Med alliansregeringen prövas en ny väg i sysselsättningspolitiken med en stark betoning av skatte- och transfereringssystemens roll för den enskildes incitament att arbeta. Jobbskatteavdrag, lägre ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen samt anställningssubventioner är stommen i politiken. Samtidigt skär regeringen ner på arbetsmarknadsutbildning och praktikåtgärder.
I 2008 års rapport från SNS Konjunkturråd analyseras jobbpolitikens förväntade effekter på arbetsutbud, sysselsättning och disponibla inkomster.
Vår analys pekar på att jobbpolitiken bör leda till en markant ökning av arbetsutbudet. Antalet arbetade timmar ökar med närmare två procent. Merparten beror på att fler med låga inkomster kommer i arbete. I låginkomstgruppen ökar antalet arbetade timmar med hela 16 procent. Det är effekten av att jobbskatteavdraget i kombination med den sänkta arbetslöshetsersättningen minskar ersättningsgraden, det vill säga ökar lönsamheten av arbete jämfört med att vara försörjd från transfereringssystemen.
Jobbskatteavdraget innebär en betydande skattesänkning. När man tar hänsyn till att människor väljer att arbeta mer tack vare lägre skatter (så kallade dynamiska effekter) innebär det att de disponibla inkomsterna ökar med drygt 5 procent. Ökningen är dubbelt så stor för dem med lägst inkomster jämfört med höginkomsttagarna. Jobbpolitiken förefaller också kunna leda till en utjämning av skillnaderna mellan mäns och kvinnors arbetstid och inkomster eftersom våra beräkningar tyder på att relativt fler kvinnor än män väljer att arbeta mer och därmed öka sina inkomster.
Jobbskatteavdraget och sänkningen av arbetslöshetsförsäkringen minskar reservationslönerna, det vill säga de lägsta löner individer accepterar för att ta ett arbete. Reallönerörligheten på den svenska arbetsmarknaden är god, i varje fall i ett internationellt perspektiv. Det talar för att de lägre reservationslönerna, tillsammans med ett ökat arbetsutbud som ökar konkurrensen om jobben, bidrar till en anpassning av reallöner och lönestruktur. Det främjar att arbetsutbudet leder till faktisk sysselsättning.
Men den valda utformningen av jobbskatteavdraget har nackdelar. Alla med en förvärvsinkomst får avdraget och det trappas inte av vid högre inkomster, vilket innebär att det blir dyrt i form av minskade skatteintäkter. Många medel- och höginkomsttagare får sänkta skatter och högre disponibla inkomster, men deras marginalskatt är oförändrad. Skattesänkningen har därför enbart en inkomsteffekt i dessa grupper, det vill säga det relativa utbytet av att arbeta mer påverkas inte. För medelinkomsttagare finner vi därför enbart en mindre ökning av arbetstiden och för de med högre inkomster till och med en minskning.
Jobbpolitiken har visserligen positiva effekter på den huvudsakliga målgruppen, låginkomsttagarna. Det är dock en brist att reformerna inte stimulerar medel- och höginkomsttagare att öka arbetstiden.
Därför analyserar vi alternativa utformningar av en sänkt inkomstskatt. Ett alternativ är att ta bort den statliga skatten på 20 procent upp till den övre skiktgränsen (495.000 kronor/år) och därefter sänka den från 25 procent till 20 procent. Jobbskatte- och grundavdragen ersätts med ett rent förvärvsavdrag.
Sänkningen av den statliga skatten skulle ge en något lägre ökning av disponibla inkomster jämfört med regeringens jobbskatteavdrag, men däremot ett högre arbetsutbud. Återigen blir det en stor ökning av arbetsutbudet i den lägre inkomstgruppen. Men nu blir det också en ökning vid högre inkomster i stället för oförändrad eller minskad arbetstid. Eftersom arbetsutbudseffekten är positiv även för individer med högre inkomster blir bortfallet av skatteintäkter mindre, det vill säga skattesänkningen är delvis självfinansierande.
Jämfört med regeringens jobbskatteavdrag ger alternativet med sänkt statsskatt ett högre arbetsutbud till en lägre kostnad. Regeringens jobbskatteavdrag innebär ett bortfall av skatteintäkter på drygt 10 procent även då vi tar hänsyn till dynamiska effekter. Det är i storleksordningen 50 miljarder kronor. Om regeringen i stället hade sänkt den statliga skatten hade bortfallet av skatteintäkter bara blivit hälften så stort. Med andra ord hade det funnits utrymme för ytterligare skattesänkningar och/eller ökningar av de offentliga utgifterna.
Om politikerna vill sänka inkomstskatten ännu mer bör de prioritera lägre statlig skatt och/eller att uttaget av den skjuts högre upp i inkomstskalan. Det finns inte bara ett utanförskap på arbetsmarknaden utan även en dold arbetstidsreserv i form av välutbildade som arbetar betydligt mindre än i jämförbara länder. Om dessa grupper skall lockas att arbeta mera så behövs ett komplement till jobbskatteavdraget, till exempel mindre progressivitet i inkomstskatten.
Det är också nödvändigt att efterfrågan på arbetskraft ökar. Den starka konjunkturen har hittills gett ett bidrag. Den allmänna ekonomiska politikens förmåga att skapa gynnsamma betingelser för produktion och investeringar är den viktigaste åtgärden för att upprätthålla en tillräckligt hög efterfrågan på arbetskraft.
Jobbpolitiken innehåller åtgärder som direkt syftar till att främja arbetskraftsefterfrågan, framför allt anställningsstöd. Utvärderingar visar att det är en effektiv åtgärd för att få personer i arbete. Samtidigt har anställningsstöden stora undanträngningseffekter. Nettoeffekten på sysselsättningen blir mindre än det antal personer som får jobb via stöden.
Huvudargumentet för anställningsstöd är dock att underlätta för personer som har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden, och inte primärt att skapa sysselsättning. För arbetsgivare är det ofta svårt att bedöma produktiviteten hos dessa personer och det innebär en ökad risk vid anställningen. Därför kan stöden bidra till att på sikt minska den strukturella arbetslösheten även om nettoeffekterna på sysselsättningen inte är så stora.
Det finns emellertid en risk med en alltför stor betoning av anställningsstöd i arbetsmarknadspolitiken. Om stöden inte leder till att personerna ifråga förbättrar sin ställning på arbetsmarknaden så att de kan behålla jobbet eller få ett annat arbete till en marknadsmässig lön finns det risk att effekterna inte blir varaktiga, såvida inte subventionerna blir mer eller mindre permanenta.
Det finns fog för en förändring av arbetsmarknadspolitiken med tanke på de effektivitetsbrister som flera utvärderingar av den har visat på. Men den förändringen skulle också kunna innehålla satsningar på bättre utformade utbildnings- och praktikinsatser. Anställningsstöden bör kompletteras med insatser för att i större utsträckning få personer som står utanför både arbetslivet och utbildningssektorn att komma in i yrkesutbildning eller praktik. En lyckosam politik för full sysselsättning bygger på att arbetskraften har den kompetens som fordras på 2000-talets arbetsmarknad.
LARS BEHRENZ
Docent i nationalekonomi Växjö universitet
HARALD EDQUIST
Ekon dr och forskningsledare vid SNS
LENNART FLOOD
Professor i nationalekonomi
Handelshögskolan i Göteborg
STEFAN LUNDGREN
Vd för SNS och ordförande för Konjunkturrådet