Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Kärnvapen inget hinder för samarbete med Nato”

Anders Ferms och Maj-Britt Theorins artikel (DN Debatt 24/2) ger en känsla av att färdas tillbaka i tidsmaskin till 1970-talet: världen är uppdelad mellan två likvärdigt onda stormaktsblock, Sverige är en liten men obesudlad neutral nation dem emellan och kärnvapenkriget är en överhängande risk, skriver statsvetaren Mike Winnerstig.

Sverige, antyds det, för samma ”antikärnvapenpolitik” idag som vi alltid gjort och denna omöjliggör ett framtida svenskt NATO-medlemskap.

Problemet med denna historieskrivning är dock att den är gravt vilseledande. För det första har Sveriges kärnvapenpolicy förändrats kraftigt genom åren. Under decennier – ända in på 1960-talet – var det svensk policy att möjliggöra produktion av egna kärnvapen. Modern forskning visar att en av huvudorsakerna till att de svenska beslutsfattarna inte gick vidare med denna option var att den amerikanska ledningen under president Eisenhower beslöt att ställa Sverige i skydd av USA:s så kallade kärnvapenparaply, trots att vi inte var NATO-medlemmar. Orsaken till detta var att Sveriges geopolitiska läge var centralt för försvaret av NATO:s norra flank.

Detta var givetvis hemligstämplat, och inget som förekom i svensk diplomatisk retorik på 70-talet, men likväl en realitet.

För det andra tog det kalla kriget slut för över 20 år sedan och svensk säkerhetspolitik har förändrats dramatiskt sedan dess. Efter 2009 års solidaritetsförklaring – som även (S) accepterat – kan vi komma att försvara andra EU- och nordiska länder som utsätts för militärt angrepp, och vi förväntar oss att de ska komma till vår undsättning militärt. Eftersom de flesta av dessa länder redan är medlemmar i NATO innebär detta att vi redan intecknat hjälp från denna ”kärnvapenallians” i händelse av militärt angrepp mot Sverige.

Vi har också skrivit under EU:s Lissabonfördrag, vilket potentiellt ger oss ömsesidiga försvarsförpliktelser med kärnvapenstaterna Frankrike och Storbritannien.

För det tredje är kärnvapnens roll inom Nato idag mindre än någonsin; det fåtal amerikanska substrategiska vapen som finns kvar i några europeiska länder utgör en minimal avskräckning mot andra länders, till exempel Rysslands, stora innehav av denna typ av vapen. USA:s president Barack Obama har uttalat en vision om total kärnvapennedrustning, vilket utgör en kontrast mot Rysslands utveckling av nya kärnvapen.

Vad beträffar mindre Nato-stater kan sägas att till exempel Norge under socialdemokratisk ledning i många år varit både en stark förespråkare för kärnvapennedrustning och en inflytelserik Nato-allierad. Eftersom Nato är en mellanstatlig allians kunde Norge redan på 1950-talet självt bestämma att inga kärnvapen skulle stationeras på norsk mark. NATO har också enhälligt bestämt att kärnvapen inte heller skulle placeras hos de nya medlemmar i alliansen som kommit in från 1999 och framåt.

Som framtida medlem i alliansen skulle Sverige kunna samarbeta nära med sina nordiska Nato-grannar både för ett nordiskt gemensamt försvar och för kärnvapennedrustning. Den största skillnaden blir alltså att Sverige som Nato-medlem öppet omfattar den säkerhetspolitik som vi i stor utsträckning redan bedriver idag, inte att vi tvingas sluta arbeta för nedrustning.

Att vår säkerhet därutöver stärks om vi även formellt ingår i världens starkaste försvarsallians ligger utom rimligt tvivel.

Mike Winnerstig
Fil. dr. i statsvetenskap och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.