DN Debatt

”Kamrateffekter är ett skolpolitiskt villospår”

Kamrateffekter antas påverka skolans resultat: studiestarka elever motiverar andra och höjer klassens resultat. Väljer duktiga elever bort en skola drabbas de kvarvarande eleverna. Men forskningen stöder inte tesen, skriver artikelförfattaren.
Kamrateffekter antas påverka skolans resultat: studiestarka elever motiverar andra och höjer klassens resultat. Väljer duktiga elever bort en skola drabbas de kvarvarande eleverna. Men forskningen stöder inte tesen, skriver artikelförfattaren. Foto: JESSICA GOW TT

Ny rapport. Det finns inget forskningsstöd för att resultaten i den svenska skolan försämras för att elever har möjlighet att byta skola. Trots det driver Skolverkets generaldirektör Anna Ekström denna tes. Fokus måste i stället vara att ställa högre krav på alla skolor – inte att begränsa valfriheten, skriver Johan Ingerö, Timbro.

Sedan det fria skolvalet infördes 1992 har det varit kontroversiellt. Det är inte konstigt. Skolvalet och skolpengen innebar en stor maktöverföring från politiker och myndigheter till enskilda barn och vuxna. Dess införande var kulmen på en lång debatt om centralstyrning och stelbenta system. Efterhand har den ideologiska kritiken mot skolvalet tonats ned och antagit nya former. I dag hävdas allt oftare att så kallade kamrateffekter påverkar skolornas resultat. Motiverade och studiestarka elever antas motivera andra och på så sätt höja klassens genomsnittliga resultat. Väljer duktiga elever bort en skola, antas därför de kvarvarande eleverna drabbas.

På senare tid har såväl utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och Skolverkets generaldirektör Anna Ekström med dessa effekter som grund uttryckt hård kritik mot det fria skolvalet. Ekström slog i SVT:s Agenda (6/9) fast att skolvalet förstärker segregationen, och att man skulle kunna uppnå högre skolresultat genom att lotta barn till skolor. Gustav Fridolin gick på samma linje när han kvällen därpå gästade Aktuellts studio. Ekströms och Fridolins uttalanden spreds snart vidare av Aftonbladet som på ledarplats (8/9) meddelade att ”det fria skolvalet sänker svensk skola”, med hänvisning till kamrateffekter.

Samma analys görs sedan tidigare av Socialdemokraterna. Redan 2014 hävdade partiet i sin budgetmotion, utan hänvisningar till empirisk forskning, att: ”Utbildning är förknippat med betydande kamrateffekter som i en uppdelad skola får mindre effekt.”

De här uppfattningarna utgör i dag grunden för kritiken mot det fria skolvalet. Därför är det viktigt att denna grund granskas noga. Annars kan avgörande skolpolitiska beslut komma att fattas på felaktiga grunder.

Det rör sig alltså om tre frågor. Den första gäller huruvida kamrateffekter alls existerar. Den andra är om de i så fall har de effekter som påstås. Den tredje är om alternativen till det fria skolvalet – lotterier eller kvoter – skulle ge bättre resultat. I vår nya forskningsöversikt – Ett skolpolitiskt villospår - Kamrateffekter och utbildningspolitiska implikationer för Sverige – som skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren vid London School of Economics författat på uppdrag av Timbro, besvaras dessa frågor utifrån den forskning som finns i dag.

Rapporten går igenom över 40 studier, både svensk och internationell forskning. Den belyser både forskning som direkt studerar kamrateffekter och forskning som mer indirekt studerar hur elever påverkar varandra. Den tittar även på forskning och experiment som berör frågor om skolsegregation och blandade klasser.

 

Den internationella forskningen visar också att effekten av klasskamrater är små.

 

De svenska studierna visar blandade resultat och är för knapphändiga i omfång och för undermåliga metodologiskt för att användas som stöd för att blandade skolor leder till högre resultat. En studie som analyserade resultat från en internationell undersökning av fjärdeklassares läsförmåga fann inga kamrateffekter alls. En annan studie fann negativa kamrateffekter – ju högre presterande klasskamrater man hade, desto lägre var sannolikheten att man valde ett teoretiskt program. En tredje studie fann små positiva kamrateffekter och att effekten var starkast bland lågpresterande elever. Den studien bygger dock på ett tämligen begränsat urval och måste tolkas försiktigt. Den enda studie som ställer svenska resultat mot internationella provresultat kan inte se några kamrateffekter alls.

Den internationella forskningen visar också att effekten av klasskamrater är små. Och de kamrateffekter man har kunnat se stämmer inte heller överens med teorin att blandade skolor skulle vara bra för resultaten. I stället indikerar studier det omvända, att en viss sortering av elever efter deras studieförmåga kan vara att föredra om man vill lyfta genomsnittet.

Forskningen stöder alltså inte resonemangen om kamrateffekter. Men även om den hade gjort det, betyder det inte att åtgärder för att blanda klasserna nödvändigtvis skulle ge positiva effekter. Det enda experimentet där forskare manipulerat kamratgrupper enligt sådana modeller visade sig tvärtom leda till sänkta resultat. Genom välmenande ingrepp kan man därmed straffa precis de grupper man vill hjälpa, de svagpresterande, genom att artificiellt slumpa fram grupper.

Forskningsgenomgångens slutsatser är förstås också viktiga för debatten kring skolvalsreformerna. Även om skolvalet skulle ha lett till ökad skolsegregation, vilket inte på något sätt är klarlagt, så tycks det i sig inte ha påverkat resultaten negativt. Forskningen visar istället att skolvalet och konkurrensen har ökat kvaliteten i skolan.

Ändå är de viktigaste skolpolitiska aktörerna just nu – det största regeringspartiet, utbildningsministern och generaldirektören för Skolverket tillika ordförande i Skolkommissionen – på väg att bygga sin skolpolitik på vaga ideologiska magkänslor snarare än på vad skolforskningen faktiskt säger. Försöken att misstänkliggöra skolvalet är dessutom en grandios uppvisning i bristande ansvarstagande. Den svenska grundskolan kostar över nittio miljarder kronor varje år. Sverige har ett utbildningsdepartement, riksdagens utbildningsutskott, Skolverket, Skolinspektionen, Skolkommissionen samt 290 kommuner som alla har sina egna skolförvaltningar och skolpolitiker. Ändå placeras ansvaret för skolresultaten hos de elever och föräldrar som utnyttjar sin lagstadgade valfrihet.

Nu behöver forskningens slutsatser omsättas i förändrad praktik. Kamrateffekter är ett skolpolitiskt villospår utan vetenskaplig förankring. Är man intresserad av att förbättra de svenska skolornas resultat måste fokus istället vara att ställa högre krav på alla skolor – inte begränsa valfriheten och tvångsplacera elever för att uppnå symbolpolitiska mål som inte spelar roll.

Läs mer. DN Debatt