God forskning och kritisk granskning är två oupplösliga bundsförvanter, lika självklara som källkritik och hederlighet är för den vetenskapliga verksamheten.
I kölvattnet av ett teveprogram som ådragit sig över 100 anmälningar till Granskningsnämnden har dock min forskning utsatts för angrepp som helt frångår dessa kriterier. Konsekvent förvanskas och vulgariseras den forskning jag gjort om bland annat rituellt våld - ett mycket svårt och komplext forskningsområde. Senast ut av omtolkare är Anne-Marie Morhed och Bo Rothstein, DN Debatt 3/6, som använder sina akademiska titlar till att instämma i och spä på lögnerna. Men var i min forskning hittar de "belägg" för alla sina påståenden, till exempel att jag nöjer mig med ett enda teoretiskt perspektiv, eller att jag med mina undersökningar påstår att sexuella övergrepp sanktioneras inom ramen för prästers yrkesutbildning?
Vetenskapsrådet, det tidigare HSFR och SFR (nu FAS), Riksbankens Jubileumsfond och Brottsofferfonden räknas uppenbarligen som finansiärer som fördelar medel utan vetenskaplig prövning eftersom jag fått stöd från dessa. Eller ljuger Rothstein och Morhed rakt upp och ned?
"Tron på tomtar, troll, jävlar och onda andar" är något "förgånget" enligt den världsbild som Rothstein och Morhed menar skall styra all forskning. I vilket annat land än det sekulariserade Sverige skulle samhällsvetenskapligt orienterade forskare placera tomten och kristendomen i samma kategori av vidskepelser, som viftas bort med ett överlägset drag? Känner de inte till att en andlig värld tillhör stora delar av kristenhetens teologiska kärna? Denna fördomsfulla inställning är exempel på en riktigt dålig forskningsansats, som de därtill koketterar med.
Så påstår de att min forskning "på allvar hävdar att det i stor omfattning begås rituella barnamord i Sverige". Vad annat kan jag svara än som upprepade gånger under senaste tiden: Nej, det påstår jag inte. Men jag har forskat kring "stolligheten" rituella övergrepp. Bakgrunden är att jag på 1980-talet gjorde flera undersökningar om en utbredd exorcismverksamhet i Norge; jag intervjuade bland annat kvinnor som av sin andlige ledare - kyrkoherdar eller pastorer - hade fått diagnosen 'besatta av Satan'. I mina analyser kunde jag efter hand skönja att verksamheten, enligt kvinnornas berättelser, hade en rituell karaktär och till delar skedde inom utvecklade ritualer. (Dessa undersökningar var inte populära, men kyrkan med flera har i dag tackat mig för mitt arbete.) Fram till 1990 var jag uppsökande observatör i olika religiösa sammanhang, bland annat tre olika satanistiska grupperingar, två norska och en svensk, men - nota bene - utan samband med arbetet med rituella övergrepp! Dessa grupper var olika - ideologiskt och sociologiskt. Här berättade deltagarna vilka slags riter de deltog i, vad saker och ting betydde, och om övergrepp (min term) som de tyckte sig ansvarsbefriade ifrån. De berättade saker som i flera avseenden liknade det barnen i andra undersökningar berättade.
Inom ramen för ett annat forskningsprojekt intervjuade jag nämligen också för cirka 15 år sedan en mängd små och stora barn om deras erfarenheter av sexuellt våld. Dessa övergrepp var svåra att få fram och sätta ord på för barnen. Begrepp som används för att förklara denna svårighet är att minnen fragmenteras, disassociering sker, man kan utveckla multipla personligheter etcetera. Extrema erfarenheter kräver extrema strategier, säger den brittiska forskaren Liz Kelly. Barn med sådana erfarenheter identifierar sig gärna med förövaren, och känner sig delaktiga och ansvariga för övergreppen, bland annat därför att de blir indoktrinerade med att de är unika och att "detta" därför sker bara med dem.
Många berättade om erfarenheter av sexuella övergrepp som hade skett innanför en rituell ram, och det blev för mig som forskare viktigt att undersöka vilken betydelse ritualen hade för barnen. En ritual är uppbyggd genom att vissa handlingar (till exempel övergrepp) återupprepas, i kombination med att vissa ord sägs och återupprepas, ord som har betydelse utöver sig själva, och detta knyts till symboliska redskap mättade av mening (kors, ljus, mask, smycken, musik). Ritualen är viktig eftersom den talar till alla sinnen, är upplevelsestark och dramatisk; ritualen är nämligen ett medel till förändring, antingen det initierar en ny fas, eller ett nytt tillstånd, eller förändrar mer grundläggande. Effektiv ritualanvändning kan förändra en människa - till exempel skapa ett offer, bygga en förövare.
Under intervju- och analysarbetet började jag uppmärksamma dessa och andra aspekter och kunde notera hur informanterna återkommande gjorde en distinktion mellan det de kunde kalla det "vanliga", samt "det där, farliga", alltså mellan sexuella övergrepp, och övergrepp inom en rituell ram. Som jag tolkade dem, hade skillnaden med verkningarna att göra: De omtalade de rituella övergreppen som ännu mer skräckfyllda, panikartade, men samtidigt även som mer tillåtna, vilket kan förefalla paradoxalt. De rituella övergreppen verkade uppfattas som mer tillåtna eftersom de var tydligt relaterade till ett element av en auktoriserad och legitim överordning, krafter som var mäktiga och som barnen var rädda för men samtidigt accepterade, som skedde på vägnar av andra än förövaren/förövarna, till exempel att mamma skulle bli med barn genom övergreppen mot barnet.
Det visade sig att ritualerna enligt de involverade kunde ha skiftande ideologisk inspiration: kristen, sekulär, och satanistisk (många utgåvor, till exempel det som kallas self styled satanism - man lånar ord och uttryck, eller symbolisk satanism, där en kraft, i första hand sexuell, tar kontroll över en person och ansvarsbefriar honom för eventuella gränslösa handlingar, och så kallad äkta satanism, det vill säga satan som kosmisk kraft). Jag kunde utkristallisera tre kontexter som de rituella övergreppen skedde inom enligt de involverades berättelser: barnet och den individuella förövaren, släktsammanhang, där rituella övergrepp sker multigenerationellt (här är också kvinnor förövare), och utvidgade grupper eller nätverk.
I samtalen berättades under tiden saker som är "för mycket", saker vi inte vet något om och knappt kan eller orkar ta till oss. Offer - foster och delar av djur - nämndes också. Också för mig var det frestande att blunda - berättelserna kunde vara osammanhängande och fragmenterade, och tolkningarna var svåra: Hur kan barn verbalisera något som är bortemot omöjligt att begripa? Hur förstå när droger verkade vara använda och som skapade snedföreställningar och snedtändningar? Hur kunde jag som forskare förstå?
Vikten av att förstå och analysera informanternas berättelser, det vill säga tolkningar, inom tolkande vetenskap skapar viktig kunskap. I enlighet med kvalitativa metoder är det som forskaren får sig presenterat av de intervjuade, tolkningar. Så också här. Inte heller här kunde jag ta det de involverade sade som rena "facts", men svårigheterna att tolka och förstå var mycket större än jag hade erfarit förut.
Ändå kunde jag som forskare inte lämna dessa berättelser, hur svåra, fragmenterade och smärtsamma de än var. Jag kunde inte släppa barnen; jag var, och är, övertygad om att de berättat om något som för dem är en svårgreppbar men hemsk verklighet med stora skador som konsekvens, vilket jag i dessa dagar blivit påmind om mejlledes.
Att nöja mig med att skilja mellan 'rimliga' övergrepp och det som är 'för mycket', och sen ta avstånd från det senare - för att bara förhålla mig till de förra - framstod som en alltför lättvindig lösning. Jag får påminna om att den kunskap vi har om kvinnomisshandel i dag baseras på kvinnornas berättelser, inte på bevis i polisiär betydelse, eller på domar baserade på bevis. Också kvinnors "vanliga" våldshistorier är svåra att tolka. Även med all kunskap vi har per i dag.
Jag försökte tolka och förstå barnen med utgångspunkt i bland annat mina kunskaper i religionsvetenskap och våld. I detta arbete lät jag mig dock - givetvis inte! - styras av kunskapshorisonter som Morheds och Rothsteins. Det hade varit mycket dålig forskning. Resultaten är också vederbörligen framlagda och publicerade som forskningsmaterial, till läsning och kritisk granskning av den forskare som vill.
Det är ett minimikrav att vetenskaplig verksamhet är kontrollerbar och intersubjektiv. Men efterprövbarhet betyder något annat inom en hermeneutisk tolkningstradition än inom positivistisk dito där "belägg" och efterprövbarhet betyder att viktlägga en rad yttre tekniska förhållanden. Inom tolkningsvetenskaper och med kvalitativa metoder sker efterprövbarhet genom att forskaren redogör för forskningsprocess, kopplat till framvisning av material, argumentation för valda analytiska grepp, och transparens i argumentationen för vissa tolkningar.
Just detta, att ta informanternas berättelser på allvar, antingen det gäller att tolka och förhålla sig till deras erfarenheter av våld, eller deras religiösa trosföreställningar, är en av kvinnoforskningens stora bidrag till forskningen. Det är genom den öppenheten i kombination med välutvecklade teoretiska och analytiska verktyg som jag över huvud taget har kunnat närma mig några av de mycket svåra frågor som forskaren ställs inför i möte med berättelser om rituellt våld. Men som den forskning detta är, är den fullständigt beroende av att de som engagerar sig i det kritiska samtalet är insatta i studien i fråga innan de kritiserar den. Det är inte Morhed och Rothstein.
Men självklart handlar påhoppen om mer än min forskning. Det handlar om den feministiska våldsförståelsens landvinningar under senaste decenniet. För givetvis provocerar dessa landvinningar, inte minst dem som hittills vunnit skydd bakom oprecisa och otillräckliga kunskaper. Det vi skördat är resultatet av 90-talets kvinnofridsreformer och forskningssatsningar vilka burit frukt och börjat få ett litet men ändå viktigt genomslag i samhällets förståelse och bemötande av våld.
Jag kommer inte att vika för forskningspoliserna Morhed och Rothsteins krav på rättning i leden, till den världsbild de med stor okunnighet, stora ord men utan forskningsmässigt förhållningssätt tar sig rätten att staka ut gränserna för. Jag är forskare. Och som andra forskare har jag helt andra lojaliteter än makten. Frågan är om denna hållning är accepterad också för oss feministiska forskare i den svenska jämställdhetens paradis?.