Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Journalister vågar inte vittna om det växande näthatet”

Brottsförebyggande rådet konstaterar i sin senaste rapport i ämnet (februari 2015), att endast fyra procent av alla anmälningar om nätkränkningar lett vidare till åtal. En ohållbar situation, skriver artikelförfattaren.
Brottsförebyggande rådet konstaterar i sin senaste rapport i ämnet (februari 2015), att endast fyra procent av alla anmälningar om nätkränkningar lett vidare till åtal. En ohållbar situation, skriver artikelförfattaren. Foto: Janerik Henriksson TT

Ta tag i problemen. Det är lätt att med några knapptryck leverera ett hot eller en hatisk spya. Detta måste förändras. Vi måste med gemensamma krafter bygga ett stöd runt alla som utsätts juridiskt, polisiärt och psykosocialt. Inte bara för att värna individen, utan inte minst för att säkra demokratin, skriver författaren Rebecka Bohlin.

Foto: Näthatet, problemet med hur det växer i omfattning, innefattar sexuella trakasserier mot framför allt kvinnor, rasism mot rasifierade, homofobi, ryktesspridning, förtal och inte sällan hot som även inbegriper familjemedlemmar diskuteras alltmer flitigt. Det är sällan helt tyst i frågan. Ganska ofta ser du en krönikör som nämner att en viss text genererat massor av hatmejl eller en reporter som kommenterar ett hatiskt drev på Twitter. Ändå är det tyst – alldeles för tyst – om hatet och hoten, vad det gör med den som utsätts, vilka konsekvenser det får och vad vi har att sätta emot, som individer och som samhälle.

Vi vet långt ifrån tillräckligt om hur ofta det handlar om tomma hot och hur ofta hoten följs av handling.

Frilansjournalisten My Vingren, bland annat nominerad till stora journalistpriset för sin grävande journalistik om anonyma hatare, berättar när jag söker upp henne om hur hon attackerats i sin bostad inte mindre än fyra gånger. Av polisens personskyddsgrupp får hon rekommendationen att byta bostad, men någon hjälp får hon inte. Hon kontaktar kommunen, förklarar att hon är hotad journalist och behöver hjälp. De står handfallna och kommer så småningom med rådet: Eftersom du är kvinna och utsatt för våld kan du ju alltid söka dig till en kvinnojour.

När Martin Klepke, politisk redaktör på Arbetet, utsattes för en bomb (som lyckligtvis inte briserade) i sin trädgård 2011, kallas polisens personskyddsgrupp återigen in och avgjorde att hotet var så allvarligt att han omedelbart måste gå under jorden. De ordnade samma dag med ett skyddat boende.

– Jag minns att jag stod där i mitt hem och hörde polisen och min arbetsgivare diskutera vem som skulle betala räkningen. Hur det blev vet jag faktiskt inte, bara att jag tvingades åka iväg ett par veckor. Det hela kändes mycket overkligt, förklarar Martin Klepke när jag träffar honom.

Det är första gången han ställer upp på en intervju om hoten och trakasserierna han drabbats av till följd av sitt arbete som journalist och politisk redaktör. Varför? Därför att uppmärksamhet kan trigga den som hotar – ett uttalande om hur jobbigt det är att leva under hot kan ses som ett kvitto på att attacker ger önskad effekt – och göra situationen värre. Men när han bryter sin tystnad och berättar om vad det innebär för honom som individ; påföljande sömnsvårigheter, mardrömmar och rädsla som inbegriper familjen – är det för att vi faktiskt måste tala mer om situationen. Och framför allt måste vi tala om vilka resurser som krävs för att hantera hoten och hatet, inklusive vem som ska betala notan.

Visst finns en medvetenheten om problemet, vi har sett flera rapporter som visar att hot och hat förvärrats de senaste åren och att var tredje journalist är hotad i dag. Vissa är så förföljda att de väljer att byta jobb. Undersökningar visar dessutom att hälsan för den som trakasseras och hotas påverkas. Vissa drabbas av självmordstankar. Men hur många fler än Martin Klepke och My Vingren är utsatta för mer än bara tomma hot – och vad får de utstå? Kunskapen är bristfällig.

Hon kontaktar kommunen, förklarar att hon är hotad journalist och behöver hjälp. De står handfallna och kommer så småningom med rådet: Eftersom du är kvinna och utsatt för våld kan du ju alltid söka dig till en kvinnojour.

Situationen har mötts av vissa åtgärder. I dag har alla större medier egna säkerhetsavdelningar som själva utreder hat och hot mot anställda såväl som frilansar. Men de gör delvis polisens jobb.

De små medierna har inte samma resurser att avsätta – följaktligen lever deras reportrar farligare. Hur gör de för att stå ut? Vilket stöd har de?

Och hur möter rättsväsendet situationen? Brottsförebyggande rådet konstaterar i sin senaste rapport i ämnet (februari 2015) att endast fyra procent av alla anmälningar om nätkränkningar lett vidare till åtal. En ohållbar situation.

Men myndigheterna är inte heller blinda för problemet. Polisen har tillsatt en dialoggrupp. Och inom kort presenteras den utredning som är tillsatt för att se över nätbrotten, Ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten (senast den 31 januari). Troligtvis kommer vi att få se förslag på nya formuleringar av gärningsbeskrivningar, som täcker in nätet, och strängare straff – så att åklagare får ett incitament att prioritera brotten. Det är nödvändiga förändringar, lagstiftningen måste moderniseras omgående så att näthatarna lagförs – men det räcker inte.

Det finns ytterligare en rad problem som måste tas itu med. Några av dem är:

Den högerextrema rörelsen är hatets motor. I bubblor på nätet utvecklas hatet och den som lägger ut en journalists hemadress och hotar hens familj triggas av ryggdunkningar. Majoriteten deltar i en jargong och lämnar aldrig skrivbordet. Men här sker dessutom en radikalisering som är central för så kallade ensamvargar som Peter Mangs, Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson. De är ensamvargar i flock som måste uppmärksammas, identifieras och hindras innan de begår våldsdåd motiverade av hat.

Polisen måste ha tillräckliga resurser för att agera. Vi ska inte ha några diskussioner om vem som ska betala notan när en hotad journalist behöver ett skyddat boende. En frilansjournalist utan en ekonomiskt stark uppdragsgivare i ryggen ska naturligtvis inte behöva hänvisas till en kvinnojour. Självklart måste denna typ av skydd fungera och finansieras av skattemedel.

Dessutom måste polisen bli bättre utbildad för att hantera nätbrotten, förmå utreda hoten, göra riskbedömningar och inte lämna den som utsätts ensam. I dag är den vanligaste konsekvensen av en anmälan om hot via nätet att polisen tar emot anmälan – för att inom några dagar lägga ner ärendet. Så ska vi inte ha det.

Alla redaktioner måste dessutom ta frågan om hot och hat på allvar. Chefer måste utbildas mer om det arbetsmiljörättsliga regelverket och alla medarbetare måste få kvalificerad handledning i hur hot och hat kan hanteras.

Även journalistutbildningarna måste innehålla kunskap om att göra riskbedömningar, fysiska övningar i att de-eskalera våldsamma situationer och undervisning som även förbereder studenterna mentalt för att journalistik inbegriper en risk att utsättas för både trakasserier, hot och våld.

I dag är det lätt att med några knapptryck leverera ett hot eller en hatisk spya. Alla som utsätts påverkas. Risken att straffas är trots detta minimal. Detta måste förändras. Vi måste med gemensamma krafter bygga ett stöd runt alla som utsätts, juridiskt, polisiärt och psykosocialt – inte bara för att värna individen, utan inte minst för att säkra demokratin.

Bakgrund. Ny bok

Rebecka Bohlins bok ”Tackla hatet Om näthat, hot – och hur du skyddar dig” utkommer i februari på Ordfront förlag.

DN Debatt. 15 januari 2016
Förtydligande 2016-01-14 18:24
My Vingren bor inte längre kvar i den bostad där hon attackerades.