Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Jämlikhet har försvunnit från partiernas program”

Den förändring i synen på jämlikhet som sker mot slutet av 1900-talet är märkbar i alla partiers program, möjligen med undantag för Vänsterpartiet, skriver Per Sundgren.
Den förändring i synen på jämlikhet som sker mot slutet av 1900-talet är märkbar i alla partiers program, möjligen med undantag för Vänsterpartiet, skriver Per Sundgren. Foto: SAOL

Ny undersökning. Jämlikhet i betydelsen social och ekonomisk utjämning har kraftigt tonats ned i flera partiers program. Det har ersatts av ett jämlikhetsbegrepp som tar sin utgångspunkt i enskilda individer med betoning på lika möjligheter och chanser. Det skriver idéhistorikern och förre V-politikern Per Sundgren.

Med välfärdspolitiken efter andra världskriget minskade de ekonomiska klyftorna mycket påtagligt. I början av 1980-talet var Sverige enligt internationell statistik världens kanske jämlikaste land, men sedan dess har inkomstklyftorna vuxit snabbare än i kanske något annat västland enligt en granskning utförd av OECD. Samtidigt som de lägsta inkomsterna stått i stort sett stilla under 20 år har framför allt de rikas kapitalinkomster ökat dramatiskt. Nu avslöjas också hur många av dessa de rikaste gör allt de kan för att öka ojämlikheten genom att smita från skatt.

Men växande klyftor är ingen naturlag, så hur har detta kunnat ske när alla undersökningar visar att det finns ett brett folkligt stöd för ett jämlikt samhälle? För att belysa denna fråga har jag genomfört en undersökning av riksdagspartiernas inställning till jämlikhet sådan den tar sig uttryck i deras partiprogram. Min utgångspunkt har varit ordet jämlikhet och mitt fokus social och ekonomisk jämlikhet och ekonomisk demokrati. Min undersökning visar att jämlikhet i betydelsen social och ekonomisk utjämning kraftigt tonats ned i flera partiers program och kommit att ersättas av ett jämlikhetsbegrepp som tar sin utgångspunkt i enskilda individer med betoning på lika möjligheter och chanser.

När det gäller antalet jämlikhetsnoteringar i partiprogrammen finns en tydlig skillnad mellan blocken. Ordet uppträder tidigare i vänsterpartiernas program, redan i slutet av andra världskriget hos socialdemokraterna i programmet från 1944 och i det kommunistiska programmet från 1953. Det är också mer frekvent, i synnerhet i de socialdemokratiska programmen, där en toppnotering med 62 träffar nås i programmet från 2001. Detta avspeglar förstås den avgörande skillnad som funnits mellan de politiska blocken i inställningen till jämlikhet. För arbetarrörelsens partier är jämlikhet både i betydelsen formella juridiska rättigheter och i betydelsen social och ekonomisk rättvisa ett grundläggande rättvisekrav. Men det är först när ett revolutionärt perspektiv med krav på en ny produktionsordning övergivits som jämlikhetsfrågan blir viktig politiskt, vilket sker med introduktionen av folkhemspolitiken under slutet av 1920-talet.

Sedan händer något, för varje centerprogram noteras ordet allt färre gånger, och mot slutet av 1900-talet är den positiva inställningen till ekonomisk jämlikhet helt övergiven. Nu argumenterar både Centern och Folkpartiet för att ekonomiska skillnader är både nödvändiga och nyttiga.

Inte särskilt överraskande står de borgerliga partierna för en annan inställning. Inget av dem förespråkar en långtgående ekonomisk utjämning. Tvärtom ses ojämlikhet som ett närmast naturligt tillstånd förorsakat av människors olika egenskaper. Något händer dock på 1960-talet som förändrar samhällsklimat och politisk dagordning. Samtidigt som världens orättvisor uppmärksammas går det inte längre att blunda för att också Sverige är ett samhälle med stora sociala och ekonomiska klyftor. En låginkomstutredning levererar statistiska uppgifter om ett skrämmande ojämlikt Sverige och i riksdagsvalet 1968 blir ”Ökad jämlikhet” en övergripande socialdemokratisk paroll.

Även de borgerliga partierna påverkas. Centerpartiet, som tidigare i sina program aldrig använt ordet jämlikhet, antar 1970 ett program med rubriken Jämlikhet, där ordet förekommer 26 gånger. Programmets primära målsättning sägs vara att åstadkomma ”jämlikhet på alla områden”. Partiet ska ”verka för att olikheter i inkomstfördelningen blir så små som möjligt”. Den jämlikhetspolitiska målsättningen ska styra skattepolitik, socialpolitik, miljöpolitik, näringspolitik och kulturpolitik. Även Folkpartiet antar 1972 ett program som har starkt fokus på jämlikhet. Att åtgärda de ekonomiska och sociala klyftorna kräver ett ”offentligt ansvarstagande” och ”omfördelande insatser”. ”För den sjuke utan vård, den arbetslöse utan säkerhet för framtiden och den gamle utan trygghet blir valmöjligheterna små”. Marknadsekonomin kräver ”en social styrning – en ramhushållning”. Allmänna utjämningsskäl talar vidare för en hög arvs- och förmögenhetsskatt när det gäller större förmögenheter.

Sedan händer något, för varje centerprogram noteras ordet allt färre gånger, och mot slutet av 1900-talet är den positiva inställningen till ekonomisk jämlikhet helt övergiven. Nu argumenterar både Centern och Folkpartiet för att ekonomiska skillnader är både nödvändiga och nyttiga. Men viktigt att notera, den förändring i synen på jämlikhet som sker mot slutet av 1900-talet är märkbar i alla partiers program, möjligen med undantag för Vänsterpartiet. Samtidigt som den ekonomiska ojämlikheten ökar minskar intresset för att aktivt driva en politisk som syftar till ekonomisk utjämning.

I stället för ekonomisk utjämning och ekonomisk demokrati kommer ett rättighetsperspektiv att allt mer sätta sin prägel på jämlikhetsfrågan. Ingen får diskrimineras på grund av kön, etnicitet, sexualitet eller funktionshinder. Kopplat till detta rättighetsperspektiv med sin utgångspunkt i alla människors lika värde sker också en ideologisk förskjutning och individualisering av jämlikhetsfrågan. Jämlikhet handlar inte om likhet eller ekonomisk utjämning utan om att ge alla människor lika möjligheter eller chanser. Vad detta innebär preciseras dock sällan. Att skillnader uppstår beror helt enkelt på att några bättre förvaltar sina chanser. Dessa skillnader blir då ett uttryck för den rättvisa som består i att duglighet, meriter och tävlingsinstinkt belönas och alla kan ju inte vinna.

Med jämlikhet som lika chanser har en betydelseförskjutning skett bort från den likhet i levnadsvillkor och levnadsstandard som länge var den självklara utgångspunkten, inte minst i arbetarrörelsen. Jämlikhet har nu blivit något som avgörs på marknaden genom alla dessa val som vi måste ta ställning till. Det är ju dessa val som utgör våra ”livschanser” som det uttrycks i partiprogrammen från 2000-talet. Våra liv är nu oskiljaktiga från marknadsekonomin.

Att detta tänkande finns som en självklar del av argumentationen i de borgerliga partiprogrammen är kanske inte så förvånande. Att det däremot införlivats också i socialdemokratiska program kan tyckas anmärkningsvärt, men är helt i linje med den tydliga tendensen att programmatiskt tona ned kraven på ekonomisk utjämning och ekonomisk demokrati för att istället betona ett individperspektiv. I det socialdemokratiska partiprogrammet från 2001 handlar således välfärdspolitiken om att ”rättvist fördela livschanser”. Inom socialdemokratin finns dock en ambivalens som bland annat tar sig uttryck i att man i programmet från 2013 på en och samma gång kan tala om jämlikhet som lika chanser och det negativa med ett ”incitamentsamhälle”, som ju bygger på sådana lika chanser. Samtidigt som ambitionen att verka för ekonomisk utjämning tonas ned ökar paradoxalt nog antalet jämlikhetsnoteringar i de senaste programmen.

Jämlikhetsretorik och jämlikhetspolitik är inte nödvändigtvis samma sak. Vad som nu krävs är att jämlikhetsretoriken paras med en verklig politik för jämlikhet. Att minska sociala och ekonomiska klyftor är lika möjligt i dag som det var efter kriget, men för det krävs politiska beslut och politisk vilja. Finns det?

Per Sundgren, idéhistoriker och ordförande för stiftelsen Jämlikhetsfonden, fd kulturborgarråd (V) i Stockholm

Bakgrund. Rapporten

”Partierna och jämlikheten” är framtagen i samarbete med det fackliga institutet Katalys. Den går att läsa här. 

DN Debatt. 24 maj 2016

Debattartikel

Per Sundgren, idéhistoriker och ordförande för stiftelsen Jämlikhetsfonden, fd kulturborgarråd (V) i Stockholm:
”Jämlikhet har försvunnit från partiernas program”

Repliker

Johan Ingerö, välfärdsansvarig, Timbro:
”Politiker alltför måna om jämlikhet”

Slutreplik från Per Sundgren:
”Ekonomiska klyftor styrs inte av naturlagar” 


Läs fler artiklar på DN Debatt

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.