Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Juholt fick löpa gatlopp efter usel krishantering”

Håkan Juholt hade i god tid före avslöjandet om hyresbidraget kunnat gå ut och påtala oklarheten i riksdagens regler. Han hade kunnat berätta att han själv betalar tillbaka för att reglerna inte är korrekta. Någon stor affär hade det inte blivit och han hade tvärtom föregått med gott exempel. I stället klädde han sig i säck och aska och löpte gatlopp i onödan. Detta är ett resultat av usel krishantering, inte av girighet eller falskhet, skriver Lars Thalén.

En mycket grundläggande kompetens inom hantering av risker och kriser gäller förmågan att agera – och göra det rätt – när man insett att något är fel. Förmågan att skilja mellan en ”pudel” och en ”terrier” är också en avgörande egenskap inom krishanteringen.

När något går snett, när en olycka inträffar eller när någon ”avslöjas” bör frågan till den som bär ansvar bli:

”När förstod du att detta kunde hända (att det kunde vara så här) – och vad gjorde du då?”

Det är ohållbart att inte ha förstått – och lika ohållbart att ha förstått men inte agerat. De nyutnämnda statsråd som fick gå ur Reinfeldts regering efter bara någon eller några veckor hade inte förstått – eller möjligen förstått men inte agerat.

På denna punkt gjorde Håkan Juholt halvt rätt. Han fick hjälp att få klart för sig att något inte stod rätt till med hyresbidraget från riksdagen. Han började agera genom att förbereda en återbetalning. Men han underlät att undersöka reglerna tillräckligt noggrant och han underlät att själv ta initiativet och kommunicera öppet, även i medierna. Han höll sig, som det heter, på beslutsarenan utan att gå ut på debattarenan och därmed blev han ett tacksamt byte för medierna när nyheten spräcktes (eller läcktes).

Efter statsrådet Jan O Karlssons berömda ursäkt år 2002 för en kräftskiva, tror nästan alla krisrådgivande pr-konsulter och till synes alla journalister att en hel pudel (se också bakgrunden) alltid är svaret. Så är det inte.

En pudel ska man göra när man verkligen har gjort bort sig, det vill säga inte har förstått och inte agerat eller rentav kanske begått ett brott. Då är det – enligt formulär 1A – bara att be om ursäkt, uttrycka all förståelse för att människor blir upprörda och hoppas på förlåtelse.

Men innan saken är ute och framför allt om man inte är skyldig, inte är en skurk, då ska man snarare planera och ”göra en terrier”.

Vad är då en terrier? Jo, det är att agera beslutsamt och att ge uttryck för människors vrede mot det missförhållande som saken gäller.

Muthärvan inom Systembolaget är ett bra exempel på ett terrierbeteende. Där gällde glasklara, av alla butikschefer undertecknade, regler som innebar att butikschefer inte fick ha direktkontakter med alkoholleverantörer – än mindre ta emot betalning från dem. Icke desto mindre fanns ett organiserat samarbete mellan en gruppering av butikschefer och flera leverantörer – det vet vi nu.

Systembolaget anmälde några av de misstänkta butikscheferna innan man visste omfattningen av problemet. Så småningom kom förundersökningen att beröra mer än 100 butikschefer. Skulle, som många i medierna krävde, vd:n för Systembolaget Anitra Steen i detta läge göra en pudel? Nej, hon skulle göra en ”terrier” och uttala sin vrede mot det svek som butikschefernas agerande utgjorde mot bolaget och mot den svenska alkoholpolitiken. Det var rätt att avskeda dem för brott mot företagets regler oavsett om handlingarna var kriminella eller inte. Hon hade inget att ”pudla” för.

Det faktum att vd:n under krisen gifte sig med statsministern, fördunklade många journalisters syn på Systembolagshärvan. De förmedlade mer än gärna de avslöjade butikschefernas kritik mot Anitra Steen för ”alltför hårda tag”.

Vad säger då detta om den aktuella hyresbidragsaffären med Håkan Juholt?

Ungefär tre veckor innan Aftonbladet avslöjade att Juholt fick helt hyresbidrag för en delad bostad visste han enligt egen uppgift att Riksdagsförvaltningen hade synpunkter på att staten betalade hela hyran. Antag att han redan då hade förmått ta till sig innebörden av ”När förstod du att det kunde vara så här och vad gjorde du då?” och bestämt sig för att agera offensivt och öppet. Antag också att han själv eller med hjälp av sin stab kunnat förutse åklagarens senare bedömning av regelverk och praxis (som inte precis var någon ”rocket science”), det vill säga att regler och praxis var så otydliga att det inte var något brott att få hela hyran för halva boendet.

Då hade följande slutsats från Juholt varit ganska given:

”Här har vi ett regelverk som inte fungerar – jag får för högt hyresbidrag men reglerna är otydliga på denna punkt. Så kan vi inte ha det. Jag får, för det första, betala tillbaka den halva hyra som jag själv anser att jag inte borde ha fått och, för det andra, måste ytterligare misstag förhindras genom att reglerna bli klara så att ingen annan riksdagsman heller kan ta ut för högt hyresbidrag eller råka ut för denna osäkerhet.”

På denna grund hade Håkan Juholt i god tid före Aftonbladets avslöjande kunnat gå ut – också i medierna – och påtalat oklarheten i riksdagens hyresregler och berättat att han själv betalar tillbaka för att han anser att reglerna inte är korrekta.

Någon stor affär hade det förstås inte blivit. Juholt hade inte tagits med ”byxorna nere” – han hade tvärtom föregått med gott exempel. Det brukar inte starta några mediedrev.

I stället blev resultatet att Håkan Juholt alldeles i onödan löpte gatlopp i medierna och klädde sig i säck och aska. Till skillnad mot vad många hävdade – inte minst journalister – var hans pudel inte den perfekta krishanteringen. Tvärtom – hela denna kris är ett resultat av usel risk- och krishantering, inte av girighet eller falskhet.

Slutsatserna för framtida hantering av risker och kriser är dessa:

• Inget mediedrev kommer helt oväntat – agera offentligt innan medierna gör det.

• Upptäcker du brister, som du inte är ansvarig för – ta initiativet och gör en ”terrier”.

Kanske behövs också något självklart påpekas: kolla fakta själv – lita inte på att journalister eller myndigheter gör det.

 

Lars Thalén,

pr-konsult, partner K-Street Advisors

”To do a whole poodle” Begreppet

”To do a whole poodle”

Begreppet att ”göra en hel pudel” användes första gången i en artikel i Dagens Nyheter den 12/11 2002. Det var kommunikationsstrategen Pål Jebsen som uttryckte sig så i en kommentar till bistånds- och migrationsministern Jan O Karlssons helomvändning efter kritik om att han låtit staten stå för en privat kräftskiva m m.

Jan O Karlsson hade då framträtt på en presskonferens och gjort avbön med stor ödmjukhet och förståelse för hur folk reagerat på anklagelserna mot honom. Han hade gjort en hel pudel – lagt sig på rygg och sprattlat med benen.

Några år senare berättade Pål Jebsen i ett radioprogram att det var hans egna pudlar som inspirerat honom. De betedde sig på samma sätt som Jan O Karlsson hade gjort på presskonferensen när de fick tillsägelser.

Uttrycket har efter DN-artikeln spridits till åtminstone engelskan, tyskan, danskan och norskan. Affärs­tidningen Financial Times skrev att ”to do a whole poodle” var en av de mest minnesvärda formuleringar som skapats på länge.

Källa: DN och Wikipedia