Många är oroade över varningstecknen när det gäller skolans utveckling. Den svenska modellen har i decennier utlovat en likvärdig skolutbildning till alla barn oavsett socioekonomisk bakgrund.
Men sedan 2004 ligger Sverige under OECD-genomsnittet för andelen elever som går färdigt i gymnasiet. När det gäller läsförmåga kommer talen inte över medel-
nivån. Särskilt oroande är det om man jämför med vårt grannland Finland. Hos oss är skillnaden i läsförmåga större inom och mellan skolor. Så är också genomslaget för hemmens socioekonomiska status.
På ren svenska håller vi sålunda på att få en klasskola som sorterar eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå!
Finland har till exempel satsat medvetet på en läspedagogik som gett till resultat att svagare elever får hjälp från första början. Här har man kommit nära det svenska mant-
rat om att "alla skall med". Dessvärre har Sverige långt fler elever på de lägsta läs-
nivåerna - här skymtar början till en bort-
sortering som förstärks med åren. Även när det gäller förmågan att tillämpa naturvetenskapens kunskaper höjer sig de svenska ungdomarna inte över mitten på tabellerna medan Finland ligger i topp (OECD, Pisa 2006).
Liknande varningar finns i siffror från inhemska undersökningar. Av Skolverkets rapport "Studieresultat i gymnasieskolan" framgår det att drygt 10 procent av eleverna avbryter sina gymnasiestudier tidigt. Naturligtvis slår elevernas sociokulturella bakgrund igenom också här. På sin hemsida skriver Skolverket att andelen elever som inte når behörighet till gymnasiet ökat med 30 procent de senaste tio åren (från 8,6 procent år 1998 till en beräknad siffra på
11,4 procent för år 2008).
Det är särskilt pojkarna som inte klarar övergången från årskurs 9. De hade 11,3 procent lägre meritvärdesresultat än flickorna i samma årskurs. Det betyder att vi har en skola som visar dystra siffror för pojkar och det drabbar särskilt dem med invandrarbakgrund. De barn som behöver skolan mest är de som drabbas hårdast. I en rapport från Högskoleverket i maj, varnar också universitetskansler Anders Flodström för att vi går emot en märklig samhälls-
utveckling med ett växande, lågutbildat manligt proletariat.
Flickor mognar snabbare och har därför en något lättare väg till läsning än pojkar. Trots det läser finska pojkar i genomsnitt lika bra som svenska flickor (Pisa 06). Det visar tydligt att elevers prestation kan påverkas om skolan använder goda metoder. Till och med de skillnader som är beroende av biologin kan kompenseras med en bra skola.
Det finns alltså anledning att ta situationen i svenska skolan på högsta allvar. Man skulle då kunna tro att människor som har till yrke att forska på denna utveckling ville kunna bidra med konstruktiva förslag. Men det gäller inte skolpedagogerna Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm som i Svenska Dagbladet (30/8) påstår att allmänheten liksom politikerna är vilseledda. Visserligen medger duon att såväl kunskapsresultaten i grundskolan som elevsituationen lämnar mycket övrigt att önska, men de anser att dessa grava missförhållanden är sekundära eftersom Sverige "vad gäller utbildningsinvesteringar, utbildningsnivå, studiedeltagande och genomgångna utbildningar" ligger långt framme. De tycks mena att om vi har en dyr skola borde det borga för kvalitet och gedigna kunskaper. När så uppenbarligen inte är fallet, ja då handlar det helt enkelt om brister i den skolpolitik som förts under de senaste decennierna i Sverige.
Vissa pedagoger har en märkligt instrumentell uppfattning om vad kunskap är. De rekommenderar regeringen att byta ut "kunskapsinnehållet i skolorna", eftersom vi nu upplever en, ospecificerad men ny "konkurrenssituation i världen". I samma andetag letar man efter "mer tidsenliga och adekvata kunskaper till skolorna så att medborgarna kan klara sina framtidsuppdrag". Sådan argumentation kommer ge en fortsatt isolering av pedagogiken från övrig akademisk utveckling.
Detta är en återvändsgränd. I den mycket omtalade McKinsey-rapporten om framgångsrika skolsystem från 2007, blir rådet till Sverige att gå åt ett motsatt håll. Framgångsrika skolsystem förmår kombinera pedagogisk utmaning med goda ämneskunskaper och starka stödstrukturer. De system som enbart koncentrerar sig på stödjande pedagogik uppvisar dåliga resultat och låg förbättring även om man investerar mer i utbildning. OECD har i genomsnitt ökat utgifterna för utbildning med 39 procent sedan år 2000. Men det är svårt att påvisa någon klar koppling mellan investering och resultat.
Två tydliga rekommendationer finns för att nå förbättringar av elevernas utveckling och prestationer. Skolor måste få autonomi att anställa kompetenta lärare och värderingen av en skolas framgång måste ske i ett system med central utvärdering - till exempel nationella prov. Den viktiga slutsatsen i McKinsey-rapporten är att de elever som har svårast att lyckas i skolan tjänar mest på en sådan pedagogik där man genom att mäta resultaten försäkrar sig om att alla kommer med från början. Bara det man mäter kan man förbättra.
Vi har svårt att tro att alla företrädare för pedagogik vill släppa kontakten med övrig akademi och forskning. Vi är också övertygade om att många kolleger är inriktade på att bidra till att lösa de problem som utbildningen står inför och inte vill blåsa till strid för att bekämpa nödvändiga förbättringar. Vem är betjänt av en kunskapsproduktion inom pedagogik-
ämnet som inte tar till sig resultatet av inhemska och utländska undersökningar och inte heller fundament inom modern inlärningspsykologi, differentiell psykologi, neurovetenskap och kognitionsvetenskap, humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning?
Efter att ha tagit del av den senaste tidens debatt om skolan finner vi ingen anledning till lugn när det gäller svenska skolan.
INGER ENKVIST
Professor i spanska, Lunds universitet
JONAS FRYKMAN
Professor i etnologi, Lunds universitet
MARTIN INGVAR
Professor i integrativ medicin, Karolinska institutet
HANS ALBIN LARSSON
Professor i historia, Högskolan i Kristianstad
EBBA WITT BRATTSTRÖM
Professor i litteraturvetenskap, Södertörns högskola