Madeleine Leijonhufvud, Christian Diesen och Inger Nyström anser att jag är olämplig som justitiekansler (DN Debatt 20/12). För att styrka vissa anklagelser åberopar de tio halvsanningar (ohederligheter eller vilseledanden) och en lögn.
Om jag förstår det rätt är det värsta jag har gjort att ta fram en enligt skribenterna undermålig rapport ("Felaktigt dömda", 497 sidor), där rättssäkerheten i den svenska brottmålsprocessen undersöks. Det näst värsta är att jag har hävdat offentligt att det sitter oskyldiga i svenska fängelser.
Båda dessa punkter rör JK:s tillsyn över myndigheterna. Tillsynen sker främst genom granskning av klagomål, undersökningar av enskilda fall på eget initiativ, inspektioner av myndigheter eller utredning av möjliga "systemfel". Ett systemfel kan vara exempelvis att en fråga faller mellan myndigheternas stolar så att ingen känner ansvar för den, eller att rättssäkerheten är otillräcklig inom ett visst område.
För JK:s tillsynsverksamhet tillämpar jag bland annat följande tre principer: 1. Tillsynsverksamheten ska vara så samhällsnyttig som möjligt. 2. Misstankar om allvarliga så kallade systemfel ska om möjligt utredas. 3. När jag tillfrågas uttalar jag min mening om eventuella systemfel under förutsättning att jag anser mig ha tillräckliga belägg.
Systemfel? För några år sedan uppstod misstankar om brister i brottmålsprocessen sedan först Yasser Askar och därefter Joy Rahman hade frikänts efter resning sedan de dömts till fängelse på livstid och avtjänat en del av sina straff. Sedan 1950 hade det inte tidigare förekommit i Sverige att livstidsdömda personer hade frikänts efter resning. År 2004 beslöt jag att starta en utredning för att undersöka om det fanns fel i brottmålsprocessen som gör rättssäkerheten otillräcklig.
I utredningens rapport i juni har elva resningsfall från de senaste 15 åren undersökts. Personerna hade dömts till tre års fängelse eller mer, avtjänat delar av straffet men sedan frikänts efter resning. Antalet fall innebär en mycket kraftig ökning jämfört med åren 1950-90, då det förekom två motsvarande fall. Det som var två fall under 40 år har alltså blivit elva på 15 år. Brottsutredningarna och domarna uppvisade i många fall allvarliga brister. Och redan statistiken torde stämma till eftertanke.
Denna rapport ondgör sig de tre skribenterna över. Den som ledde utredningen, Hans-Gunnar Axberger, har själv svarat på kritiken (DN Debatt 22/12). Jag avstår därför från detta. Min uppfattning - med drygt 20 års erfarenhet som utredare eller granskare av utredningar och dylikt - är att det rör sig om en mycket kvalificerad rapport efter ett ovanligt noggrant och skickligt arbete.
Jag har nyligen sänt rapporten till justitieministern tillsammans med en skrivelse med JK:s förslag till åtgärder. Jag förutsätter att departementets jurister gör en egen bedömning av rapportens halt och värde.
Jag nämnde vikten av samhällsnytta i tillsynsverksamheten. För egen del bedömer jag att mitt initiativ till rättssäkerhetsprojektet, som alltså slutade med rapporten "Felaktigt dömda", är något av det mest samhällsnyttiga som jag har gjort.
Jag har fått kritik för att uttala mig för lättvindigt och svepande om vissa förhållanden i rättsväsendet. Man vänder sig särskilt mot att jag hävdar att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser. Jag har skrivit om detta tidigare (se exempelvis DN Debatt 14/6). Låt mig nu förklara, med utgångspunkt från den norm som jag alltså tillämpar för offentliga uttalanden om eventuella systemfel, varför det enligt min uppfattning vore inte bara fegt utan också fel av en JK att hålla inne med sin övertygelse om systemfel inom hans ansvarsområde.
Mitt främsta belägg för min övertygelse är - vid sidan om rapporten "Felaktigt dömda" - att många advokater har sagt mig att de haft klienter som enligt advokaternas övertygelse har blivit oskyldigt dömda. Vid två tillfällen i somras skrev sammanlagt cirka 20 advokater artiklar om detta. Till detta kommer att en fängelsepräst och två fängelsepsykologer säger att det har blivit långt vanligare på senare år att intagna hävdar att de är oskyldiga, ofta med berättelser som känns övertygande. Under 2005 och 2006 har vidare drygt 350 personer skrivit till JK och sagt sig vara oskyldigt dömda. Många av berättelserna framstår som övertygande, om än långt ifrån alla. Jag har också själv läst flera fällande brottmålsdomar som är påfallande svagt underbyggda.
Skälen för att jag mot en sådan bakgrund bör uttala min övertygelse är dessa:
1. JK har en unik insyn med en omfattande input från många håll. Den som får så mångskiftande inblickar i rättsväsendet och dessutom har en tillsynsroll har enligt min mening en skyldighet att ta tillvara och nyttiggöra detta.
2. Att JK uttalar sin övertygelse skapar medvetenhet om ett i varje fall möjligt systemfel. En debatt kan leda till insikter och förbättringsåtgärder.
3. Öppenhet och debatt är normalt av värde i sig, bland annat för att människor får kunskaper och insikter om samhället.
4. Risken är annars att ett systemfel som kan åtgärdas blir bestående.
En risk som jag tar är att förtroendet för rättsväsendet sjunker om jag som JK uttalar kritik. En annan risk är att de berörda drabbas av felaktig kritik utan att ha fått säga sitt. Är det värt dessa risker?
Om jag har rätt i min övertygelse är svaret ja. Inte om jag har fel. Därför är det viktigt att jag har tillräckliga belägg för vad jag säger. Om jag har sådana belägg gör jag fel om jag tiger.
När jag uttalar en övertygelse av detta slag blir det med nödvändighet i form av "svepande uttalanden". Jag ska i princip inte bedöma skuldfrågan i enskilda fall och kan därför aldrig säga att "det och det fallet är fel". Vad jag kan göra är att uttala min övertygelse och redovisa mina belägg. Jag är hjärtligt trött på att personer som inte har förstått detta tar för givet att det är fel med det som de gillar att kalla för "svepande kritik".
Låt mig övergå till egen kritik mot mina vedersakare på några punkter. Det finns inte plats för allt.
1. Den som ledde arbetet med rättssäkerhetsrapporten var alltså Hans-Gunnar Axberger. Skribenterna säger om honom att han "är verksam inom området medierätt", därmed antydande att han inte skulle förstå sig på straffprocessen. Men Axberger är docent i straffrätt och har en omfattande erfarenhet av undersökningar av rättsväsendet. Han var ledamot och huvudsekreterare i "Palmekommissionen" och arbetande sakkunnig i Osmo Vallo-utredningen, två erkänt högtstående utredningar. Han är sedan flera år ansvarig för förundersökningsledarutbildningen på Polishögskolan och är därtill en person med erkänt stark integritet. Det finns inte många med motsvarande kompetens att bedöma rättssäkerheten i brottsutredningar.
2. Trion säger att jag "under det senaste året konsekvent uppvisat en överslätande syn på sexualbrott". Jag antar att de syftar på att jag inte begärde avsked för justitierådet som hade köpt sex (våren 2005). Innebär min tolkning av grundlagen i det fallet att jag har "konsekvent uppvisat en överslätande syn på sexualbrott"? Jag borde inte använda kraftuttryck, men ärligt talat: Hur kan man låna sig till att säga något så idiotiskt? (Det är detta påstående jag väljer att kalla en lögn.)
3. De säger att jag har förklarat mig "veta" att personer är oskyldiga till brott. Jag är mycket noga med att i stället tala om min "övertygelse". Veta kan man ytterst sällan göra. Leijonhufvud brukar säga att det inte är någon skillnad, men det är det.
4. De säger att jag har gjort "svepande utfästelser om kommande ingripanden mot dem som föranlett dessa justitiemord". Jag står frågande. Vad skulle det vara för utfästelser? Det kan inte bli tal om några ingripanden.
5. Det hävdas att jag har sagt följande till Svenska Dagbladets reporter angående ärendet Thomas Quick: "Utredningen visar att Thomas Quick har lurat åklagare och polis att det är han som begått morden. Och de har i sin tur anpassat mordutredningarna i tron att det är han som är mördaren." Jag har aldrig ansett detta och förvisso aldrig sagt det. Vad jag har sagt är att detta påstods i den utredning som Pelle Svensson gav in till JK. SvD är korrekt citerad, så felet är inte skribenternas utan SvD:s. Eller möjligen mitt eget om jag inte var tillräckligt tydlig. Men nog kunde man väl tycka att mina kritiker borde ha förstått att jag inte gärna kunde ha sagt att det förekom allvarliga missförhållanden innan jag ens hade satt i gång med den utredning som skulle behandla just den frågan.
6. Mina tre kritiker säger också, med hänvisning till vad riksåklagaren ska ha sagt, att jag har "sänt en signal till alla barn som utsatts för sexuella övergrepp: Anmäl inte, du blir ändå inte trodd". Skulle jag ha sänt en sådan signal genom att peka på ett antal fall där personer har frikänts efter resning sedan de först har dömts för sexualbrott mot barn? Ska man skratta eller gråta?
7. Skribenterna säger, slutligen, att
JK:s granskningsuppgift "förutsätter gott omdöme och förmåga att motstå varje slag av påverkan". Hur de bedömer mitt omdöme lämnar jag därhän. Men de antyder att jag inte skulle ha förmåga att motstå otillbörlig påverkan. (De kan inte gärna avse tillbörlig påverkan eftersom alla bör vara öppna för sådan.) Det är en allvarlig anklagelse och jag vill be dem att uttryckligen precisera den, offentligt eller direkt till mig. Jag garanterar att jag kan motstå otillbörlig påverkan.
När man riktar allvarliga anklagelser mot någon bör man enligt min uppfattning vinnlägga sig om vissa etiska principer. Man kan gärna börja med hederlighet.
GÖRAN LAMBERTZ