Med nuvarande statliga redovisningsmetoder konkurrerar infrastrukturinvesteringar som direktavskrivs, med löpande utgifter som barnbidrag och sjukpenning, under utgiftstak som ofta är snålt tilltagna. Därmed riskerar angelägna investeringar att inte bli av eller försenas. Det vore mer rimligt att fördela kostnaden över hela investeringens livslängd, skriver Annika Lillemets och Valter Mutt, riksdagsledamöter (MP), i en replik.
Stora investeringar behöver göras de närmaste decennierna för att ställa om till en hållbar ekonomi. För att möta framtidens utmaningar, inte minst klimatmålen, krävs omfattande satsningar på framför allt infrastruktur för transporter och energiproduktion. Carl-Johan Westholm argumenterar för att järnvägsutbyggnad ska finansieras med obligationer (DN Debatt 25/1). Det är ett intressant förslag.
Det ekologiskt långsiktigt hållbara är också ekonomiskt klokt. Det är mycket billigare att minska vår klimatpåverkan nu än att vänta och ta konsekvenserna av att inte försöka hejda klimatförändringarna. Vår ekonomi kommer att drabbas hårt om vi tillåter att jordens resurser utarmas och miljön förstörs.
Att förlita sig på att marknadskrafterna ska förse oss med exempelvis järnväg, är inte realistiskt, då det handlar om långsiktiga investeringar, som ofta inte ger kortsiktig vinst
Tim Jackson, som var ledamot av den statliga hållbarhetskommission som tidigare fanns i Storbritannien och är professor vid Surreyuniversitetets centrum för miljöstrategier, pekar i sin bok ”Välfärd utan tillväxt” på att det krävs en ny syn på investeringar och konsumtion. Han menar att vi behöver en finansiell infrastruktur som möjliggör gröna, långsiktiga och tillväxtneutrala satsningar. Jackson drar slutsatsen att detta kräver mer offentlig styrning och större offentliga investeringar.
Investeringar i infrastruktur, fastigheter och liknande ska normalt sett finansieras via anslag i statsbudgeten, enligt gällande budgetlag. Investeringarna bokförs då som kostnader i statsbudgeten, vartefter utgifterna uppstår. Detta betyder att kostnader för sådana investeringar avskrivs direkt. Infrastruktur, exempelvis järnväg, kommer att kunna användas under många år. Det är därför mer rimligt att fördela kostnaden över hela investeringens livslängd.
I kommuner och företag bokförs kostnader för investeringar genom avskrivningar. Att ta lån för att jämna ut mellan inkomster och utgifter under en längre period bör vara lika rimligt för staten som för kommuner och företag. Även privatpersoner tar lån för att få råd med investeringar som lönar sig först på sikt. Att låna för att tilläggsisolera sitt hus, installera solceller eller ansluta sig till fjärrvärmesystem ger inte bara klimat- och miljönytta. Ofta tjänar man in de satsade pengarna på sikt, när el- och uppvärmningskostnaderna minskar.
Med nuvarande statliga redovisningsmetoder konkurrerar infrastrukturinvesteringar som direktavskrivs med löpande utgifter som barnbidrag och sjukpenning, under utgiftstak som ofta är snålt tilltagna. Därmed riskerar angelägna investeringar att inte bli av eller försenas.
Därför är det synd att vår riksdagsmotion om att utreda effekterna av att återinföra en statlig investeringsbudget och att ändra budgetlagen.så att det blir lättare att lånefinansiera investeringar, avslogs i höstas. Det är hög tid att överge föråldrade doktriner om vad som är ekonomiskt ansvarsfullt. Att investera i klimatvänlig infrastruktur är att ta såväl ekologiskt som ekonomiskt ansvar.
Annika Lillemets, riksdagsledamot (MP)
Valter Mutt, riksdagsledamot (MP)