Sverige-Finland 1809

I dag inleds Märkesåret 2009. År 2009 är det 200 år sedan Sverige och Finland skildes åt. Fram till 1809 var Finland och Sverige samma rike under cirka 600 år.

Vi har en lång gemensam historia och en nära koppling till vårt östra grannland. Trots detta är kunskapen i Sverige om Finland ofta låg och respekten för det finska språket och kulturen i Sverige bristande. Sveriges attityd riskerar att i förlängningen påverka våra länders relationer negativt.

Under större delen av Sveriges historia som enat rike har Finland tillhört samma land. I östra delen av riket, nuvarande Finland, talades mest finska men även svenska förekom. Här i västra delen av riket fanns finskan på många håll, även om svenskan dominerade.

I Sverige bor i dag 440.000 människor med finsk bakgrund. De har antingen flyttat från Finland, är finska medborgare eller har minst en finsk förälder. Hälften av dem använder finska språket. Det är utan jämförelse den största minoritetsgruppen i Sverige. År 2000 utnämndes finskan till ett av fem officiella minoritetsspråk i Sverige. Rättigheterna som följer av detta är dock mycket begränsade.

I Finland finns 265.000 finlandssvenskar, alltså finländare med svenska som modersmål. Utöver detta finns 25.000 svenskspråkiga ålänningar. I Finland är svenska ett officiellt språk och alla skolbarn läser båda språken i skolan, utom ålänningarna som endast behöver läsa svenska. Svenskspråkiga har rätt till service på sitt modersmål, det finns svenskspråkiga skolor och universitet samt statliga tv- och radiokanaler på svenska.

I Finland pågår ständiga diskussioner om svenskans ställning och den svenskspråkiga minoritetens rättigheter. Det är inte ovanligt att Sveriges behandling av den finskspråkiga minoriteten tas upp i dessa debatter som ett motargument mot svenskans starka ställning i Finland. Kraven på svenskkunskaper har sänkts något senaste åren. I Sverige är det endast i undantagsfall det över huvud taget uppmärksammas att vi har en så stor nationell minoritet med finsk bakgrund.

Det går inte att komma ifrån att klassperspektivet har påverkat våra länders olika attityder mot minoriteterna. Medan svenskspråkiga i Finland tillhört ett slags övre klass, så har finskspråkiga i Sverige generellt haft låg status och få maktpositioner. De finskspråkiga som invandrat till Sverige under de senaste decennenierna har ofta återfunnits som arbetskraft i den svenska industrin eller på jobb med låg status inom den offentliga sektorn. Den finskspråkiga minoriteten i Norrbotten har aldrig haft stort inflytande på Stockholms rikspolitiska spelplan. Det är svårt att tro att Sverige kunnat ignorera den stora minoriteten med finsk bakgrund ifall det handlat om en grupp med högre status.

Få svenskar känner skillnaden på finländare, finlandssvenskar, finnar och sverigefinnar. Det är inte ovanligt att en finlandssvensk på besök i Sverige får höra att hon eller han "talar bra svenska", trots att svenskan är dennes modersmål.

Att som vanlig sverigesvensk ha svårt att höra skillnad på finlandssvenska och sverigefinsk svenska må vara en sak. Det svenska samhällets okunnighet om finska förhållanden och i historiskt perspektiv direkta fientlighet mot finska språket är en annan.

Mark Levengood har på ett komiskt sätt exemplifierat okunnigheten med hur han som finlandssvensk invandrare i Sverige skickades på kurs i svenska för invandrare trots att svenska var det enda språk han kunde. Mindre komiskt är dock hur det under första delen av 1900-talet i Sverige pågick en effektiv, politiskt sanktionerad insats för att utplåna finskan hos den finskspråkiga delen av befolkningen.

I Norrbotten, där undervisning tidigare bedrivits på barnens modersmål, infördes svenskspråkiga statsskolor och barnen förbjöds att tala något annat språk än svenska i skolan. Föräldrar uppmanades att sluta prata sitt finska modersmål med sina barn och möjligheterna till vidareutbildning på och i finska skars av. Först på 1970-talet fick Sverige egentligen en nationell språkpolitik där respekten för barnens modersmål stod i centrum.

Att ta ifrån människan hennes modersmål är att slå undan fötterna och göra människan rotlös. Kontakten med den egna kulturen och den egna släkten försvåras. Rätten att få använda sitt modersmål anses därför vara en mänsklig rättighet. Ett barn som förvägras detta får också svårare att lära sig andra språk. Risken är att barnet blir sämre i tal och skrift på sitt nya påtvingade språk, när kunskapen i modersmålet beskurits. Resultatet kan bli en halvspråkighet där kunskapen i båda språken brister. Detta har Sverige utsatt finskspråkiga barn för under en stor del av 1900-talet.

Den politik som bedrevs då har återverkningar i dag. Samiska språken drabbades av samma assimileringsiver och har i dag en svag ställning. Att finskan inte gått samma öde till mötes beror på den stora grupp finska invandrare som kom svensk industri till undsättning när vi saknade arbetskraft under 60-70-talen. I dag minskar deltagandet i modersmålsundervisning på finska, sannolikt på grund av finskans låga status och negativa attityder från omgivningen.

Märkesåret 2009 borde vara ett naturligt tillfälle att uppmärksamma den sverigefinska minoriteten, de finskspråkiga i Sverige och vår gemensamma historia med Finland.

Om Sverige fortsätter att nedprioritera frågor som rör Finland och människor i Sverige med finsk bakgrund så riskerar det att slå tillbaka mot oss själva. Intresset för Sverige och känslan av samhörighet oss emellan minskar i dag i Finland. Fortfarande finns ett särskilt band mellan länderna och det ses som naturligt att söka samarbeten och handelsförbindelser, något som är till gagn för båda parter. Denna särskilda relation riskerar att gå förlorad om den inte vårdas. Sveriges dåliga hantering av finska språket och kulturen i Sverige används också som ett argument emot svenskans starka ställning i Finland.

Politiska initiativ för att stärka sverigefinnarnas och finska språkets ställning i Sverige behövs.

Sverige bör utöka det område där finska språket har status som nationellt minoritetsspråk till att omfatta alla kommuner i Södermanlands, Västmanlands, Upplands och Stockholms län, i enlighet med det förslag som lades fram i den statliga utredningen "Rätten till mitt språk" 2005. Med stärkta språkliga rättigheter följer också att språket och kulturen får en högre status.

Svenska staten bör uttala en offentlig ursäkt och ett tydligt avståndstagande från den assimilationspolitik som bedrevs gentemot den finskspråkiga befolkningen i Sverige under stora delar av 1900-talet. Ett sådant övergrepp ursäktas inte av att det skedde i välmenande syfte.

Det finns tiotusentals barn med finsk bakgrund i svenska skolor. Ökad kunskap om Sveriges och Finlands gemensamma historia ökar intresset för Finland och kan bidra till att eleverna med finsk bakgrund känner en större stolthet över detta och möts med respekt.

Sverige och Finland bör utöka samarbetet i de internationella fora där vi finns gemensamt. I dag är samarbetet relativt begränsat, trots många gemensamma intressen och stora likheter länderna emellan. I ivern att få samarbeta med de andra EU-länderna tycks det som om vi ibland glömmer den som finns närmast.

MARIA WETTERSTRAND

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut