Svenska folket anser att journalisterna har ett större inflytande över den politiska debatten än politikerna.
Det visar resultat som i dagarna presenteras i boken "Den svenska journalistkåren". Boken bygger på ett unikt material med likalydande frågor som ställts både till journalister och allmänhet vid fem olika tillfällen under åren 1989-2005.
Allmänhet och journalister har fått bedöma hur stort inflytande sju olika maktaktörer har över "den uppmärksamhet som olika frågor får i den svenska politiska debatten" - vem som makten över dagordningen. Allmänhetens bedömningar presenteras i figuren härintill. Skalan visar den andel som svarat "mycket stort inflytande". Till vänster redovisas hur allmänheten svarade i 1989 års SOM-undersökning och till höger svaren på samma fråga år 2005.
År 1989 bedömde allmänheten att regering och departement hade det klart största inflytandet över den politiska dagordningen. Partierna kom därefter och på tredje plats journalisterna. Journalistkåren uppfattades ha ungefär samma inflytande över den politiska debatten som riksdagen. Intresseorganisationer, näringsliv och myndigheter ansågs ha ett betydligt mindre inflytande.
År 2005 bedömde allmänheten att journalisterna hade det klart största inflytandet. Och avståndet till regering och departement är mycket stort, och ännu större till de politiska partierna. Endast 22 procent av svenska folket angav att partierna hade ett "mycket stort inflytande", medan mer än dubbelt så många (45 procent) angav att journalisterna hade ett "mycket stort inflytande".
Riksdagen kommer längre ner på skalan och bedöms ha lika stort inflytande över den politiska dagordningen som näringslivet. Det är en ännu mindre andel som anger att myndigheter och intresseorganisationer har "mycket stort inflytande".
Att allmänheten upplever att journalister har ett betydligt större inflytande över den politiska debatten än politiker är i sig anmärkningsvärt. Än mer uppseendeväckande är den drastiska förändring som ägt rum - den kraftiga maktförskjutning som ägt rum i allmänhetens ögon.
Journalistkåren är den enda av de sju maktaktörerna som sedan slutet av 1980-talet upplevs ha fått större inflytande. Alla andra aktörer anses ha förlorat i inflytande (näringslivet bedöms dock ha ungefär samma inflytande). Det gäller de tunga politiska institutionerna, men också intresseorganisationer och myndigheter. I slutet av 1980-talet bedömde medborgarna att de politiska partierna och regeringen hade ett större inflytande än journalisterna över den politiska debatten. I mitten av detta årtionde uppfattar medborgarna att journalisterna har ett avsevärt större inflytande än både regeringen och de politiska partierna.
Oavsett om vi anser att allmänheten gör en riktig bedömning eller ej är det - sett i ett demokratiskt perspektiv - problematiskt att svenska folket uppfattar att journalister har så stort inflytande över vilka frågor som uppmärksammas i den politiska debatten.
Det första problemet gäller maktutövningens legitimitet. Med vad rätt utövar journalisterna sin makt? Journalister tillhör tillsammans med politiker de grupper i samhället som allmänheten hyser minst förtroende för. Det är naturligtvis inte bra, men något annat är knappast att vänta med tanke på de konfliktladdade roller som politiker och journalister har och bör ha i en öppen demokrati där olika intressen kämpar om folkets röster. Mer bekymmersamt är om de uppgifter fria medier har i en demokrati inte har någon förankring hos medborgarna.
En av mediernas främsta uppgifter är att granska makthavare. I boken kan vi visa att mediernas granskande uppgift har en stark förankring hos svenska folket. Av allmänheten instämmer 56 procent helt och 29 procent delvis i påståendet att "medierna bör kritiskt granska politiken". Endast fem procent har motsatt åsikt.
Men när vi ställde samma fråga 1989 var medborgarnas uppslutning ännu mer markant. Då instämde 64 procent helt i påståendet. Även i andra viktiga avseenden har allmänheten en något mindre positiv syn på hur väl medierna fungerar i den demokratiska processen. Åttio procent av allmänheten instämde 1989 helt eller delvis i påståendet att "medierna gör politiker uppmärksamma på eftersatta områden". År 2005 var andelen 70 procent.
Journalisternas uppdrag att kritiskt granska politiken är alltså förankrat hos allmänheten. Men det är inte lika väl förankrat som för 15-20 år sedan. Och det är en förändring som ägt rum samtidigt som allmänheten uppfattat att journalisternas makt och inflytande har blivit större.
Gapet har med andra ord ökat mellan den makt som allmänheten tillskriver journalister och den legitimitet allmänheten ger journalisternas maktutövning. Det handlar inte om en drastisk förändring, men allmänhetens uppslutning kring mediernas granskande uppgift är inte riktigt lika stark som i slutet av 1980-talet.
Det andra demokratiska problemet gäller opinionsbildningen. Att medborgarna uppfattar att politikerna har mindre inflytande över den politiska debatten än journalisterna kan alltid viftas bort med att det "bara" handlar om uppfattningar och inte om "verkliga" maktförhållanden. Det är självfallet en riktig invändning.
Men om allmänhetens uppfattning stämmer med verkligheten är i detta sammanhang inte det väsentliga. Det väsentliga är att uppfattningen existerar. Det är så här medborgarna faktiskt uppfattar de verkliga maktförhållandena när det gäller en så central del av vår folkstyrelse som den fria åsiktsbildningen. Partier och politiker uppfattas inte längre som de mest tongivande opinionsbildarna. I allmänhetens ögon har de ersatts av en mer tydligt framträdande maktgrupp i samhället - journalister.
Medborgarnas uppfattningar återspeglar säkert den förändring som ägt rum i medierna. I dag uppträder svenska journalister på ett helt annat sätt än tidigare som självständiga aktörer på egna arenor. De syns mer och de tar större plats. I storstadstidningarna ges de ledande nyhetsjournalisternas kommentarer ett allt större utrymme, i kvällspressen spelar kolumnister och krönikörer en betydligt mer framträdande roll, i tyckar- och expertpaneler har journalister sin givna plats och i televisionen har politiska journalister egna tv-program.
Journalisterna har på så vis själva tagit mediescenen i besittning. Det är kanske därför inte så konstigt att allmänheten uppfattar att journalister har ett större inflytande över den politiska debatten än politiker.
KENT ASP