I Försvarsmakten väger officerskårens intresse av karriär och löneutveckling ofta tyngre än omsorgen om uppgiften. Normalt antas att organisationer i huvudsak styrs av de uppgifter de finns till för. Högskolan antas kvalificera befolkningen, kriminalvården antas rehabilitera kriminella, och Försvarsmakten antas styras av uppgiften att försvara Sverige och genomföra internationella insatser. Men formella mål har inte alltid så stor betydelse för organisationer som man kan tro. Inte sällan väger andra intressen väl så tungt. Högskolan handlar till exempel mindre om kvalificering och mera om exempelvis regional- och arbetsmarknadspolitik samt statusjakt för vissa yrkesgrupper. Målförskjutning är vanlig särskilt om officiella mål är komplexa samt om utvärdering av dem är svår eller att lätt att undvika. Särintressen kan då lättare ta överhanden och verksamheten snedstyrs, inte sällan bakom en legitim "fasad" av certifieringar och imagekoncept som signalerar effektivitet och kvalitet.
Inom svensk offentlig sektor utgör Försvarsmakten ett tydligt exempel på målförskjutning. Försvarsmakten fungerar mer som ett gigantiskt karriärsystem för yrkesofficerskåren än som ett rationellt instrument för militära insatser i Sverige och internationellt. Befordran och byte av befattningar är för yrkesofficerare det säkraste sättet att få högre lön, och de befordras, vidareutbildas och byter arbetsuppgifter därför så ofta att de sällan hinner utveckla något djupare kunnande: "Man måste välja mellan karriär och kunskap", som en intervjuad officer uttrycker det.
I Karl Ydéns avhandling "'Kriget och karriärsystemet", som försvaras i dag vid Göteborgs universitet, visas hur Försvarsmaktens verksamhet underordnas karriärsystemets logik. En överstelöjtnant i armén citeras: "Det uppfattas viktigare att ha en process där det tar över tjugo år att vaska fram en chef, än att organisationen som helhet mår bra, och att vi kan producera det vi är satta att producera."
Resultat av karriärfokuseringen syns på flera plan. Vid enheter som utbildar soldater är det påfallande ofta brist på officerare, för den enda vägen till bättre lön går via befordran in till skrivborden i den militäradministrativa apparaten. Endast en minoritet av officerare arbetar konkret med soldatutbildning. Försvarsmakten har svårt att mobilisera en enda insatsklar bataljon med tillräcklig kvalitet medan tusentals officerare är sysselsatta i administrativt arbete, som de dessutom ofta saknar relevant kvalificerad utbildning för. Sverige har mer än dubbelt så stor andel officerare i högre grader som våra grannar Finland och Danmark. Officerskårens möjligheter till avlönad vidareutbildning, karriär, status och belöningar väger tyngre än Försvarsmaktens mål och effektivitet.
Ett trögrörligt och strömlinjeformat militärt karriärsystem har skapat en skyddad intern arbetsmarknad för yrkesofficerare i högre grader, i stället för att belöna officerare som satsat på att utveckla ett gediget militärt yrkeskunnande. Officerares snabba gästspel på en lång rad karriärbefattningar resulterar i breda, men ytliga, kunskaper. De som utvecklar expertis och verkligen lär sig något ordentligt får ofta offra sin karriär. Som en överste uttrycker det: "Det är en fixering vid karriär. Du får ett karriärsystem som kräver att du snurrar runt på kortast möjliga tid."
Problem med otillräcklig sakkompetens och bristande kontinuitet drabbar såväl effektivitet som kvalitet. Detta är omvittnat såväl inom Högkvarteret och regementen som inom utlandsstyrkan: "Hade man valt att sätta förbandet i centrum, att det var det viktigaste, då hade man löst det här på ett annat sätt. Men det har man inte gjort, och naturligtvis är det förödande." (Överste av 1. graden).
Trots att det är femton år sedan dåvarande överbefälhavare deklarerade att internationell tjänstgöring skulle vara en avgörande karriärmerit utgör den fortfarande inget krav för befordran. Och trots att dagens ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare och för få truppofficerare fortsätter det militära karriärsystemet att premiera inrikes administrativa uppgifter högre än soldatutbildning och internationell tjänstgöring.
I ovan nämnda avhandling visas att, trots en lång tids kritik och försäkranden om att förändringar är på väg, Försvarsmakten fortfarande domineras av karriärklättrande och titelinflation. Över tio års återkommande försäkringar om att problemen är på väg att åtgärdas kan knappast längre tas till intäkt för att särskilt mycket sker. Karriärsystemet är fortfarande uppbyggt kring täta byten av arbetsuppgifter, återkommande befordringar och kostsam ständig vidareutbildning. Intresset för själva syftet med verksamheten är ibland måttligt, enligt en regementschef: "Vi utbildar ju här och våra förband har faktiskt ganska höga krav på beredskap och krigsduglighet. Och det är aldrig någon som - jag tycker att man från Operativa insatsledningen, till exempel, borde vara litet intresserad av produkten - själva slutprodukten. Den är det ingen som kontrollerar, vilket ju är rätt märkligt. Vad vart det för pengarna nu då?"
Många officerare vittnar om bristande kontinuitet och kompetens i lednings- och stödfunktioner när de tjänstgör utomlands. De faktiska, internationella insatserna sysselsätter några hundratal av Försvarsmaktens 10 000 yrkesofficerare - långt mindre än den stora administrativa apparaten för intern vidareutbildning, förvaltning och karriärplanering. Mindre än 4 procent av de svenska yrkesofficerarna tjänstgör i dag i insatser utomlands, och endast en mindre del av försvarsbudgeten går till internationella insatser.
Mycket resurser läggs på att förbättra intern och extern image med olika aktiviteter med diskutabel relevans för kärnverksamheten. Försvarsmakten satsar resurser på Gay pride-aktiviteter, "Mission impossible"-inspirerade reklamkampanjer, kvalitetscertifiering, genusforskning, försök att byta logotyp och en kostsam "värdegrundsundersökning" för över 100 miljoner kronor som nu är föremål för utredning av Konkurrensverket. Sammantaget spär detta på intrycket av en verksamhet där andra logiker än uppgiftens ges stort inflytande. Vår tids allmänna inriktning mot en tjusig fasad ("Tomhetens triumf") närmast parodieras i Försvarsmakten.
Försvarsmakten är förvisso inte unik i offentlig sektor - och delar av den privata också för den delen - där själva uppgiften många gånger väger lätt i förhållande till personalens karriärintresse och ledningens önskemål att hålla sig väl med detta och att koncentrera sig på fasadförbättrande. Men förhållandet är särskilt illa i en verksamhet med potentiellt stora konsekvenser för människors liv och hälsa, och som efterfrågar större resurser.
MATS ALVESSON
KARL YDÉN