Klimatet

Klimatet och en framtida temperaturhöjning har blivit en del av vår vardag och det centrala i debatten är koldioxid. De fossila bränslen vi använder innehåller kol och kolväteföreningar, och koldioxid frigörs tillsammans med energi vid förbränning av dessa.

I den klimatdebatt som nu rasar verkar emellertid själva mängden fossila bränslen inte ses som ett problem. Problemet är att vi förväntas använda för mycket. Tanken att den samlade mängden av dessa bränslen inte skall räcka till för att åstadkomma de klimatförändringar som nu diskuteras finns inte på arenan.

På Mexikos gigantiskt stora oljefält Cantarell sjunker produktionen mycket kraftigt. År 2005 presenterade det mexikanska oljebolaget Pemex två scenarier vad det gäller den slutliga produktionen; ett optimistiskt där man räknade med att få upp 50 procent av den olja som från början fanns långt ner i marken, och ett pessimistiskt där man bara skulle få upp 30 procent av oljan. För det statliga oljebolaget Pemex och den mexikanska staten är det förstås ett dråpslag att verkligheten följer det pessimistiska scenariot, men vårt klimat har dragit en vinstlott. Vi står nu inför ett viktigt ställningstagande. Skall den olja som finns kvar i marken generellt betraktas som en resurs som kan ge framtida koldioxidutsläpp eller skall vi acceptera att oljan faktiskt finns kvar i marken? För FN:s klimatpanel IPCC, som nyligen publicerade sin fjärde rapport om klimatförändringarna, är det en resurs.

IPCC har i sina gigantiska simuleringar, ett slags "SimCity-IPCC-spel", simulerat vår framtid. Familjerna i spelet kallas A1, A2, B1 och B2. Varje familj har en bestämd utveckling vad gäller befolknings- och bruttonationaltillväxt, energi- och markanvändning, tillgängliga resurser och teknikutveckling. "Värstingen" vad det gäller framtida temperaturökning är familjen A2. Om den får härja fritt blir temperaturen år 2100 hela 3,6 grader högre än i dag. Den bästa familjen är B1, vars lugnaste familjemedlem bara orsakar en temperaturökning på en grad.

Förutsättningen för all temperaturökning är att vi konsumerar stora mängder av olja, naturgas och kol. Det faktum att IPCC uppmanar våra politiker att fatta beslut som skall förhindra användning av fossila bränslen ger sken av att det finns enorma fossila resurser, men det finns all anledning att ifrågasätta detta.

Vid Uppsala universitet studerar vi globala energiresurser och har nu gjort en detaljerad analys av den framtida oljeproduktionen. Genom att bryta ner produktionen i sex väldefinierade delar kan vi nu ange en tidsram för den maximala produktionskapaciteten för olja, "Peak Oil", den historiska produktionstoppen. Den kommer att inträffa mellan 2008 och 2018. Om världens gigantiska oljefält, som producerar 60 procent av världens olja, uppför sig som Cantarell har vi ett "värsta fall" med en topp 2008, men om de istället följer den bästa prognosen för Cantarell, och vi samtidigt dämpar vår konsumtion, då får vi ett "bästa fall" med maximal produktion 2018.

Vi kan nu beräkna hur mycket energi/koldioxid som vi under detta århundrade kan förväntas producera då oljan används och jämföra med den energi som IPCC-familjerna kräver. Till vår förvåning ser vi att familjerna A1, A2, B1 och B2 kräver mer olja än vad som är realistiskt.

Om vi går vidare i analysen och studerar framtida naturgasproduktion och vad familjerna kräver så har vi en ännu tydligare bild. Naturgasproduktionen i Nordamerika minskar, liksom produktionen i de gigantiska ryska naturgasfälten i nordvästra Sibirien, de fält som idag står för 90 procent av produktionen i Ryssland. Planerade projekt för att göra diesel från naturgas i Qatar avbryts. Planerade hamnar för flytande naturgas i USA och Europa reduceras då den globala produktionen av flytande naturgas inte förväntas bli vad man räknade med för något år sedan.

Naturgas anses av många att vara en "vänlig brygga" till ett framtida förnybart samhälle. Idag verkar bryggan bli kortare än vad man tidigare trott, men vad det gäller utsläpp av koldioxid är vi på nytt vinnare.

Den tredje komponenten vad det gäller koldioxidutsläpp är kol. En allmän uppfattning är att det finns hur mycket kol som helst, men när vi nu går in och gör detaljstudier av produktionsprofiler i de sex länder, som har 85 procent av världens kolreserver, upptäcker vi tydliga tecken på att kolproduktionen i vissa regioner har nått maximal kapacitet. Dessutom ser vi en produktionsminskning av det bästa kolet, det vill säga det som har högst energiinnehåll per volym. I USA, världens näst största kolanvändare, ökar volymen brutet kol, men energiinnehållet minskar. USA har nått ett kolmaximum, "Peak Coal", vad det gäller energiinnehåll.

Kina kommer snart att nå maximal produktionskapacitet och vi hamnar i en situation där Ryssland ensam sitter på de sista stora kolreserverna. Den framtida produktionen i Ryssland kommer att definiera när i tiden vi når "Peak Coal". Jämfört med vad man tidigare sagt är vi stora koldioxidvinnare.

Summan av alla fossila resurser, som industrin anser finns tillgängliga, redovisas varje år i BP Statistical Revue. Om vi använder detta optimistiska värde så är den totala energin från alla reserver av olja, all naturgas och allt kol 36 ZJ (zettajoule, en joule upphöjt till 21), en gigantisk energimängd. Detta är mer än vad vår forskningsgrupp ser som möjligt, men det är mindre än vad alla scenarier för familjerna A1, A2, B1 och B2 kräver. Den fossila energin räcker inte till.

Familjen A2 är ju vår "värsting" vad gäller framtida temperaturökning så låt oss studera dess energihunger. Fram till år 2100 beräknar IPCC att A2 behöver mellan 70 och 90 ZJ, det vill säga dubbelt så mycket som vad industrin tror att det finns tillgängligt. Sedan finns det en annan liten detalj som man över huvud taget inte diskuterar, nämligen att alla familjer behöver fossil energi även efter år 2100.

Vi behöver inte diskutera och ifrågasätta temperaturökningen fram till idag, men vi måste diskutera och ifrågasätta den temperaturökning som IPCC-familjerna visar och de fossila resurser som IPCC använder i sina prognoser. Vi behöver en ny uppskattning av framtida temperaturökningar som är baserad på en realistisk förbrukning av olja, naturgas och kol. Först då kan vi fatta realistiska beslut för framtiden.

Världens stora framtidsproblem är att alltför många måste dela på alltför lite energi. Förmodligen måste vi i debatten byta ut ordet miljö mot energi, men den energipolitik som krävs kommer att göra miljön till vinnare.

KJELL ALEKLETT

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut