äventyra min familjs säkerhet. Jag såg mig också tvingad att i en uppgörelse, biträdd av advokater, betala en summa för att få ro. Någon ”faktura” har varken godkänts eller betalats.

Jag ångrar förstås att min iver att rentvå mig själv ledde till denna situation. Ändå har jakten på mig fortsatt i medierna. Metoderna har många gånger varit över gränsen. Att en enskild person får sina privata brev och mejl publicerade i medierna är inget annat än integritetskränkande. Kan jag vara säker på att inte min mobil eller mitt mobilsvar också avlyssnats eller att min mejl systematiskt kapats i jakten på rubriker? Flera märkliga händelser gör att jag har sådana misstankar. I den förra valrörelsen var det socialdemokratiska partiet utsatt för omfattande olagliga intrång i mejl och datorer i en härva där också ledande journalister fanns med.

I England förs en intensiv debatt om hur långt medierna får gå i sin jakt på rubriker och löpsedlar. Murdochs medieimperium skakar och tidningen News of the World har helt sonika lagts ner. Här i Sverige råder tystnad om att medierna fyllts med skvaller och överdrifter efter bokpubliceringen förra hösten.

För någon månad sedan skickade någon ett usb-minne innehållande lagrad information, troligtvis från en journalists dator, till mig via posten. Jag kontaktade polisen och överlämnade materialet. Två timmar (!) senare ringde en journalist från Expressen och ville att jag skulle kommentera att jag givit materialet till polisen. Hur visste han allt detta?

”Vi har mycket goda källor hos polisen”, förklarade reportern.

När uppgiften publicerats i Expressen fick jag bland annat ett mejl med frågor från en reporter på Aftonbladet: ”Våra källor säger att du själv kontaktade Expressen med uppgifterna om dataintrånget. Stämmer det?” Självklart var det inte så, men poängen är en annan. Medierna hänvisar ofta till källskyddet som gör det förbjudet att efterforska källor. Och så frågar plötsligt Aftonbladet oblygt om just en konkurrents källa: det är häpnadsväckande.

Jag har inte gjort något olagligt. Jag är inte misstänkt för något brottsligt. Och hur ska man kunna värja sig mot en återkommande skandalisering på osanna grunder?

Ett exempel: Expressen publicerade den 18 maj i år följande på sin förstasida, ”Bild-bevisen. Kungens grabbfest med skandalvännerna”. På bilden intill fanns jag och kungen. Men rubriken var osann för bilden visade något helt annat, nämligen att kungen och jag syntes tillsammans på en roddtävling (!). Därefter var jag med familjen i vårt hem. Och vad jag vet befann sig kungen den kvällen på middag hos en familj i Ulriksdal. Men i Expressen blir detta till ”Kungens fest utan Silvia” med andemeningen att här festar ”Kungen och grabbarna” när drottningen är bortrest.

Medierna vevar på, det tänjs på gränserna i vetskap om att hovet ständigt väljer linjen att inte kommentera eller dementera. Det blir en omöjlig situation för den som samtidigt hamnar i skottgluggen. Vanligtvis brukar det uppstå en pressetisk diskussion efter mediedrev av det slag som kungen råkat ut för – och som jag själv fått uppleva. Men, ännu icke.

Borde det exempelvis inte föranleda en hälsosam debatt om att en journalist i mer än ett halvår arbetat för Sveriges Television för att göra ett granskande program om kriminella – när han själv ingår i den sfären?

Journalisten gav i våras ut en hyllningsbok om sina kriminella vänner. Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller skrev om boken att den person och den värld journalisten gjorde anspråk på att beskriva ”är han själv del av”. Hon beskrev boken som en ”kontaktannons” för de kriminella.

Ivern att komma åt kungen har enligt min mening lett till att en del medier hamnat i en skadlig symbios med kriminella och okritiskt gjort sig till tolk för dem. De som är utsatta för skvallret utmålas som skurkar och kriminella lyfts fram som sanningsvittnen. Det blev till artiklar och nyhetsinslag om bilder som uppgavs föreställa kungen i komprometterande situationer och där reportrar sade att de inte ens visste om bilderna var äkta.

Mediernas många gånger oseriösa journalistik har lett till att somliga okritiskt tagit till sig denna rapportering och därför överreagerat. Var finns den journalistiska integriteten, var finns sans och måtta?

Anders Lettström