Om några år kommer alla att säga att filmatiseringen av Roberto Savianos bok "Gomorra" (Brombergs 2008) på ett utmärkt sätt fångat Neapelmaffians gester, uttryck och agerande. Filmen blir en förebild för den journalistiska skola som menar att reporterns skildring är en spegel av verkligheten, att orsakssambanden en gång för alla är fastlagda.
Men Saviano ger i sin lätt överlastade skildring av camorrans mordmaskiner en helt annan bild.
Tony Montanas villa i Miami i Brian De Palmas "Scarface" från 1983 var inte alls en kopia av camorrabossen Walter Schiavones hem. Tvärtom var det Schia-vone som var så imponerad av Al Pacinos rollfigur att han lät bygga en exakt kopia av huset och till och med började bete sig som skådespelaren. Samma sak när Howard Hawks originalversion av filmen gick upp 1932 och Al Capone fick huvudrollsinnehavaren Tony Camonte som ideal.
Innan filmen "Gudfadern" haft premiär med den italienska titeln "Il Padrino" användes inte begreppet i Italiens maffiavärld. Familjeöverhuvudet kallades "compare". Men efter filmen ändrade man beteckningen till "padrino", alla med maffiadrömmar klädde sig i kritstreckskostym och mörka glasögon och storbossen John Gotti förvandlade sig till en livs levande version av don Vito Corelone.
Nu klagar Neapelpolisen på att Tarantinofilmerna gjort att camorran inte längre kan skjuta som folk. De snedvrider pistolen, som i filmerna, och kan därför inte sikta. Kulorna träffar i buken eller ljumsken och skadar allvarligt utan att döda, vilket gör att floder av blod rinner i onödan innan jobben slutförs i form av nackskott. Quentin Tarantinos "Pulp Fiction" och "Kill Bill" var just fiktion när de gjordes. Nu har de fått klara dokumentära drag.
Allra mest har den neapolitanska maffian ändå påverkats av Giuseppe Tornatores "Il professore" från 1985. Alltsedan dess pratar camorrans företrädare till och med i form av repliker ur filmen: "Hur mycket väger ett barn? Som en fjäder för vinden."
Maffiaskildringar på film gestaltar alltså inte verkligheten, de skapar den.