Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Kaos i lönebildningen riskerar att förstöra den svenska modellen”

Med pekpinnar och direkta krav på lönesänkningar försöker politiker och experter styra parternas arbete vid förhandlingsborden, skriver artikelförfattarna.
Med pekpinnar och direkta krav på lönesänkningar försöker politiker och experter styra parternas arbete vid förhandlingsborden, skriver artikelförfattarna. Foto: Björn Larsson Rosvall TT

Märket utmanas. Borgerliga partier ifrågasätter den svenska partsmodellen. Svenskt näringsliv famlar och hejar på politiska förslag som kortsluter hela lönebildningsmodellen. Vad ska vi ha i stället? För det kan väl inte vara kaos som är målet, skriver industrifacken.

Inte sedan Industriavtalet tecknades 1997 har utmaningarna varit så stora som nu. Vi närmar oss snabbt den tidpunkt när de första kollektivavtalen löper ut, och samtidigt attackeras en väl fungerande lönebildningsmodell från nästan alla håll. Det borde vara tvärtom. Fler borde inse allvaret och ersätta sina olika taktiska utspel med konstruktiva diskussioner för att säkra den svenska modellen och trygga kollektivavtalen.

Parterna inom industrin växlade krav redan i december. De krav vi från facken inom industrin ställde var väl underbyggda och välbalanserade i syfte att ge fortsatta reallöneökningar för alla arbetstagare utan att äventyra industrins internationella konkurrenskraft. Kraven stärker även en fortsatt god samhällsekonomisk utveckling med jobbtillväxt och stärkt välfärd.

Det är utifrån denna grundsyn och dessa avtalskrav som förhandlingarna nu förs. Och det är minst sagt i ett mycket komplicerat läge. Dagens utmaningar mot grunderna för lönebildningen är de tuffaste de senaste decennierna.

Efter lönebildningskaoset på 1970-1980-talen och löne- och inflationsnedväxlingen under början av 1990-talet, lade parterna inom industrin grunden för en stabil lönebildningsmodell med Industriavtalet 1997. Av avtalet framgår:

”En sund och bärkraftig lönebildning förutsätter att förbundsavtalen inom industrin, som är kärnan i den internationellt konkurrensutsatta sektorn, utgör kostnadsnorm och vägledning för arbetskraftskostnader på svensk arbetsmarknad. En väl fungerande lönebildning är förutsättningen för att en stärkt konkurrenskraft kan kombineras med god löneutveckling och goda villkor i övrigt för de anställda”.

I slutet av 1990-talet skapades också det statliga Medlingsinstitutet. Av instruktionen till myndigheten framgår tydligt att uppdraget är att bidra till att det är den internationellt konkurrensutsatta sektorn som ska vara normerande för löneökningstakten i Sverige.

I nästan 20 år har den nuvarande lönebildningsmodellen gett årliga reallöneökningar för alla. De fåtal arbetsmarknadskonflikter som varit har i stor utsträckning handlat om andra villkorsfrågor än löner.

Det är denna modell som nu utmanas. Missförstånd tillåts bli sanningar och varvas med angrepp av aktörer som till synes har en annan agenda. Men ingen av utmanarna presenterar några hållbara alternativ.

En obefintlig LO-samordning tas som intäkt för att utmana märket, men inget är mer vilseledande. Sveriges lönebildningsmodell står inte och faller med samordning vare sig på den fackliga sidan eller på arbetsgivarsidan.

Situationen infekteras och kompliceras dessutom av att politiker och så kallade experter lägger sig i avtalsrörelsen. Med pekpinnar och direkta krav på lönesänkningar försöker de styra parternas arbete vid förhandlingsborden. Tack och lov finns ingen plats för politiker i den etablerade förhandlingsordningen, men det är ytterst allvarligt att de försöker.

Partitaktiska utspel, oavsett parti eller position, kan under rådande omständigheter inte ses som annat än oansvarigt. Etablerade partier borde veta att det handlar om att hålla minst en armlängds avstånd mellan parternas ansvar och politikernas.

Om borgerliga partier ifrågasätter den svenska partsmodellen så verkar Svenskt näringsliv famla. Det är svårt att få klarhet i var de står, när de ena dagen säger att den internationellt konkurrensutsatta industrin ska normera, men den andra dagen hejar på politiska förslag som kortsluter hela lönebildningsmodellen.

I den privata tjänstesektorn retirerar Almega från det gemensamma samhällsbygget, den svenska modellen och ansvaret för rikstäckande kollektivavtal med löneökningar. I den offentliga sektorn jagar SKL kostnader och ser sifferlösa avtal som en väsentlig del av lösningen.

Allvarliga hot har ytterst ett pris. I förlängningen handlar det om hela lönebildningsmodellen. Därför har vi varit tydliga mot såväl Almega som SKL. Deras vilja att urholka de rikstäckande kollektivavtalen får oöverblickbara konsekvenser.

Tyvärr verkar det också finnas några fackförbund som lyssnar på arbetsgivarnas locktoner om att kringgå industrins normering. Men de vinster som de kortsiktigt tror att de kan uppnå för sina medlemmar borde inte vara tillräckliga för att de ska vilja medverka till att skapa kaos i lönebildningen och riskera den svenska modellen.

Om de som nu utmanar lönebildningen fullföljer sina krav, kan de vara säkra på en sak – industrins anställda kommer aldrig att acceptera att bli reducerade till lönetrampoliner för andra fackförbund.

När både de privata och offentliga arbetsgivarna i praktiken undergräver principerna för lönebildningen finns inte längre någon möjlighet för oss att hålla vakt vid dammluckorna. I ett sådant läge kommer situationen nere i fallfåran bli mycket dramatisk och den utvecklingen är vi övertygade om att ingen egentligen vill ha.

De som nu, oavsett om det är fack, arbetsgivare, så kallade experter eller politiker, försöker skjuta ner en ansvarsfull lönebildningsmodell är och kommer att bli svaret skyldiga. Vad ska vi ha i stället? För det kan väl inte vara kaos som är målet? Företag, jobb och hela den svenska ekonomin är alldeles för värdefulla för att utsättas för våghalsiga och destruktiva experiment.

Alternativet till nuvarande krypskytte, attacker och taktiserande är att påminna om att den nuvarande lönebildningsmodellen, trots sina brister, tjänat Sverige och löntagarna väl i två decennier. I sak borde det mana till sans och balans och en kurskorrigering tillbaka mot samförstånd och samsyn.

DN Debatt. 17 februari 2016 (2)

Debattartikel

Industrifacken:
”Kaos i lönebildningen riskerar att förstöra den svenska modellen” 

Repliker

Anders W Jonsson, vikarierande partiledare Centerpartiet:
”Industrifacken måste ta sin del av ansvaret”

Anna-Karin Hatt, vd & Stefan Koskinen, arbetsgivarpolitisk chef, Almega:
”Den svenska modellen kräver flexibilitet”

Läs fler artiklar på DN Debatt

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.