Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Kartlägg brott mot tiggare för att upptäcka organiserat våld”

I början av september brann ett läger med flera bilar i Midsommarkransen. Branden misstänktes vara anlagd. Polisen måste sammanställa brottslighet riktad mot tiggare, skriver artikelförfattarna.
I början av september brann ett läger med flera bilar i Midsommarkransen. Branden misstänktes vara anlagd. Polisen måste sammanställa brottslighet riktad mot tiggare, skriver artikelförfattarna. Foto: Roger Turesson

En tidig varningssignal. Enstaka kränkningar och våldshandlingar förebådar grövre, organiserat våld. Det lärde vi oss vid attackerna mot flyktingförläggningar på 1980- och 1990-talen. Vi uppmanar polisen att sammanställa brott som riktas mot ­tiggarna, för att i tid kunna se mönstren, skriver Helene Lööw och Christer Mattsson.

Den leende kvinnan med luggslitna kläder och mannen i trasiga skor som med vädjande blick sträcker fram varsin mugg mot dig väcker känslor. De påminner oss alla om att samhället inte är som vi skulle vilja att det var. Din reaktion på det du ser kommer leda till en ögonblicksnabb respons. Du tittar bort, ler tillbaka, ger och går vidare, ger inte och går vidare eller stannar upp. Är det ditt problem, är det deras problem, är det Rumäniens eller Bulgariens problem, eller kanske de svenska myndigheternas problem?

Vi kan nu konstatera att en betydande grupp människor tycker att det är tiggarna själva som är problemet. Det börjar alltid med att det sprids rykten, myter och berättelser som i själva verket är lika gamla som fattigdomen själv. Egentligen är de rika som troll, det är organiserade ligor, de är för lata för att arbeta och när de inte tigger så stjäl de. Samma berättelser om de fattiga har varit i omlopp under århundraden även om de moderna varianterna är uppdaterade med dyra bilmärken, telefoner och andra förmenta statusmarkörer. Det som tidigare spreds via tidningar, och mun till mun, allt det där som ”alla” påstod sig veta med bestämdhet för de hade ”hört det av någon” sprids nu med blixtens hastighet via ändlösa delningar på sociala medier.

Vi har båda tillsammans och var för sig arbetat med rasism i alla dess olika former och grader, med svenska nazistiska, extrem rasistiska och andra hatmiljöer i mer än ett kvartssekel. Vi vet att denna typ av myter fyller ett grundläggande behov hos människor att frigöra sina skuldkänslor och ansvarstagande mot lidande medmänniskor genom att rätt och slätt påstå att de får skylla sig själva. Men vi vet också att detta grundläggande behov samtidigt blir en upptrappning som utvecklas till hat vilket i sin tur kommer att leda till våld därför att våldet alltid är hatets yttersta konsekvens. Vi menar att det är uppenbart att det systematiska våldet mot tiggare redan är här. Med systematiskt våld menar vi att våld blir en frekvent och återkommande respons i skilda lokalsamhällen mot samma grupp av offer på likartade bevekelsegrunder och med liknande tillvägagångssätt. Det är också systematiskt därför att när man på en plats överskrider en tidigare gräns och till exempel tänder eld på ett tältläger ökar sannolikheten för att detta kommer upprepas på andra ställen.

Det som vi redan kan iaktta är alltifrån symboliskt våld i form av okvädingsord och förnedrande tillmälen som anspelar på tiggares kulturella bakgrund eller sociala utsatthet till fysiska handlingar som att hälla vatten på, eller i förbifarten slå med kassar och knytnävar när de tigger och angrepp på deras tillhörigheter. Vidare påstår vi att det finns en röd tråd mellan att ladda upp filmer på sociala medier där man förnedrar tiggare genom att spotta på dem, lägga skräp i deras muggar, slänga till dem bananer eller på annat sätt förminska dem och användandet av presumtivt dödligt våld. Allt är en serie av avhumaniserande responser som hatmiljöer alltid ritualiserat innan situationer förvärrats.

Människor i hatmiljöer har ett behov av att rättfärdiga sina aversioner genom att projicera skuld på dem man hatar och i slutändan stänga ut dem från vårt gemensamma universum av delade mänskliga rättigheter. Det här är heller ingenting historiskt nytt, de som lever i samhällets utkanter – uteliggare, tiggare, socialt utslagna, psykiskt sjuka som förlorat sitt fotfäste i tillvaron och missbrukare – har länge utsatts för våld, som få har brytt sig om.

Vi som arbetar i fältet och fler med oss minns mycket väl hur brandattentat mot flyktingförläggningar, religiösa byggnader och andra lokaler som kunde kopplas till minoriteter eskalerade i slutet av 1980- och början av 1990-talet. De flesta av de attentaten skedde utan inbördes kontakt mellan förövarna – den övervägande majoriteten av de lagförda förövarna hade ingen organisationstillhörighet, och var väl etablerade i lokalsamhället, de uppfyllde inte schablonbilden av unga arga marginaliserade män, men de inspirerade varandra och ur dessa handlingar växte en extremt våldspotent hatmiljö som åren efter skulle skörda åtskilliga människoliv. De attentaten föregicks av ryktesspridning som övergick till klotter, skadegörelse och enstaka konfrontationer, i vitt skilda samhällen, innan brandbomberna började hagla.

Vi uppmanar därför Rikspolisstyrelsen att omgående starta en nationell sammanställning av alla former av brott som riktas mot tiggarna för att följa utvecklingen och tidigt upptäcka tecken på organiserat våldsutövande. Detta gjordes på 1990-talet vid attentaten mot flyktingförläggningarna och kom att bli en viktig pusselbit för att förstå den våldsamma miljö som då växte fram och den växelverkan som finns mellan ryktesspridning och konkreta fysiska handlingar och mellan det som är oorganiserat och det som är organiserat. En utmaning som vi har framför oss nu är att dessa utsatta människor är mindre benägna att polisanmäla angrepp som de utsatts för. Detta av flera skäl. De är inte alltid medvetna om att en del av de verbala angreppen är olagliga, de kan vara rädda för att kontakta myndigheter och det finns en hjärtskärande skam hos utsatta människor som för länge sedan vant sig att stå ut med och tiga om de mest brutala och förnedrande behandlingarna de utsätts för. Därför kommer en sådan kartläggning kräva mer än att bara sammanställa anmälda brott. Polisen måste upprätta en samlad indicierapportering från varje polismyndighet, samarbeta med de frivilligorganisationer som arbetar för att hjälpa tiggare och låta genomföra fältintervjuer för att komplettera bilden av våldets art, utbredning och omfattning.

På detta sätt kommer vi att veta bättre vad som redan sker och därmed kunna förutse vilken utveckling som kan väntas. Då finns tid att utarbeta preventiva strategier – och inte minst kommer detta att påminna oss alla om det moraliska nederlaget för vårt samhälle när de svagaste av svaga i sina böner om barmhärtighet riskerar att i stället få stryk.