Såväl justitiekanslern Göran Lambertz själv (24/12) som hans utredare Hans-Gunnar Axberger (22/12) har i utförliga inlägg reagerat mot den kritik vi framförde på denna sida 20/12, och debatten har fortsatt här och i andra medier. För allmänheten är det inte lätt att se vad den egentligen handlar om. Är det en kamp mellan S:t Göran och draken, mellan de svagas försvarare och en juristkår som vägrar medge att den ibland gör fel?

Nej, definitivt inte. JK är en högt uppsatt myndighetsperson med makt att bestämma över andra människors öden, och hans kritiker är inga drakar. De jurister som träffats av hans rallarsvingar har i det längsta valt att inte försvara sig på den av JK valda arenan, av en för dem självklar känsla för vad som följer av en offentlig ställning. Att JK granskar myndigheternas agerande är självklart och mycket viktigt. Men vi kritiserar det sätt på vilket detta rättssäkerhetsprojekt har utförts och vi kritiserar Göran Lambertz för hans ovana att i medierna uttala generell och svepande kritik mot personer som arbetar inom svenskt rättsväsende.

Det betyder inte att vår omsorg om domare och åklagare är gränslös, som Axberger skriver, än mindre att vi skulle ta en uppriven livstidsdom med en axelryckning. Men en granskare måste tåla att granskas.

Kritiken handlar inte om huruvida det kan eller inte kan bli fel i svenska domstolar utan om huruvida landets högste granskare av rättsväsendet bör ha belägg för sina officiella påståenden om läget i rättsapparaten.

Till stöd för sina påståenden om oskyldigt dömda lutar sig JK mot Axbergers utredning och den håller helt enkelt inte. Axberger talar i sitt inlägg mot oss om att alla som förr eller senare blivit frikända är att betrakta som oskyldiga. Men han bygger inte sin rapport på denna principiella ståndpunkt, den så kallade oskyldighetspresumtionen, utan på en bevisvärdering. Han hävdar där att hans utredning visat att nio av de elva personer som friats efter resning är helt oskyldiga. De två resterande kan, enligt Axberger, ha utfört brotten men var felaktigt dömda eftersom bevisen inte räcker.

Samtidigt har åklagare i samtliga dessa resningsfall utom ett försvarat den tidigare domen och hävdat att brotten fortfarande går att bevisa bortom rimligt tvivel. I några andra fall, som Axberger inte redovisar, fick personer bland annat i incestärenden resning men dömdes på nytt.

Det är alltså ett stort glapp mellan på ena sidan domare, åklagare och processrättsspecialister och å andra sidan Axberger när det gäller värderingen. Axberger kommer till sin slutsats utan att ha hittat några nya (friande) bevis och utan att själv ha tagit del av den muntliga bevisningen. Andra som sett bevisningen i dess helhet anser, liksom vi, att samtliga dessa fall fortfarande är mycket svårbedömda - det går inte att med bestämdhet uttala sig i skuldfrågan som Axberger gör.

Inte heller går det att använda oskuldspresumtionen för att belägga att vissa personer är oskyldigt dömda. Oskuldspresumtionen säger att en person som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. JK talar om personer som nu sitter i fängelse, alltså personer som blivit lagligen dömda för brott. Dessa personer är skyldiga i juridisk mening, hur oskyldiga de än må vara i verklig mening. Alltså måste JK avse att de är oskyldiga i verklig mening. Axberger skriver att åtminstone nio av de efter resning friade personerna var oskyldiga då de var dömda. Då var de definitionsmässigt skyldiga i juridisk mening. Vad han alltså hävdar är att de var - och är - oskyldiga i absolut mening.

Hade det handlat om en seriös utredning borde JK och Axberger exempelvis ha gått igenom samtliga domar med långa fängelsestraff under de senaste två åren. I stället har JK och Axberger valt att väcka liv i en kampanj som fördes på 90-talet, där vissa vittnespsykologer och advokater hävdade att man måste utgå från att barn ljuger om sexuella övergrepp och från att kvinnor som anmäler våldtäkter gör det på falska grunder. De av Axberger valda åtta resningsärendena i incestmål har redan lett till en så försiktig åklagarpraxis att man numera nästan aldrig väcker åtal i incestfall med tonåriga offer. Här används de för att dra en slutsats för i dag och för framtiden: 1) det finns oskyldigt dömda i våra fängelser och 2) ingen bör dömas i sexualbrott om det inte finns stödbevisning (vittnen, dna etc).

Huruvida det finns oskyldiga i våra fängelser i dag kan JK och Axberger bara gissa - att ta reda på saken tycks de inte intresserade av - och Axbergers beskrivning av vad han kallar "Nyströmdoktrinen" är felaktig. Den som läser tillägget till rättsfallet NJA 1991 sid 83 kan konstatera att där betonas att beviskraven i mål om sexuella övergrepp inte ens i någon mån får efterges. Den enda lättnad som kan tillåtas åklagaren är att tid och plats för en styrkt brottslig gärning under vissa förhållanden kan få anges inte exakt utan inom vissa ramar.

Axberger skriver att det är "obehagligt att jurister ser friade som skyldiga". Det gör vi verkligen inte. Vi uttalar oss över huvud taget inte om huruvida människor är skyldiga eller inte. Vi kan förvåna oss över att lekmän, som nu senast Knut Ahnlund (DN Debatt 31/12) anser sig veta att anmälningar om brott är falska och de anklagade är oskyldiga (och vi noterar att denna hans inställning gäller just sexualbrott mot barn, medan han klandrar en domstol som i ett mordfall inte kunde "fördela skulden" mellan två "gravt belastade kriminella personer").

Men vi reagerar med stark kritik när JK, som är en myndighet, uttalar sig om en personlig övertygelse om människors skuld/oskuld. En myndighet kan över huvud taget inte ha någon tro eller, som Lambertz föredrar att kalla det, en personlig övertygelse. Det är här som JK totalt faller ur sin roll.

Om JK misstänker att åklagare och/eller domare begått allvarliga fel måste han, precis som han själv hävdar i sitt svar och som Claes Borgström (8/1) med gillande citerar, skaffa sig tillräckliga belägg för detta. Därefter kan och bör han agera. Vad vi kritiserar JK för är att han inte gjort just detta.

Lambertz uttalanden och den debatt som följt kan tänkas få ett antal olika konsekvenser. En är att lagföringspraxis i sexualbrottmål skärps ytterligare och att ännu färre av de sexualbrott mot barn och kvinnor som faktiskt begås leder till åtal och fällande dom.

En annan är att det tas initiativ till ett seriöst rättssäkerhetsprojekt, utformat och genomfört på ett sätt som väcker förtroende både hos dem som hävdar att dagens system är bristfälligt och hos dem som arbetar inom rättsväsendet och ser med största allvar på sin yrkesuppgift.
CHRISTIAN DIESEN
Professor i processrätt, Stockholms universitet
MADELEINE LEIJONHUFVUD
Professor i straffrätt, Stockholms universitet
INGER NYSTRÖM
Fd ledamot av Högsta domstolen