Anders Ahlberg och Anette Novak (DN Debatt 20/7) väcker frågor om JK:s praxis. Jag välkomnar den diskussionen!

Ersättningen för lidande ska enligt den så kallade frihetsberövandelagen bestämmas efter en individuell prövning. En omständighet som kan vägas in är vilken uppmärksamhet ett frihetsberövande har väckt i ett enskilt fall. Stor uppmärksamhet i massmedierna kan enligt lagens förarbeten ha bidragit till ett ökat lidande.

Man kan diskutera om det allmänna ska bära det ekonomiska ansvaret för en publicitetsskada, men det har alltså lagstiftaren ansett. Statens strikta ansvar enligt frihetsberövandelagen ska kompensera för det lidande som frihetsberövandet inneburit för den enskilde och påverkas inte av ett eventuellt ansvar för en ansvarig utgivare.

När lagen tillkom levde vi emellertid i ett helt annat medielandskap än i dag. Då var medierna dagstidningar, tv och radio. I dag uppmärksammas frihetsberövanden också via till exempel nättidningar, webbsajter, bloggar och Facebook.

Är ”oseriösa webbsajter” massmedier? Ska man göra skillnad mellan uppmärksamhet som orsakats av publicering i DN och som orsakats av uthängning på nätet? Ska ”brottslig” publicering i sig anses orsaka mer lidande? Hur vet man vilken spridning uppgifter fått? Hur ska man förhålla sig till att många enskilda i dag själva väljer att lägga ut personlig information via nätet?

En bredare frågeställning är om det över huvud taget är möjligt att avgöra vilket personligt lidande ett visst frihets­berövande orsakat. Lagstiftaren har avvisat tanken att ersätta lidande med ett normaliserat belopp. För att kunna åstadkomma en enhetlig praxis har JK emellertid utvecklat vissa riktlinjer för sin bedömning.

Jag avser att gå igenom och överväga om det finns skäl att utveckla eller modifiera JK:s nuvarande praxis när det gäller tillämpningen av frihetsberövandelagen. Visar den genomgången att det finns behov av lagstiftningsåtgärder kommer jag att ta kontakt med regeringen i frågan.

Anna Skarhed
Justitiekansler