Miljöpartiets bild av kärnkraften strider mot den bild som ges av den mest auktoritativa myndigheten på området, IAEA:s, skriver Sören Wibe i en replik till MP-språkrörens artikel på DN Debatt 16/6.
Kärnkraften är gårdagens energislag menar Miljöpartiets båda språkrör, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand på DN Debatt (16/6). Den är dyr, reaktorer avvecklas och avfallsfrågan är olöst. De citerar även ett schweiziskt konsultbolag som gör prognosen att kärnkraftens andel av världens elproduktion halverats till 2030.
Denna bild strider helt mot den bild som ges av den mest auktoritativa myndigheten på området, IAEA. Toppnyheten där i går (15/6) handlar om hur myndigheten hjälper de många utvecklingsländer som vill bygga ut kärnkraften och Yury Sokolov – IAEA:s högste ansvarige inom området säger att ”Kärnkraften fortsätter att växa. 56 nya reaktorer är under byggnad, det största antalet sedan 1992”.
Då det gäller kärnkraften år 2030, gör IAEA prognosen att den hamnar på mellan 3 800 och 5 900 Twh. (IAEA:s årsredovisning 2009, tabell 4). Dagens produktion ligger på 2 600 Twh, så även i lågutbyggnadsscenariet bedömer IAEA att produktionen kommer att öka med cirka 50 procent. Kärnkraftens andel av all elproduktion kommer enligt dessa prognoser att vara ungefär oförändrad, mellan 12,6 och 15,9 procent.
Kärnkraften kommer, enligt samma prognoser att byggas ut i alla delar av världen, möjligen med undantag för Västeuropa. Det är helt riktigt att här finns ett starkt politiskt motstånd i vissa länder från framförallt gröna partier. Detta motstånd ger effekter även på kostnaden. Det är inte bara i Sverige som man kraftigt subventionerar till exempel vindkraft och beskattar kärnkraft, vilket självklart gör kärnkraftsutbyggnader mindre lönsamma. Utan dessa extraskatter och subventioner (till andra energislag) skulle kärnkraft vara mycket lönsamt även här. En medveten skatte- och subventioneringspolitik kan göra alla teknologier olönsamma, även de effektiva.
Eriksson och Wetterstrand upprepar att ”avfallsfrågan inte är löst”. Men detta är sant bara i politisk mening, man har inte i något land definitivt beslutat om plats, metod och tidsschema. Rent tekniskt är frågan dock löst sedan länge och det finns flera alternativ som fungerar. Ett av dem är den svenska metoden med förvaring i kopparkapslar i bentonit cirka 500 meter nere i urberget. Visst finns kritiker även mot denna metod, men det är ingen överdrift att säga att en förkrossande majoritet av de ledande forskarna inom området anser att metoden fungerar med fullgod säkerhet. I realiteten är alltså avfallsfrågan löst.
Sören Wibe
professor i Skogsekonomi (SLU) samt styrelseledamot i SKB