Till grund för de argument jag presenterar i denna artikel ligger min bok ”Gängbekämpning. Om polisinsatser mot organiserad brottslighet” (Gleerups 2009). Det är den första svenska studien om avancerat kriminalpolisarbete styrt mot kriminella grupperingar som Bandidos eller etnisk maffia. Med stöd i drygt 700 timmars deltagande observationer av operativ polisverksamhet i Göteborg kopplad till Rikskriminalpolisens så kallade Alcatraz-satsning finner jag anledning att ifrågasätta särskilt tre sanningar i debatten om den svenska polisen.

Mer precist skall min debattartikel läsas i ljuset av att Rikskriminalpolisen sedan en tid tillbaka arbetar på uppdrag av regeringen med att förstärka insatserna mot den grova organiserade brottsligheten (Ds 2008: 38). Senare i höst skall arbetet slutredovisas, och det handlar bland annat om att inrätta åtta regionala aktionsgrupper och att komma med förslag på hur nyrekryteringen till kriminella gäng och deras varierande brottsverksamheter kan förhindras eller brytas upp.

Det är ett svårt uppdrag och några enkla lösningar finns inte. Fallgroparna är desto fler. Sådant som på papperet kan verka potent blir lätt blodfattigt i den brottsbekämpande praktiken. Vidare kan det som ter sig demokratiskt och juridiskt oantastligt förstärka tendenser i rakt motsatt riktning. Jag skall utveckla detta resonemang genom att sammanfatta några lärdomar från kriminalpolisarbetets vardag i en mångkulturell förortsverklighet i Göteborg.

För det första menar jag att modernt kriminalpolisarbete inte med framgång kan styras av centralt placerade aktörer i Stockholm. Även om organiserad brottslighet nästan alltid är gränsöverskridande, så leder den sina rottrådar till lokala sammanhang där olagliga aktiviteter blir meningsfulla för människor i samhällets utkant. Det är också i dessa miljöer som kriminella grupperingar får avsättning för sina varor och kan skaffa nya stödtrupper bland äldre ungdomar som vill göra sin lycka på en alternativ arbetsmarknad utanför lagen.

Utifrån ett polisperspektiv innebär det att endast lokalt förankrade yrkesutövare med framgång kan orientera sig bland handlingar av en gängkriminell sort. Idén att stärka Rikspolisstyrelsens operativa råd med en utökad närvaro av de högsta cheferna från tull, åklagare, skatteverk, kronofogden med flera representerar en olycklig utveckling. Ett vidgat mandat för detta råd som ”beslutsorgan i operativa frågor” (Rikspolisstyrelsen dnr. 400–4599/08) riskerar att sätta käppar i hjulet för storstadsregionernas kriminalpolisverksamheter och deras behov av flexibla operationsgrupper med konkret kunskap om enskilda individer och aktuella brottssituationer i en pluralistisk insatsverklighet.

Ett ”operativt” råd inom statsbyråkratins högsta sfärer kan bli operativt bara till namnet, allt annat torde vara ett administrativt illusionsnummer – till hinder för de brottsbekämpande polisernas vardag.

Med utgångspunkt i mina observationsdata kan jag inte annat se än att operativa beslut måste fattas på ort och ställe, detta inte minst därför att saker och ting händer snabbt i den undre världen. Centralstyrning från Rikskriminalpolisens operativa råd är då ingen framkomlig väg.

Exempelvis kunde arbetet i Göteborg komma i gång på allvar under hösten 2006 först efter att man bestämt sig för att inte enbart rikta in sig på de av Rikskriminalpolisen utpekade personerna på den så kallade 100-listan med centralt fixerade ”targets”. Ett effektivt arbete kunde inledas först efter det att länskriminalpolisen valt ut ett 25-tal bossar med nära allierade som på färska och bra underrättelsegrunder kunde misstänkas för allvarlig brottslighet här och nu, och därför även kunde bli föremål för omfattande telefonavlyssning med tingsrättens godkännande. Det senare är ju en oavvislig förutsättning för att med polisära medel söka övervinna systemhotande och organiserad brottslighet i vår tid, oavsett brottstyp.

För det andra menar jag att modernt kriminalpolisarbete bör tillåtas ta form i ett juridiskt halvmörker, i ett slags legalt ”svart hål”. Påståendet kan tyckas överilat men den motsatta ståndpunkten, att rättsprövande instanser skall ges full insyn i polisens operativa verksamhet, är hopplöst utopisk.

Dessutom skulle en sådan legalitet – företrädd av bland andra JO Mats Melin (Justitieombudsmannen dnr. 1772–2008) – försätta en lång rad människor på gränsen till en kriminell zon i verklig dödsfara. Konsekvenserna av den absoluta rättssäkerhetssträvan som JO företräder, alltså att precis allt i en brottsutredning skall upp på domstolarnas bord, inklusive informatörernas riktiga identitet och deras personliga kontakter i kriminella kretsar, hotar att bli kontraproduktiva när viktiga uppgiftslämnare vägrar att tala med polisen.
Därmed riskerar polisens proaktiva kriminalunderrättelsetjänst att kollapsa. En väl fungerande kriminalunderrättelsetjänst är avhängig förtroliga och därför anonymiserade relationer mellan enskilda poliser och deras informatörer (ej att förväxla med brottsprovocerande infiltratör). Utan ett stort mått av mellanmänsklig tillit är det omöjligt att inhämta trovärdiga källuppgifter bortom telefonavlyssningens aktionsradie.

Den legalism som JO företräder skulle leda till att samhället blottställdes än mer för vittnesovilja och friflytande rädsla, försåvitt statsmakten väljer att följa honom och negligerar sociologiska realiteter i form av den alternativa rättsordning som de facto kan förknippas med en kriminell kultur, bestående av skrämsel, vendettor och mord.

Till sist menar jag att rekrytering till organiserad brottslighet svårligen kan förstås i termer av ”ungdomsbrottslighet”. I stället vill jag med viss emfas framhålla vikten av att fokusera på nära relationer mellan äldre och yngre kriminella i en miljö där hederskänslor och andra tystnadsframkallande gemenskapsideal hålls högt – och där rädslan förvisso kan komma att regera.

I Göteborg har polisen prövat en sådan strategi och i synnerhet i ett delprojekt styrt mot grov stöldbrottslighet. Man har då inte bara lärt sig väldigt mycket om hur rekrytering till organiserad brottslighet går till. Utöver en hel massa gripanden av både unga och gamla stortjuvar – vi pratar om stölder i storleksordningen 50 lastpallar med snus eller Nintendos hela julleverans av DS-spelare – har man även kunnat motarbeta ett tidigare åsidosatt brottsområde, nämligen häleriet.

Lägg därtill att länskriminalpolisen har tvingats jobba tätt intill, lyhört och pragmatiskt med närpolisorganisationen och dess ungdomsinriktade gängpolis. Utvecklandet av dylika samarbetsformer är sannolikt av största vikt om polisen skall kunna arbeta framgångsrikt på de platser där gängkriminaliteten hämtar kraft (nya soldater) och får avsättning för mångskiftande affärsidéer, nämligen i lokala utkantsmiljöer.

Frihet att kunna fatta beslut om den operativa projektinriktningen på lokal nivå, en realistisk syn på det underrättelsestyrda kriminalpolisarbetet och en verksamhet inriktad mot beroenderelationer mellan äldre och yngre kriminella: allt detta handlar om att söka bevara rättssamhället som ett legitimt sätt att lösa konflikter.