Justitiekansler Göran Lambertz har under det senaste året i tv, radio och tidningar uttalat bland annat att det sitter oskyldigt dömda i våra fängelser och att domarna i Sveriges domstolar har förslappats i sin bevisprövning. Det är självklart en viktig uppgift för JK att granska domstolarna och se till att missförhållanden rättas till. Det är emellertid också viktigt att kritik bygger på fakta och inte på mer eller mindre lösa antaganden och mynnar ut i svepande och oprecis kritik. Den senare sortens kritik undergräver förtroendet för rättsväsendet och skapar grogrund för oseriösa påståenden om justitiemord och en smygande känsla av rättsosäkerhet.
JK är en av landets högsta jurister och regeringens högste juridiske företrädare. Hans ord väger tungt och när han påstår att man inte kan lita på domstolarna blir det lätt en sanning. Men enligt vår mening är hans kritik i stora delar grundlös och hans slutsatser förhastade. Vi har alla tre arbetat som domare sedan 1970-talet och har i stor utsträckning haft i uppgift att läsa andras domar.
Finns det oskyldigt dömda i våra fängelser? Något säkert svar på den frågan har varken JK eller vi. Eftersom det inte står i mänsklig förmåga att med 100 procents säkerhet avgöra om en åtalad person har begått ett brott eller inte, ställer lagen inte krav på sådan säkerhet för en fällande dom. Vad som krävs är att, som det brukar uttryckas, det är ställt bortom rimligt tvivel att den åtalade är skyldig. I stället för att fråga sig om det finns oskyldiga i fängelserna bör man därför fråga sig om där finns personer som inte borde ha dömts, därför att bevisningen egentligen inte varit tillräcklig för en fällande dom.
I debatten har både JK och andra debattörer, nu senast (DN Debatt 29/5) professor Hans-Gunnar Axberger i sin presentation av det rättssäkerhetsprojekt han i dagarna överlämnat till JK, fokuserat på ett antal fall där fängelsedomar upphävts efter resning. Man menar att dessa fall skulle visa att det finns allvarliga missförhållanden i domstolarnas hantering, särskilt i sexualbrottmål.
Att som JK gjort hänvisa till de dömdas egna uppgifter att de är oskyldiga framstår inte som seriöst.
Axberger har emellertid under två år studerat elva fall av långa fängelsedomar som upphävts efter resning. Han skriver att vår bedömning av flertalet av de elva fall vi granskat är att de ursprungliga domarna var felaktiga och han talar vidare om att sådana fall i princip inte förekommit tidigare och menar att det i sexualbrottmålen handlar om att domstolarna sänkt beviskraven.
Vi ifrågasätter dessa slutsatser. För det första är det vår erfarenhet att man bör vara mycket försiktig att uttala sig om man inte varit med vid den aktuella rättegången. Hållbarheten i en domstols resonemang och bevisvärdering skall kunna bedömas genom att läsa domen men en skriven dom, om än aldrig så väl skriven, kan aldrig fullt ut redovisa de intryck som domaren och nämnden får vid den muntliga förhandlingen.
Axberger drar vidare sina slutsatser efter att ha tagit del inte bara av domarna i målen utan också av annat material såsom brottsutredningen, polisens akter och förhandlingsprotokoll. Men domstolen får endast grunda sin dom på det som sagts och presenterats under rättegången. Och domaren skaffar inte själv fram bevisning utan det är parterna, det vill säga åklagaren och den åtalade, som avgör vad som läggs fram inför rätten. Om det finns avgörande bevis men domstolen inte känner till dessa och detta leder till en felaktig fällande dom kan man knappast klandra domaren.
Vi ifrågasätter också påståendet att sänkta beviskrav i domstolarna har medfört en ökad risk för att oskyldiga döms. I vissa mål är bedömningarna särskilt svåra. Vid brott som kvinnomisshandel och sexualbrott finns det mycket sällan vittnen och det saknas ofta teknisk bevisning. Domstolen måste då göra sin bedömning på grundval enbart av de inblandades egna uppgifter. Handlar det om brott mot barn blir det ännu svårare. Den typ av ofta svårbedömda sexualbrottmål där barn är brottsoffer fanns knappast för tjugo år sedan. Inte därför att inga sådana brott begicks utan därför att de inte ledde till åtal. Också när det gäller till exempel narkotikabrott och ekonomisk brottslighet har målen blivit mer omfattande och bedömningarna mer komplicerade.
Det är oerhört viktigt att vi som domare hela tiden är medvetna om de stora krav detta ställer och att vi med största noggrannhet tar oss an uppgiften att döma i dessa svårbedömda mål. Och vi kan givetvis inte påstå att det aldrig blir fel. Det vore orimligt redan mot bakgrund av att det år 2005 avgjordes mer än 75 000 brottmål i svenska domstolar.
Men vi anser att JK har fel när han påstår att domarna förslappats i sin bevisprövning. Det är tvärtom vår bestämda uppfattning att svenska domare i dag är bättre skolade i att skriva tydliga domskäl och mer medvetna om och utbildade i rättssäkerhetsfrågor än tidigare. När JK senast tjänstgjorde i domstol för nära trettio år sedan var regeln snarare att domaren efter att ha redovisat vad vittnen och parter berättat kort konstaterade att genom vad sålunda och i övrigt förekommit är åtalet styrkt. Det kunde med fog kallas slapphet i bevisprövningen.
Avslutningsvis vill vi betona att vår kritik mot JK inte innebär att vi anser att allt är gott och väl i dagens domstolar. Som även JK antytt i några av sina inlägg inger arbetssituationen i domstolarna allvarlig oro. Antalet sjukskrivningar på grund av utmattning, både bland domare och bland övrig personal, har ökat och arbetsbördan är på många håll orimlig. Det som skall vara högt kvalificerat beslutsfattande liknar ibland mera ett löpande band och tidspressen gör att servicenivån sjunker.
Kravet på produktion, det vill säga att avgöra mål, ger inte utrymme för den inläsning av ny lagstiftning och litteratur som krävs för att domstolarna skall kunna upprätthålla den höga kvalitet i vårt arbete som medborgarna har rätt att förvänta sig. Även om det finns en stor lojalitet bland medarbetarna i domstolarna är det ofrånkomligt att den pressade arbetssituationen kan påverka kvaliteten i dömandet vilket på sikt minskar tilltron till domstolarna. Ytterst allvarligt för tilltron till domstolarna är också att det under senare tid förekommit flera fall där domare visat bristande omdöme genom att medvetet bryta mot lagen och göra sig skyldiga till brott. Detta är djupt beklagligt och naturligtvis helt oacceptabelt.
Problemet med arbetsbelastningen är numera inte ett organisations- utan ett resursproblem som vi måste få hjälp av våra politiker att lösa. Problemet med domare som inte uppfyller de krav som medborgarna har rätt att ställa är däremot något vi själva kan och bör arbeta med. Här finns det skäl för oss att inta en mer öppen och självprövande attityd.
STAFFAN LEVÉN
ANNA SKARHED
BARBRO THORBLAD