DN Debatt

”Jobbmålet räcker inte så länge ojämlikheten ökar”

Stefan Löfven.
Stefan Löfven. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Tillsätt kommission. Sverige är det OECD-land där ojämlikheten ökat snabbast sedan 1990-talet. Allt mindre av tillväxten kommer löntagarna till del, och samtidigt har fattigdomen återuppstått i Sverige. Vid sidan av jobbmålet måste regeringen införa ett jämlikhetsmål, skriver Daniel Suhonen och Per Sundgren.

I veckan kom Thomas Pikettys redan klassiska bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” (Karneval förlag) ut i svensk översättning. För några år sedan visade epidemiologerna Wilkinson och Pickett med ”Jämlikhetsanden” att jämlika samhällen presterar bättre på snart sagt alla områden – och att själva graden av jämlikhet i ett samhälle där de grundläggande behoven är täckta verkar vara en allt viktigare komponent för ett bra samhälle.

I Sverige har Per Molander med sin ”Ojämlikhetens anatomi” på ett elegant sätt, utan ideologiska övertoner, visat de mekanismer som skapar dagens allt mer skriande ojämlikhet.

Det handlar inte som vissa hävdar om att den som har mycket är dugligare än den som har lite, utan om hur initialt små skillnader växer lagbundet över tid till stora klyftor med kraft att spränga samhällen i bitar. Ojämlikheten hotar i dag demokratin.

Sällan har demokratiska politiker och samhällsplanerare världen över och i Sverige fått ett så noggrant underlag för att inse att någonting måste göras för att bryta utvecklingen mot ökad ojämlikhet.

Samtidigt sätter sig den socialdemokratiskt ledda regeringen Löfven vid förhandlingsborden för att snickra ihop sin höstbudget. Frågan som många ställer sig är om denna regering ska våga genomföra beslut som bryter den mer än tre decennier långa utvecklingen i Sverige mot ökad ojämlikhet.

Den borgerliga regeringen bidrog målmedvetet till ökande sociala klyftor genom att sänka skatterna mest för dem på toppen – de rikaste 10 procenten fick 25 gånger mer i skatte­sänkningar och subventioner än de fattigaste 10 procenten.

Men utvecklingen började inte med Alliansen. Resan bort från ett Sverige där de ekonomiska och sociala klyftorna minskade inleddes omkring 1980 och har pågått oavsett regering, om än med olika hastighet och iver.

Denna ökade ojämlikhet visar sig på flera olika sätt:

1. Den totala ojämlikheten i det svenska samhället ökar snabbt mätt med ginikoeffiecienten som är ett mått på jämlikheten i ett samhälle. Måttet rör sig mellan 0 och 1, där 0 motsvarar total jämlikhet och 1 total ojämlikhet. Under lång tid låg ginikoefficienten för Sverige på runt 0,2 men har sedan dess skenat och ligger i dag på närmare 0,3. Urgröpningen av de sociala trygghetssystemen kombinerat med stora skattesänkningar till topp-procenten i samhället har skapat en hävstång för ojämlikhet.

2. Hastigheten i utvecklingen saknar motstycke. OECD rapporterade i fjol att Sverige är det OECD-land där ojämlikheten ökat snabbast sedan 1990-talet. Från vår topposition som det mest jämlika landet har vi nu halkat efter våra nordiska grannländer och länder som Österrike, Belgien, Tjeckien, Slovakien och Slovenien.

3. Löntagarna får mindre och kapitalägare mer av kakan visar omfattande studier av löne- och vinstandel. På 1960- och 70-talet utgjorde bruttovinsten i Sverige ungefär en fjärdedel av de samlade inkomsterna, medan den del som gick till löntagarna var omkring tre fjärdedelar.

Sedan mitten av 1990-talet går i stället en tredjedel av inkomsterna till kapitalägarna – löntagarna får hålla till godo med två tredjedelar. Löntagarna ”avstår” därmed varje år mellan 200 och 400 miljarder till kapitalägarna, jämfört med det tidiga 1980-talet.

Trots den ökade vinstandelen ökar inte investeringskvoten utan minskar, så vinsterna gör dessutom allt mindre nytta. Ovanpå allt detta, vilket Piketty lyfter fram, har skattebördan dessutom förflyttats från kapitalägare till löntagare genom att skatterna på kapital sänkts kraftigt. I allt större utsträckning betalas den offentliga välfärden av löntagarnas arbetsinkomster och konsumtion.

4. Fattigdomen har återuppstått i Sverige, och frodas mitt i tillväxten och överflödet. SCB sammanfattar läget: ”Inget annat EU-land kan visa upp en lika stor andel hushåll med en god materiell och ekonomisk standard som Sverige. Men samtidigt ökar andelen av befolkningen som befinner sig i risk för fattigdom i Sverige mellan åren 2008 och 2013.”

Totalt sett har fattiga hushåll ökat från cirka 5 procent 1990 till 12 procent 2012. Bland sjuka och arbetslösa tvingas i dag var tredje leva i fattigdom – det vill säga på en inkomst under 60 procent av medianinkomsten. 2003 klassades bara drygt 9 procent i denna grupp som fattiga.

5. Barnfattigdomen har ökat lavinartat – 230 000 barn i Sverige (12 procent) lever under svåra ekonomiska omständigheter. Detta är ett allvarligt underkännande av de senaste decenniernas politik. Det innebär ett enormt moraliskt, politiskt och socialt problem att barn växer upp med sämre livschanser därför att deras föräldrar är fattiga, arbetslösa – ja svikna av samhället.

Argumenten mot jämlikhet handlar ofta om tillväxt. Är den stor nog gynnas alla i samhället. Men även här har OECD nu i en rapport, ”How is life” (2014), visat att jämlik fördelning är viktigare för ett samhälles välmående än ekonomisk tillväxt.

Blir jämlikheten för stor kommer tillväxten minska, blir då svaret. Förutom att ingen forskning kunnat visa att det är så (vi avser här öppna demokratiska samhällen med blandekonomi) talar empirin snarare för att ekonomin tar skada av allt för stor kapitalkoncentration. En jämnare spridning av inkomster skulle i högre grad gynna den ekonomiska utvecklingen eftersom såväl löner som inkomster av kapital har en avtagande marginalnytta. Enligt OECD har Sveriges till och med missat sju procents tillväxt på grund av den växande ojämlikheten.

Även de klimatutmaningar vi står inför där vi måste bruka mindre resurser som påverkar klimatet gör att det är en stor omfördelning som måste prägla de kommande decenniernas politik.

Stefan Löfven och hans rödgröna regering saknar fortfarande ett vinnande politiskt projekt som kan samla medborgarna och ge hopp om en bättre framtid för alla. Målet om Europas lägsta arbetslöshet är ambitiöst och mycket viktigt – framför allt om man verkligen gör de investeringar som krävs.

Men vi är övertygade om att ökad jämlikhet måste vara en del av ett vinnande projekt. Därför bör regeringen tillsätta en jämlikhetskommission och i sin statsbudget vid sidan om jobbmålet infoga ett jämlikhetsmål som visar hur vi kan vända dagens utveckling. På samma sätt som vi har mått på produktivitet, inflation och arbetslöshet bör därför ett mått på jämlikhet tillföras all planering. Detta arbete bör inledas omedelbart genom att regeringen tar initiativet och tillsätter en jämlikhetskommission.

Fakta. Nyinstiftade priser till företag och författare

I dag tillkännages att Stora jämlikhets­priset 2015 på 100 000 kronor delas till Ljuders Nickelsilverfabrik i Hovmantorp för att de visat att ett medarbetarägt och demokratiskt styrt företag kan vara både effektivt och konkurrenskraftigt. Priset är nyinstiftat av Stiftelsen Jämlikhetsfonden som stiftats av Per Sundgren och det fackliga idéinstitutet Katalys.

Hederspriset om 10 000 kronor går till författaren Per Molander för att han med sin bok ”Ojämlikhetens anatomi” lämnat ett nyskapande och teoretiskt viktigt bidrag till diskussionen om jämlikhet.

Priserna delas ut vid en ­ceremoni i ABF-huset på ­Jämlikhetsdagen den 4 oktober.