Dagens socialdemokrater vill ha en icke-kommersiell kulturpolitik. Men politik är inte bara utopi. Politik är också ekonomi, det vill säga en uppfattning om hur samhället ska vara organiserat för att man ska nå målet, skriver statsvetaren Leif Lewin i en replik.
På skärtorsdagens DN Debatt (21/4) publicerade Socialdemokraternas nye ledare Håkan Juholt en uppfordrande artikel, där han manade till kamp mot en kommersialiserad kulturpolitik. För Juholt är människan något mer än en kund på en marknad: hon är medborgare i ett samhälle. Juholt vill återinföra fritt tillträde till våra museer och andra kulturinstitutioner och som partiordförande verka för en kulturpolitik ”som utrustar människor med vingar”. Eget skapande såväl som respekt för vad landets konstnärer och författare åstadkommer ska uppmuntras.
Det var inspirerande ord, som kan föra tankarna till den humanistiska människosynen hos den unge Marx. Även om samhällets ekonomiska organisering är grunden för den politiska kampen är det yttersta målet att alla människor ska kunna utvecklas som kulturvarelser. Som årets skytteanska pristagare Ronald Inglehart och Pippa Norris visat svarar det målet väl mot de icke-materiella värderingar som medborgarna ger uttryck för i vår postmoderna tid, vad än cyniska politiker och affärsmän – och samhällsvetare – ibland söker göra gällande.
Är det alltså kulturen som ska bli Socialdemokraternas räddning?
Man får gå ända tillbaka till tjugotalet för att hitta en lika djup kris för partiet som den nuvarande. Då blev utvägen en nytändning till följd av en långtgående ideologisk självrannsakan. Enligt den officiella ideologin skulle kapitalisternas lönenedpressning komma att skapa underkonsumtion och arbetslöshet, vilken bara skulle förvärras med åren till dess att kapitalismen gick under i en stor kris och arbetarna kunde ta över produktionsmedlen. Vilka riktlinjer för det dagspolitiska handlandet kunde man härleda från denna analys? Förväntningarna på de socialdemokratiska riksdagsmännen var att verka för sociala reformer.
Men ju mera framgångsrika de var i detta dagspolitiska arbete att genom arbetslöshets- och socialbidrag pumpa ut köpkraft i samhället, desto mera undanröjde de ju förutsättningarna för den stora krisen. Det ”korta perspektivet” kolliderade med ”det långa”.
Utvägen blev den keynesianska ekonomin, som ledande socialdemokrater tidigt kom på spåren tack vare sin förtrogenhet med (den mogne) Marx arbetslöshets- och underkonsumtionsteorier. Dåtidens ortodoxa nationalekonomi fick ge plats för en expansiv sysselsättningspolitik: vid en kris skulle staten inte alls spara, som det tidigare receptet löd, utan tvärtom stå för den efterfrågan som det privata näringslivet inte orkade med. Denna nya politik blev en indirekt metod att vidga statens roll i näringslivet (i stället för socialisering) och därmed utrymmet för arbetarrörelsens värderingar.
När krisen kom i början av trettiotalet stod Socialdemokraterna beredda. Välfärdsstaten blev alla tiders oslagbara framgångsprojekt. Och skatterna höjdes och höjdes.
Men i ett samhälle med politisk demokrati och marknadshushållning finns det en gräns för hur stor den offentliga sektorn kan bli. Skattetröttheten blev till sist utbredd. Det starka samhället framstod som väl starkt. För några årtionden sedan började en högervind att blåsa, teoretiskt formulerad av den så kallade public choice-teorin som går ut på att människan också i politiken bara söker tillgodose egoistiska intressen. Därför bör politiken göras så begränsad som möjligt.
Det skulle krävas många experiment för att detta hårdkokta budskap skulle gå hem hos väljarna. Först med Fredrik Reinfeldts light-version, kombinerad med gammaldags socialkonservativ omtanke om de svagare, har det vunnit burskap bland svenska väljare.
Där står socialdemokraterna i dag. De vill ha en icke-kommersiell kulturpolitik. Men politik är inte bara utopi. Politik är också ekonomi, det vill säga en uppfattning om hur samhället ska vara organiserat för att man ska nå målet. Tjugotalets socialdemokrater hade också en vision: ”det socialistiska frihetsbegreppet” som Wigforss formulerade det, att genom statliga ingrepp ge människorna frihet från marknadens otrygghet (i motsats till det liberala begreppet frihet från staten). Men styrkan hos dem var att de också hittade en metod att nå målet. I dag ser vi inte någon sådan framgångsväg för partiet. Skattehöjningar är nödvändiga för att förverkliga den icke-kommersiella visionen men eftersom folk inte vill betala högre skatter tas förslagen snabbt tillbaka. Ena dagen gäller återinförd fastighetsskatt, andra dagen kommer dementin.
Håkan Juholts artikel är uppfriskande. Det finns alltför litet av utopi i svensk politik. Det är viktigt att ibland höja blicken och ange ett mål. Visst kan kulturen bli Socialdemokraternas räddning liksom ett engagemang för andra postmoderna frågor som till exempel fred, internationell solidaritet, miljö, jämställdhet. Men tvärtemot vad som ofta sägs är det om medlen, inte om målen, som den politiska striden står. Utan samhällsekonomisk analys av medlen att uppnå målen kan inget parti vinna förtroende.
Leif Lewin
Professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet. Han disputerade 1967 på den uppmärksammade avhandlingen ”Planhushållningsdeabtten” om socialdemokraternas ekonomiska idéutveckling och har sedan dess utgivit cirka 35 böcker om statsvetenskap och politik.