Det svenska förbudet mot kosherslakt har med 1930-talets nazism att göra. En av Hitlers allra första åtgärder efter makttillträdet 1933 var att införa ett undantagslöst förbud mot slakt utan bedövning, skriver journalisten Irka Cederberg i en replik på DN Debatt den 24 juli.
Det är inte sant att Sverige tillåter religiös djurslakt. Även om religiösa muslimer i Sverige gått med på kompromisser när det gäller bedövning före slakt så är den judiska kosherslakten fortfarande förbjuden och judar som vill äta kosherslaktat kött är hänvisade till dyrt importerat kött. Sverige är fortfarande det enda EU-land som förbjuder slakt utan bedövning.
Det är heller inte sant att det svenska förbudet inte alls skulle ha något att göra med 1930-talets nazism, som Margaretha Thorgren, Sven Stenson, Evamari Lewin och Johan Beck-Friis hävdade på DN Debatt den 24 juli. I själva verket är det så att när den europeiska djurskyddsrörelsen under 1800-talet reste krav på förbud mot denna som de menade inhumana slakt var nazisterna inte sena att haka på. Här hittade de möjligheter att motivera sin antisemitiska propaganda med föregivet liberala och humanistiska argument. De som hävdade att det inte var bevisat att slakten medförde onödigt lidande för djuren anklagades för att vara köpta av judar. En av Hitlers första åtgärder efter sitt makttillträde 1933 var att införa ett omedelbart och undantagslöst förbud mot slakt utan bedövning. 1959 gav Tysklands högsta domstol, Bundesgerichtshof, en judisk slaktare rätt i sina skadeståndsanspråk på den tyska regeringen och avgjorde att slaktförbudet haft rasistiska motiv.
I Sverige gick diskussionen het i ett tiotal år, innan förbudsivrarna lyckades klubba igenom en förbudslag 1937, föregången av en hetsig debatt med klart antisemitiska förtecken i svensk riksdag. Det förekom bland annat makabra kopplingar till ritualmord. Röster som vädjade till religionsfrihet, bl a Medicinalstyrelsen, som krävde ”hänsyn till det kränkande av den religiösa känslan hos judarna” som ett förbud kunde innebära, drunknade i stormen från förbudsivrarna.
Diskrimineringsombudsmannen Peter Nobel begärde 1991, mot bakgrund av att lagen hade tillkommit i en antisemitiskt infekterad epok och med hänvisning till växande invandring av muslimer med liknande krav på religiös slakt, att lagen skulle omprövas. Det blev jordbruksverket som fick regeringens uppdrag att utreda. Några religionsfrihetsaspekter vägdes aldrig in och verket konstaterade kort och gott att någon dispens från bedövningskravet inte kunde medges.
På en punkt tog jordbruksverket dock verkligen hänsyn till människors religiösa tro. Eftersom bakdelar från kosherslaktade djur skulle kunna komma att säljas på öppna marknaden befarade verket att många konsumenter, ”som av djurskyddshänsyn, eller av andra skäl, starkt motsätter sig religiös slakt” skulle tvingas äta skäktat kött, ”oinformerade om ursprunget och mot sin övertygelse”.
I en debattartikel i SvD 1994 hävdade David Ingvar, dåvarande professor i klinisk neurofysiologi, att ”den sk ritualslakten” är en oacceptabel slaktmetod som vållar djuren smärta och lidande. Detta gäller, skrev han, ”även om skäktningskniven är vass - och välsignad enligt föreskrifter” (min kursivering). Här förlorade sig det vetenskapliga resonemanget för ett ögonblick i en udd mot dem som av religiösa skäl utövar slakt utan bedövning.
Våren 2009 föreslog Europaparlamentet att medlemsländerna skulle fråntas rätten att förbjuda religiös slakt. Det föranledde Dansk Folkepartis EU-parlamentariker Mogens Camre till följande utbrott i ett pressmeddelande: ”Det är ett oförlåtligt knäfall för en barbarisk muslimsk tradition, som inte har någonting med religion att göra”. Camre avstod emellertid från att nämna att de judiska kraven på kosherslakt är ännu striktare än de muslimska. Oavsett vad man har för uppfattning om djurslakt utan bedövning råder ingen tvekan om att debatten kring frågan är infekterad av antisemitism och islamofobi.
Irka Cederberg
journalist