Vad skulle hända med biståndet om Socialdemokraterna fick bestämma? När jag slog upp DN Debatt på påskaftonens morgon fick jag en del av svaret. De före detta generaldirektörerna på Sida, tillika socialdemokratiska företrädarna Carl Tham och Bo Göransson, vill vrida klockan tillbaka till det gamla biståndets dagar. Deras artikel är full av ogrundade påståenden samtidigt som deras egna idéer om hur det framtida biståndet bör utformas lyser med sin frånvaro.

Carl Tham och Bo Göransson är två herrar som har haft ansvaret för genomförandet av det svenska utvecklingssamarbetet. De ogillar alliansregeringens biståndsreformer. De presenterar sig som tidigare generaldirektörer för Sida men underlåter att upplysa om sin bakgrund som socialdemokratiska politiker. Detta är talande.

Deras debattinlägg illustrerar problemet med att biståndet alltför länge varit ett socialdemokratiskt projekt med en otydlig rollfördelning mellan regering och förvaltning. Under socialdemokratiska regeringar har Sida i hög grad själv tillåtits formulera den svenska biståndspolitiken. Alliansregeringen tar fasta på den konstitutionella rollfördelningen som innebär att regeringen har till uppgift att formulera politiken medan myndighetens uppgift är att genomföra den. Jag vill säkerställa att Sidas arbete återspeglar regeringens prioriteringar. Tham och Göransson kallar detta för politisering. Jag kallar det för styrning.

Min agenda för framtidens bistånd tar sitt avstamp i konstaterandet att biståndet per definition verkar i svåra miljöer. De kännetecknas inte bara av fattigdom och konflikter, utan av korruption och svaga demokratiska institutioner.

Jag har inte hört några socialdemokratiska debattörer bekymra sig över vare sig korruption eller bristande resultat. Socialdemokraternas biståndspolitiske talesman Kent Härstedt har anklagat mig och regeringen för att använda ”enstaka exempel på misskötta biståndsprojekt för att dra breda mörka penseldrag över svenskt bistånd” när jag i höstas inledde en debatt om biståndets utmaningar i miljöer som präglas av korruption. Tvärtemot vad som påstås i Thams och Göranssons artikel är det inte jag som blundar för biståndets dilemman, utan de socialdemokratiska biståndsdebattörerna.

Den socialdemokratiska utgångspunkten tycks fortsatt vara att goda intentioner är lika med goda resultat. I biståndet är detta ett ödesdigert felslut. Utan goda resultat förlorar biståndet sin poäng. Om det inte går att visa att resultaten är goda ska vi avsluta insatser eller göra om dem, och dra slutsatser inför framtida prioriteringar – annars tar vi inte kampen mot fattigdom och förtryck på allvar.

Regeringen presenterade förra året för första gången någonsin en skrivelse till riksdagen där biståndets samlade resultat redovisades, något som våra S-märkta företrädare aldrig mäktade med. Denna skrivelse visade att det är en lång väg kvar till ett bistånd som vi kan visa gör nytta.

När gammelbiståndets försvarare gör sig hörda visar man inte några tecken på att bekymra sig över att millenniemålen om halverad fattigdom till år 2015, trots decennier av biståndsansträngningar, inte tycks gå att uppfylla i tid. I stället beklagar sig oppositionens riksdagsledamöter, ivrigt påhejade av Sidas tidigare generaldirektörer, över nedskärningen av bidragen till svenska enskilda organisationers informationsverksamhet i Sverige. När jag gjort en avvägning mellan att satsa på biståndsverksamhet i fattiga länder eller på informationsverksamhet i Sverige har jag prioriterat det första. Jag prioriterar resultat i kampen mot fattigdomen framför marknadsföring av Sveriges bistånd. Goda resultat marknadsför sig själva.

Det stämmer att den förra regeringen redan hade beslutat att biståndet till Kina skulle upphöra. Men alliansregeringen har fastställt hur det ska göras. Vi har fasat ut det traditionella utvecklingssamarbetet och valt att fortsätta med riktade insatser för demokrati och mänskliga rättigheter. Under en övergångsperiod bidrar vi även med medel från biståndet för att stärka samverkan mellan svenska och kinesiska aktörer, framför allt på miljöområdet. Det är ett sätt att ta globalt och moraliskt ansvar.

Det börjar bli tröttsamt att misstänkliggöras för att egentligen bara vilja skära ner biståndet.

Jag är den första biståndsminister som under en hel mandatperiod årligen avsatt en procent av BNI, bruttonationalinkomsten, i bistånd och den första biståndsminister som på allvar föresatt sig att reformera biståndet i grunden. Samtidigt har jag aldrig hymlat med att jag tycker att dagens budgeteringsprincip är problematisk, för att den skapar stora fluktuationer och dåliga planeringsförutsättningar. Jag har inte heller stuckit under stol med att jag tycker att biståndets legitimitet måste baseras på vilka resultat vi uppnår, snarare än på vilka procenttal som vi kan redovisa till OECD. Det står jag för, men denna avvägning är inte min överordnade agenda.

Tham och Göransson personifierar det långa socialdemokratiska maktinnehav där utbetalningspolitik var själva målet för det svenska biståndet och volym gick före innehåll. Det ligger nära till hands att tolka deras självgoda inställning till biståndet som kärnan i socialdemokratisk biståndspolitik.

Jag utmanar dagens socialdemokrater att påvisa i vilket avseende biståndet var bättre under deras tid vid makten och hur de hyllmeter av resultatredovisningar som enligt Tham och Göransson fanns då användes för att göra biståndet bättre. För att utröna om Socialdemokraternas vision om framtidens bistånd i själva verket är en vision om att återskapa det gamla biståndet vill jag ställa några frågor:
1). Är det regeringen eller Sida som ska utforma Sveriges biståndspolitik?
2). Hur ska Sverige prioritera mellan olika insatser utan att ställa tuffa frågor om biståndets resultat?
3). Vill ni att Sverige ska överge de kineser som kämpar för mänskliga rättigheter?
4). Har ni en idé om hur korruption ska bekämpas?
5). Hur mycket av de pengar som i dag används för fattigdomsbekämpning vill ni återföra till enskilda organisationers informationskampanjer?

Vad gäller Sverige som biståndsnation har Sverige fått högsta tänkbara betyg i internationella granskningar under min tid som biståndsminister. Men jag nöjer mig inte med det. Med alliansregeringen kommer biståndsreformeringen att fortsätta. Min agenda handlar om att förändra det gamla biståndet, att anpassa det till dagens globala verklighet, att öka insynen i biståndet och ställa tydliga krav på resultat, så att vi kan lära av framgångar och misstag. Bara så kan biståndet göra verklig nytta i fattiga människors liv.

Min vision är att gå från passiv utbetalningspolitik till aktiv utvecklingspolitik. För att uppnå det krävs sannolikt en mandatperiod till. Om det inte är att ta biståndet på allvar vet jag inte vad som skulle vara det.

Gunilla Carlsson
biståndsminister (m)