Den borgerliga alliansregeringen verkar ha riktat in sin politik efter mottot "åt den som har skall varda givet". Det sätter sina tydliga spår i den allmänna opinionen. Det var inte riktigt så man hade väntat sig det skulle bli.
Skall regeringen överleva nästa val gäller det att ändra den politiska profilen och det snabbt som ögat.
Under det senaste året har jag haft möjlighet att prata politik med närmare ett par tusen väljare. Före valet förra året var stämningen uppåt bland borgerligt sinnade väljare. Man såg chansen att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet och få till stånd en bättre inriktning.
I dag träffar jag många borgerliga som rent av ångrar att de gav sin röst åt allianspartierna. De upplever att regeringen är blind och okänslig för hur verkligheten ser ut utanför Stockholmsregionen.
Hur har det kunnat gå så illa? Utgångsläget var ju utmärkt. Till skillnad från de borgerliga regeringar som fick ta över 1976 och 1991 startade denna regering i ekonomisk medvind. Det är goda tider och den offentliga ekonomin är i balans. Med detta goda utgångsläge i ryggen har regeringen lyckats reta upp den ena gruppen efter den andra med okänsliga och illa genomtänkta åtgärder.
Det första som händer när jag träffar småföretagare är att de säger att de inte trodde att det var sant när det fick höra att den sänkta arbetsgivaravgiften för deras del skulle slopas. Många av dem når inte avtalsenlig lön trots 50-60 timmars arbetsveckor. De har fått uppleva att partier som före valet talade sig varma för småföretag börjar med att ge dem ett kraftigt "slag på käften". Där rök den trovärdigheten.
Sedan kom "jobbavdraget". Före valet lovades alla som jobbade en skattesänkning på 1 000 kronor i månaden. "Men, så bra", tyckte låginkomsttagarna. Äntligen en skattereform som ger oss sänkning i kronor och inte i procent. Så kom förslaget, men då visade det sig att de med låg inkomst fick cirka 400 kronor medan den som tjänade mer fick cirka 1 300 kronor per månad. Där rök trovärdigheten hos låginkomsttagarna!.
I vårt land har vi över 900 000 pensionärer som får leva på en pension på mindre än 10 000 kronor i månaden före skatt. Är det underligt att dessa medborgare i dag ställer frågan "varför lämnas vi utanför?". "Vi har jobbat och slitit och i många fall dragit försorg om stora barnkullar." Det stora flertalet, cirka 80 procent av dessa låginkomstpensionärer, är kvinnor.
Det finns ju somliga i denna regering som kallar sig feminister och talar om jämställdhet. Det vore rejälare om man då kom ihåg dessa kvinnor i sina förslag i stället för att fastna i mediala frågor om antalet kvinnor i riksdag, regering och företagsstyrelser. Men så långt verkar inte intresset för jämställdhet och rättvisa i verkliga livet sträcka sig.
Nu har det utlovats en ny "jobbuppmuntran" i höstbudgeten och då får man hoppas att regeringen lever upp till vallöftet om en tusenlapp per månad i mindre skatt till alla som jobbar, samt att man då därutöver genomför skattesänkningar som kommer hela det skattetyngda svenska folket till del enligt principen "skatt efter bärkraft". Gärna då i kronor till var och en, och inte i procent.
Dagens regeringspartier angrep i opposition s-v-mp för att de beskattade våra låginkomsttagare med världens högsta skatter. Så bra att ni själva nu har makten så att ni kan radera ut den "skattenesan".
Slopandet av förmögenhetsskatten tillför i stort sett dem som har det allra bäst en ytterligare guldkant på tillvaron. Slopandet av den skatten verkar dock nödvändig, eftersom de som har råd med en bra advokat och en skicklig revisor kan trolla bort den skattepliktiga förmögenheten. Socialdemokraterna har dessutom bäddat för slopandet genom att befria de allra rikaste.
Till skillnad från förmögenhetsskatten är fastighetsskatten en skatt som inte går att fiffla bort. När kristdemokraterna lade fram förslaget att ersätta fastighetsskatten med en avgift på 2 800 kronor, lika för slott och koja (vilken himmelsk rättvisa), så innebar det att till exempel 9 av 10 husägare i glesa inlandskommuner skulle få höjd skatt. De borgerliga partiledarna ställde sig bakom förslaget. När socialdemokraterna upptäckte innebörden så ändrades förslaget till "ingen skall få höjd skatt".
Förslaget innebär att de många miljarderna går till Storstockholm och andra tillväxtregioner medan större delen av landet får betala som förut, samtidigt som de får vara med om att bekosta kalaset genom höjd skatt på framtida försäljningar samt med höjd ränta.
Till förlorarna kommer också till exempel Storstockholms ungdomar att höra. De får betala ännu högre priser på sitt framtida boende.
Allt tyder nu på att avtalsrörelsen med centrala och lokala avtal blir en black om foten för regeringens ambitioner om flera jobb. Både regeringen och Riksbanken har anledning att rysa, men framför allt alla som befinner sig i utanförskap. Att i det läget släppa loss mångmiljardbelopp i de hetaste regionerna känns samhällsekonomiskt ansvarslöst.
Men villaägaren då? De som samlats på mynttorget måste väl hoppa högt av glädje över regeringens stora generositet åt vissa. Ja, men glädjen kan vara snabbt övergående. Socialdemokraterna, v och mp har lovat återinföra fastighetsskatten efter nästa val. Om inte alliansregeringen skärper sig rejält när det gäller rättvisa och regional utveckling är socialdemokraterna tillbaka 2010 och då är det sannolikt att de håller sig kvar vid makten.
Om alliansregeringen förlorar makten på en politik som utgår från principen "till den som har skall varda givet" blir det inte lätt för borgerligheten att komma igen.
När riksdagsutskotten nu börjar sin beredning vore det bra för alla inblandade och framför allt för samhällsekonomin om man mellan de så kallade blocken kunde finna en kompromiss så slott och koja ej behandlas lika och där man inte släpper loss en massa miljarder i fel tid och där överhettning är på gång. Tänk på att överhettningen i Stockholm var en stor anledning till arbetslöshetskrisen i början av 90-talet och som det sedan tog ett tiotal år att kämpa sig ur.
Nu signalerar också regeringen att skatten skall sänkas med fem procent på inkomster över 460 000 kronor. Alltså ytterligare ett förslag som kommer framför allt de cirka 10 procent som regeringen redan "övergynnat" till del.
Vad händer om inte allianspartiledarna snabbt kommer ner till verkligheten? Alliansväljaren från 2006 kan då byta sida, eller rösta med fötterna, det vill säga stanna hemma, blankrösta eller i protest rösta på pensionärspartiet eller sverigedemokraterna, eller något annat som dyker upp.
Finansminister Anders Borg har uttalat oro för att moderaterna är på väg att fördärva sin nya profil som ett parti för "vanligt folk". Denna oro är mer än berättigad.
Men riktigt orolig bör man vara i mitt eget parti. Inom centern finns många med låga inkomster, inte minst pensionärer. Vill partiledningen ha kvar dessa röster också i riksdagsval så gäller det att man skärper sig innan det är för sent.
I regeringens vårbudget finns också ett förslag om att framför allt de fattigaste småkommunerna skall avstå 500 miljoner till Stockholmsområdet på grund av att man där betalar löner över avtal. I Västerbottens inland ligger den sammanlagda kommunalskatten runt 34 kronor. I Stockholmsregionen är den genomsnittliga skatten cirka 30 kronor. Nu vill regeringen att dessa skattetyngda människor i våra glesbygdskommuner skall betala upp till 158 kronor per familjemedlem till Storstockholmskommunerna. Cirka hälften av dessa kunde sänka sin skatt för 2007, och allt tyder på nya stora skattesänkningar även nästa år. Höja skatten ytterligare i landsbygdskommunerna går inte, utan det gäller att avskeda folk. Jag hoppas verkligen att centerns riksdagsledamöter har kurage att sätta stopp för denna så kallade reform i avvaktan på en total översyn av skatteutjämningen.
Denna regering har uträttat en hel del bra saker, den rymmer ett antal skickliga statsråd. Men helhetsbilden har blivit skev genom att man i avgörande större sammanhang visat ringa intresse för det som rör "vanligt folk" och för Landsorts-Sverige. Bilden av nonchalans mot arbetslösa, låginkomsttagare och pensionärer har kommit att dominera. Visst kan man behöva "trycka till" fuskarna, sådana finns i alla system, men cirka nio av tio är hederliga, vill ha jobb och kunna försörja sig själva.
Några undrar kanske varför jag ger mig in i denna debatt och använder en del hårda omdömen. Skälet är att jag känner förtvivlan inför i första hand de fyra partiledarnas sätt att hantera sin regeringsmakt. Jag hör hemma inom borgerligheten, är konservativ i största allmänhet och vill ha en rättvis borgerlig politik genomförd. Det måste vara en borgerlig politik som tänker på "vanligt folk" och våra svagaste. Alltså, precis vad alliansen gav sken av att vilja göra före valet.
Jag skriver detta för att jag tycker att det vore både synd och skam om den regering som startade med bästa möjliga utgångsläge skulle vara på väg att "regera bort sig". Jag vill helt enkelt inte att s-v-mp "bjuds in på arenan och ges gratischans" att vinna 2010 års val, för att sedan sitta i orubbat bo åtta-tolv år framöver.
Jag hoppas att det skall gå att vända vinden. Men jag har svårt att tro på det jag hoppas på. Då måste förslag som nu ligger hos riksdagen för beslut ändras, och den rättviseprofil som Anders Borg försökte ge moderaterna respekteras av kvartetten partiledare.
Kanske kan alliansregeringen och dess fyra partiledare finna tröst i det österländska visdomsordet "genom att vika undan i rätta ögonblicket kan du inhösta slutsegern". Ögonblicket är nu!
Börje Hörnlund