I år firar jag 30 år som familjeföretagare. Axel Johnson Gruppen drivs nu av fjärde och femte generationen med sitt ursprung i den småländske entreprenör som startade sin firma i Stockholm 1873. Företagets utveckling har skuggat samhällets med köpmannaskap som röd tråd och industriellt byggande, internationalisering och sedan handel (till exempel Åhléns, Servera, Kicks, Hemköp, Willys, Designtorget) med cirka 17 000 anställda och 1 miljon kunder varje dag. Tiderna har varit goda – och dåliga. Pengarna har kommit och gått. Men den orubbliga tron att familjeföretagandet, det privata ägandet och Sveriges i grunden sunda, kapitalistiska övertygelse att entreprenörer och fritänkande företagare har en upphöjd plats, har fått oss att stanna i Sverige, satsa våra resurser och utforma våra livsuppgifter. Med lust.

Mitt politiska engagemang väcktes av löntagarfondsfrågan år 1983. Jag avråddes starkt av de äldre männen i familjen att engagera mig, då familjen traditionellt valt samarbete i det tysta snarare än öppen konfrontation med statsmakterna för landets och näringslivets bästa. Deras motstånd sporrade mig ytterligare. Senare har jag ofta berättat sagan om löntagarfonderna för yngre medarbetare, som tycker att den låter som en osannolik, svart berättelse ur ”Bröderna Grimm”.

Det långtgående förslaget, sprunget ur 70-talets vänstervåg och LO-ekonomen Rudolf Meidners tankeverkstad, skulle genom årliga avsättningar av en bestämd andel av företagens vinster överföra ägandet av företagen till löntagarna, personifierade och styrda av LO-kontrollerade, kollektiva fonder. Allt i jämlikhetens namn, för allas bästa. Uppgivna räknade vi ut hur många år det skulle ta innan vårt gamla familjeföretag inte längre var vårt.

Den 4 oktober 1983 marscherade 100 000 företagare genom Stockholms gator. Vrede och indignation präglade slagorden. På Kanslihusets trappa tog partiledarna emot appeller och namnlistor. Detta blev vändpunkten på vänsterexperimentens era. På mitt kontor hänger ett inramat brev från Carl Bildt daterat den 25 oktober 1991 med propositionens text och med tack för insatser mot fonderna, ”en felaktig tanke, grundad i en misslyckad ideologi”. Mitt politiska engagemang har fortsatt med tolv år i Folkpartiets partistyrelse, åtta år i kommunfullmäktige i Upplands Väsby och nu, sedan två år, vice ordförande-posten i Väsbys kommunstyrelse. På det lokala planet är politik rakare, enklare och mer praktisk. Även här finns dock element av populism. Jag är inte längre så naiv om politikens möjligheter, utan en sund skepticism, ibland gränsande till cynism, har fått sin plats i mitt politiska värv.

Den djupa ekonomiska kris vi i dag genomlever är min fjärde som företagare. Den har sina alldeles egna förtecken. Den har sitt ursprung i det sammanvävda och tilltrasslade globala finanssystemet som sprängt de nationella regleringsbarriärerna. De finansiella aktörerna har kunnat lokalisera sin verksamhet till platser med svag reglering. Marknaden, den hyllade, har också välkomnat större och större sammanslagna finansinstitut, banker och försäkringsbolag med flera, med global räckvidd. Och försvagad ägarstruktur. Storleken i sig själv har gjort dem okontrollerbara. Detta och den bristande förmågan att på ett klokt och balanserat sätt bedöma risk har varit de stora drivkrafterna i den finansiella värdeförstöring som nu drabbar den verkliga ekonomin, företagen, industrierna och nu offentlig sektor. Arbetslösheten skenar.

Men ibland tycks det, av regeringens demagogi och skrivningar, som om den ekonomiska krisen har orsakats av företagsledningarnas bonusar och incitamentssystem. Ett viktigt, aktuellt exempel är den oväntade energi, hastighet och beslutsamhet som regeringen, med Mats Odell och Maud Olofsson i spetsen, har visat med nya riktlinjer för AP-fonderna. Dessa är pensionssystemets buffertfonder och utgör en stor statlig fondbildning. De har en mer självständig ställning än vanliga myndigheter, eftersom styrelsen har fullt ansvar och AP-fonderna endast styrs av lag och inte av direktiv från regeringen. Riksdagen har en gång gett fonderna uppdraget att skapa bästa möjliga långsiktiga avkastning för att trygga de svenska pensionerna. Det går att läsa i lagen om AP-fonderna. Punkt. Ett tydligt uppdrag.

Vi kan också läsa på en av AP-fondernas hemsidor att riksdagen har beslutat att placeringarna inte skall påverkas av näringspolitiska eller andra ekonomiskpolitiska hänsyn. Men så, för en tid sedan, kommer Kontraordern. De statliga AP-fonderna, som förfogar över cirka 700 miljarder kronor, eller 22 procent av BNP, får där nya riktlinjer från regeringen. Dessa är tvingande regler att ställa krav på de privata företagen de investerar i och är ägare i att slopa bonussystemet. ”Det blir en upprensning”, säger Maud Olofsson. ”Det är inget som går stick i stäv mot vad folk i allmänhet eller ekonomer tycker är rimligt”, säger Mats Odell. Dessutom lär långtgående diskussioner pågå att slå samman AP-fonderna till en enda gigantisk, ännu mer otymplig superfond. Att politiker politiserar ligger i sakens natur. Men, regeringen smäller upp dörrarna på helt vid gavel, aningslöst. Eller? Vad blir nästa regeringsdirektiv? Minns de ingenting?

Den stora debatten bland oss företagare under åren av löntagarfondshot var hur man genom lagstiftning kunde säkra att det aldrig någon gång, om 20 eller 30 år, skulle kunna dyka upp en ny kader av klåfingriga politiker som med ett snabbt penndrag kunde använda fonderna som instrument för sin maktutövning. Vi trodde vi fick en lagstiftning att lita på. Minns de ingenting?

Som familjeföretagare som satsat en lång karriär på att bygga, förändra och utveckla företag i Sverige önskar jag att våra politiker kunde lyfta blicken. Bara för en dag. Den avgörande frågan inom näringspolitiken är inte incitamentssystem och kortsiktiga åtgärder. Den handlar om något mycket större. Den handlar om hur ägarstrukturen i det svenska samhället skall utvecklas, till balans och mångfald, till spänst och tillväxt.

I dag har det personliga ägandet ställts ut i farstun. Ägare med ett ansikte, ägare med ett personligt ansvar har åsidosatts. Ansvar för sitt kapital, för sitt namn, för sitt rykte, för sin historia. Jag vet att det personliga ägandet dessutom ger incitamentssystem med rimlighet. I stället har de nuvarande skattereglerna och andra regelverk däremot gynnat och favoriserat det spridda ägandet, det anonyma ägandet, det utländska ägandet, det institutionella och det statliga. Det tjänstemannastyrda.

På en middag för några år sedan förde jag ett resonemang om ägande med en högste bankdirektör - och vd - och en statlig pensionsbolagsdirektör, även han vd. ”Har ni någonsin känt risken, faran, som blåser kallt i nacken?” ”Faran att misslyckas, att förstöra det du byggt, att svika medarbetare. Ett djupt humanistiskt ansvar.” De ryckte på axlarna. ”Vi är tjänstemän. Och går vidare.” Det var inte denna företagandets dimension och ägandets ideologi vi företagare slogs för. Minns ni inte?