Frågan om religionens roll i det offentliga rummet har aktualiserats i Sverige. Igen. Alia Khalifa är en ung kvinna som studerar till barnskötare på Åsö vuxengymnasium i Tensta. Hon kräver att få bära den heltäckande niqaben, som täcker allt utom ögonen, i klassrummet. Rektorn har påpekat att skolan förväntar sig att elever ska kunna identifiera sig och kommunicera med de andra eleverna och motsätter sig bärande av den islamiska niqaben.
Slöjan är den viktigaste symbolen för islamistiska krafter, vilket blev tydligt i debatten om ”Halal-TV” och förslag på burkaförbud i Danmark. Burkan är ett av de mest bisarra uttrycken för den vilja till kontroll över kvinnans sexualitet och reproduktion som är central för de stora religionerna.
En demokrati ska givetvis inte diktera för individen hur hon ska gå klädd, men arbetsgivare kan kräva att anställda på sin arbetstid först och främst är där i egenskap av sin profession, inte konfession. Kockar måste bära kockmössa av hygienskäl, poliser får inte bära politiska symboler på uniformen, och programledare inom public service ska inte bära religiösa eller politiska symboler.
Kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend, där islamister har flyttat fram sina positioner. Sedan de iranska mullornas fatwa mot Salman Rushdie 1989 har politisk islam idkat utpressning mot den fria världen. Det som förenar de olika islamistiska organisationerna och regimerna är föraktet för liberala värden.
Genom att ständigt skuldbelägga västvärlden för allt ont som hänt mänskligheten har regimerna i länder som Iran, Saudiarabien, Jemen, Algeriet, Syrien och många andra diktaturer, intagit en roll som offer, och genom företrädare bosatta i framför allt Europa har de stärkt sin roll utanför de egna gränserna. Delar av vänstern har dragit sitt strå till stacken genom att plädera för identitetspolitik och särlagstiftning. I strävan att svartmåla USA har man legitimerat islamism. Den antirasistiska kampen är högst relevant och viktig, men har kidnappats av grupper som företräder en antidemokratisk kollektivism. Hårdvalutan på den allt mer stigmatiserande identitetspolitiska marknaden är kränkthet. Det är numera viktigare vem som framför en åsikt än vad som sägs. Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter.
Demokrati innebär inte en rätt att aldrig känna sig kränkt, men däremot en rätt att inte bli berövad sina medborgerliga friheter. Med andra ord får vi hacka i oss att alla inte uppskattar eller stöttar våra fria val. Vi får klä oss hur vi vill, men vi kan inte ta för givet att andra måste anpassa sina regler till vårt klädval. Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen.
Men islamisterna vill lagstifta bort kränkningar mot islam. Paradoxen är att i takt med att islams makt ökar i västvärlden, så blir det svårare för muslimer att använda sig av den liberala rättigheten att kritisera religioner. Västledare vänder sig till företrädare för organiserad islam för att nå den del av befolkningen som har en bakgrund i muslimska länder. Så har skett i samtliga europeiska nationer. Även i Sverige.
Min familj har representerats av personer som Helena Benaouda, Abd al Haqq Kielan och tidigare även den numera uttalade islamisten Mohamed Omar. Av Sveriges 400 000 personer som definieras som muslimer vågar jag hävda att de flesta inte har en aning om vilka dessa företrädare är. Ingen kan representera alla, men dessa personer ges inflytande och utrymme i kraft av att de uppfattas som företrädare för ett muslimskt kollektiv. Men vem har valt dem? De framför jämt muslimers, oftast kränkta, känslor och åsikter.
Att ledande politiker vänder sig till religiösa auktoriteter för att kommunicera med hundratusentals svenskar i landet tyder på att våra politiska ledare, oavsett partitillhörighet, tror att gruppen av muslimer är liktydig med ortodoxt troende muslimer. De flesta som blivit påklistrade den islamiska identiteten har flytt från religiösa krafter och regimer. Muslimer förhåller sig till islam som de flesta kristna i Sverige förhåller sig till kristendomen och är fullt kapabla att föra ett öppet och demokratiskt samtal där individer representerar sig själva. Det finns lika många tolkningar av islam som det finns muslimer i Sverige.
Hur många svenskar vill bli representerade av Ulf Ekman i Livets ord? Är tanken komisk? Tänk då igen, för det är exakt det som händer mig, min familj och mina vänner som flytt islamiska diktaturer. De ledare som i olika politiska sammanhang får representera landets muslimer speglar på många sätt den bild som stora delar av det politiska och kulturella etablissemanget har av muslimer. En person som inte visar religionen islam något större intresse ses inte som en riktig muslim. Redan 1999, två år före 11 september, lade Pakistan i FN det första förslaget till en resolution mot blasfemi som skulle förbjuda kränkningar av islam. Sedan dess har 15 resolutioner antagits för att förhindra kränkningar av religion i allmänhet och islam i synnerhet. Irland antog en ny lag mot blasfemi den 23 juli. I kölvattnet av islamistiska krav på lag mot blasfemi vädrar de andra religionerna morgonluft.
De senaste tjugo åren har olika politiska islamistiska krafter lyckats skapa en självcensur på redaktioner, bokförlag, teatrar och operahus. Resolutionerna som antagits i FN är inte juridiskt bindande, men ger legitimitet åt islamiska regimer att förtrycka den egna befolkningen i religionens namn.
Vem vågar stå emot de aggressiva, högljudda och ständigt kränkta islamisterna i deras angrepp på liberala värden? Den skarpaste kritiken mot islamiseringen av den fria världen kommer från dem som inte tar demokratin för given och som därför förstår värdet av de medborgerliga friheterna, där yttrandefriheten är en av de viktigaste. Yttrandefrihet är de levandes möjlighet att hävda sina rättigheter.
I söndags förenades en grupp islamister och nazister i en demonstration till stöd för mullorna i Iran och terrororganisationer som Hamas och Hizbollah. Motdemonstranterna på andra sidan Sergels torg var dubbelt så många och tydliga i sitt avståndstagande från islamismen. Gruppen bestod av personer med iransk, kurdisk och irakisk bakgrund. Men var fanns representanterna för det svenska politiska etablissemanget? Borde de inte ha varit på plats för att försvara de medborgerliga fri- och rättigheterna?
Dilsa Demirbag-Sten
journalist och författare