Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”KI har bländats av Nobelpriset och saknar akademisk kultur”

Foto: Magnus Hallgren

Radikala förändringar krävs. Det räcker inte med byte av rektor för att återupprätta KI:s rykte. Problemet är frånvaron av en akademisk kultur, skriver Torbjörn Tännsjö och berättar om KI och den medicinska etiken.

Om någon måste avgå på grund av den så kallade Macchiariniaffären vid Karolinska institutet, så är det rektor, Anders Hamsten. Och någon måste gå. Hamsten måste gå på grund av de allvarliga fel han gjort sig skyldig till. De beskrevs ingående på denna sida av Bosse Lindqvist (9/2). Mest graverande är att Hamsten arrogant frikände Macchiarini från forskningsfusk, trots en internutredning som pekade på motsatsen. Lika vårdslöst förefaller hans beslut vara att förvägra Macchiarini fortsatt förordnande.

Ska förtroendet för KI återupprättas behövs dock mer radikala förändringar än byte på posten som rektor. KI:s dåliga rykte är nämligen välförtjänt. Det handlar om själva den akademiska kulturen – eller, om man vill spetsa till saken, om frånvaron av en sådan.

Jag ska försöka leda min tes i bevis med hjälp av vad litteraturvetarna talar om som pars pro toto – genom fingranskning av en detalj få en bild av helheten. Och den detalj jag intresserar mig för är den som nu står i centrum för allas intresse: den medicinska etiken.

På 80-talet etablerades ämnet medicinsk etik i särskilt den anglosaxiska världen. Nu är det svårt att finna ett universitet, där ämnet saknar företrädare. I Sverige var starten emellertid trög. Vetenskapsrådet beslöt ändå i slutet av åttiotalet att en tjänst som professor i medicinsk etik skulle inrättas. Den utlystes och Göran Herméren, då professor i praktisk filosofi, blev den förste innehavaren. Då han var verksam i Lund kom tjänsten att hamna där.

Det innebar att KI, som nog haft förhoppningar på tjänsten stod utan. Hur löste man problemet? Genom att dåvarande rektorn Hans Wigzell ”adjungerade” jesuitpatern Erwin Bischofberger – som fick sin lön betald Jesuitorden. Hans meritering i medicinsk etik var klen. Han hade aldrig kunnat vinna en öppen konkurrens om en ”riktig” professur i ämnet. Men någon sådan prövning behövde han alltså inte underkasta sig vid KI.

Det fanns missnöje med sakernas tillstånd vid KI. PC Jersild verkade i konsistoriet för att en riktig tjänst i ämnet skulle utlysas. Så skedde också till sist. Jag vet, då jag sökte den. Då det stod klart att jag förordades av sakkunniga avbröts emellertid tillsättningsförfarandet. Så skulle man inte ha handlat vid något ”vanligt” universitet. Så kunde man ändå göra vid KI.

Tjänsten utlystes nu på nytt, med krav om att innehavaren skulle vara läkare. Det kan tyckas vara ett underligt önskemål. Vem skulle ställa samma krav till exempel på en professor i molekylärbiologi? Tjänsten tillsattes nu ändå i öppen, men alltså inte särskilt fri, konkurrens. Min vän Niels Lynöe fick den.

Jag svalde förtreten och gick in för samarbete. Tanken var att etablera ett centrum för medicinsk etik, som involverade Stockholms universitet, KTH och KI. Det blev så småningom verklighet. Först måste jag emellertid tas till nåder vid KI. Dåvarande rektor Harrieth Wahlberg bjöd mig på lunch. Vips var jag ”affilierad” professor i medicinsk etik på KI och kunde förlägga en del av min tjänstgöring dit — förutsatt att jag själv såg till att finansiera den genom externa anslag. Så gjorde jag och har arbetat där fram till 2016. Jag tog också plats i KI:s etiska råd, som leddes av Lynöe.

Lynöe är nu emeriterad och har fått en efterträdare, Gert Helgesson. Helgesson fick tjänsten i en öppen och fri konkurrens (inga krav på att det skulle vara en läkare den här gången). Den överlägset bäst meriterade bland de sökande, professor Christian Munthe, som först tillfrågades om han ville ha tjänsten, tackade emellertid nej. Varför? Ja, lönen var inget problem. Inget ”vanligt” universitet kan konkurrera med KI:s löner. Nej, problemet var bristen på anställningstrygghet. På KI förväntas man finansiera sin egen tjänst med externa medel. Ingen är bättre än Munthe på detta, men jag kan ändå förstå hans skepsis. Detta att sitta löst och ha hög lön är inget som borgar för självständighet. Det är inget för en professor i medicinsk etik!

Samtidigt med att Gert Helgesson efterträdde Niels Lynöe anställdes ytterligare en professor vid etikenheten på KI, Annika Tibell. Om Bischofberger hade en svag meritering i ämnet, så måste man nog säga att saken är ännu mer betänklig med Tibell. Hon är transplantationskirurg, hon har varit engagerad internationellt i kampanjer mot handel med organ, hon har arbetat med NKS, men har inga forskningsmeriter alls inom medicinsk etik. Hur kunde hon då bli professor i ämnet? Förklaringen är återigen: adjungering! Hennes lön tillskjuts av skattebetalarna i Stockholms läns landsting.

Detta var delen. Jag tror den speglar helheten. Det är lätt att bli professor på KI, om man har de rätta kontakterna. Man äter lunch med rektor, till exempel. Man har en ”sponsor” i form av katolska kyrkan eller landstinget. Eller man headhuntas som Macchiarini.

Men det kan också vara svårt att bli professor. Ibland räcker det inte med väl dokumenterade kvalifikationer.

Och, framför allt, det är lätt att bli av med sin tjänst! Man sitter löst på KI, i synnerhet om man som Macchiarini har ett tillfälligt förordande. Då kan rektor först förklara att man inte har fuskat och i nästa stund avsätta en.

I en miljö där professorer och andra forskare har hög lön men sitter löst finns fritt spelrum för godtyckliga beslut från rektor och prefekter. Endast rektor sitter säkert. Men inte ens rektor kan nog värja sig, då stormen som i detta fall kommer utifrån.

Visst kan Macchiariniaffären ha skadat Nobelprisets anseende. Mer allvarligt är nog att Nobelpriset har skadat KI. Institutet har blivit så bländat, när man kunnat sola sig i glansen från priset, att man tappat fotfästet. KI är inte något riktigt universitet. Man måste för att återvinna allmänhetens förtroende bli ett sådant. Traditionella akademiska dygder måste tas till heder. Endast på det sättet kan vi få en miljö präglad av fritt och kritiskt kunskapssökande. Visst är det vad vi skattebetalare har rätt att förvänta oss av ett universitet?

DN Debatt. 11 februari 2016 (2)

Debattartikel

Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet:
”KI har bländats av Nobelpriset och saknar akademisk kultur”

Repliker

Jonas Ludvigsson, professor vid Karolinska institutet, barnläkare i Örebro:
”KI är inte Macchiarini”

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Rättelse 2016-02-11 00:32
Uppgiften om vem som stod för Erwin Bischofbergers lön har korrigerats.