Forskning visar att vi på ungefär fyra decennier – till år 2050 – måste minska de globala koldioxidutsläppen med 50–85 procent från dagens nivå för att kunna nå det så kallade 2-gradersmålet. Trots att det finns en bred politisk enighet om att klimathotet måste mötas fortsätter de globala utsläppen av koldioxid att öka, inte minst genom de utsläpp som orsakas av produktionen av konsumtionsvaror i utvecklingsekonomier som Kina, varor som konsumeras av oss i Sverige och i den rika delen av världen.
Det behövs alltså ett kraftfullt politiskt initiativ om klimathotet skall kunna avvärjas. Om vi ska kunna gå före i det globala klimatarbetet krävs också ett radikalt nytänkande när det gäller såväl Sveriges som Europas klimatpolitik.
Jag baserar denna slutsats bland annat på resultaten från ett forskningsprojekt som nyligen genomförts på Chalmers. Projektet har utgått från en detaljerad kartläggning och analys av Europas befintliga energisystem samt av de globala tillgångarna av fossila bränslen. Jag vill särskilt betona tre utgångspunkter som är centrala i ett sådant nytänkande:
1. Det finns för stora reserver av fossila bränslen ur ett klimatperspektiv. Detta är egentligen en självklarhet, men i Sverige har det spridit sig en idé om att motivet för att utveckla alternativa energikällor är att de fossila bränslena håller på att ta slut (se till exempel senast Anders Wijkman, DN Debatt 24/8). Inget kan vara mera fel! Det finns mycket stora mängder av fossila bränslen, särskilt av kol, med en utsläppspotential som vida överstiger detta århundrades ”utsläppsbudget”.
Om det vore sant att de fossila bränslena höll på att ta slut skulle klimathotet avvärja sig självt. Vår kartläggning visar tvärtom att det pågår mycket stora investeringar i gas-, olje- och kolindustri för att utvinna både de redan i dag ekonomiskt utvinnbara reserverna och – på sikt – även stora delar av den gigantiska resursbasen, vilken kommer att bli lönsam att utvinna i framtiden. Investeringarna görs i dag i infrastruktur som kommer att leva i många decennier – alltså fram till och förbi år 2050, då utsläppen i stället borde vara nära noll.
2. Vi behöver alla tillgängliga tekniker och åtgärder för att avvärja klimathotet. Svensk och europeisk energidebatt och energipolitik baseras fortfarande på idén om att vi står inför ett val mellan olika tekniker och åtgärder. Men faktum är att vi behöver samtliga om vi skall ha en chans att klara de nödvändiga utsläppsminskningarna: vindkraft och andra förnybara tekniker, energieffektiviseringar, avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) och kärnkraft.
Miljörörelsen (till exempel Greenpeace och Världsnaturfonden) ger fortfarande sken av att det är rimligt att världens energisystem kan bli i det närmaste fossilbränsleoberoende om fyra decennier (till 2050) medan många industriföreträdare å andra sidan fokuserar ensidigt på en utbyggnad av kärnkraften som den enda lösningen. Våra analyser visar dock entydigt att vi behöver utnyttja samtliga kända tekniker och åtgärder för att uppnå klimatmålen.
3. Det enskilt viktigaste styrmedlet i omställningen av energisystemet är att det kommer till stånd en kostnad för att släppa ut koldioxid. Detta styrmedel måste snarast ersätta riktade stöd som huvudsaklig drivkraft för omställningen. I början av en teknikutveckling är riktade stöd och subventioner bra, men utan ett pris på det som är det verkliga problemet, alltså utsläpp av koldioxid och på sikt andra växthusgaser, kommer inte problemet att lösas. Därför är det djupt problematiskt att EU:s utsläppshandelssystem troligtvis inte kommer att ge ett pris på koldioxid som överstiger 160–170 kronor/ton koldioxid före år 2020. Detta ger en alldeles för svag drivkraft för att få igång stora investeringar i koldioxidneutrala tekniker under de fyra decennierna fram till år 2050.
Förnybara tekniker som vindkraft, biomassa och sol är nyckeltekniker i omställningen av energisystemet. Men på grund av de stora tillgångarna på kol och övriga fossila bränslen är också den så kallade CCS-tekniken (avskiljning och lagring av koldioxid) mycket viktig. Här har bland annat svenska Vattenfall gått i frontlinjen och drivit på utvecklingen, men olyckligtvis stoppas nu aktiviteterna upp på grund av politisk opportunism såväl i Sverige som i Tyskland.
Om Sverige, via Vattenfall med sitt nya ägardirektiv, skall vara ledande i Europa när det gäller energiomställningen borde bolaget gå i frontlinjen för att få fram CCS-tekniken, och alltså stärka sina intressen i kolkraft och inte avveckla dem, vilket verkar vara den politiskt gångbara åsikten i dag.
Om CCS lyckas underlättar vi också för fossilbränsleberoende ekonomier och länder som har stora resurser av kol att gå med på bindande utsläppsreduktioner. Om CCS misslyckas måste vi i stället förlita oss på att världssamfundet kan komma överens om att de fossila bränsleresurserna skall lämnas kvar i marken – ett scenario som jag bedömer som helt osannolikt. Eller tror vi att vi kan kräva av Kina och andra kolrika länder med låg lönenivå, att de lämnar sina stora kolresurser i marken samtidigt som vi fortsätter att konsumera hemelektronik, mobiltelefoner, kläder och andra produkter från dessa länder?
Det som ändå är positivt är att kostnaden för att lösa klimatfrågan är relativt måttlig och går att beräkna ganska väl och att denna kostnad inte egentligen utgör ett hinder för samhällets utveckling.
Trots allt innebär klimatförändringarna inte enbart en gigantisk utmaning, utan ger också potentiellt stora möjligheter för svensk och europeisk industri som kommer att medverka till att skapa nya innovationer och affärsområden. Men för att realisera dessa möjligheter krävs alltså att samhället prissätter det som är problemet, nämligen utsläppen av växthusgaser.
Sveriges och Europas politiker måste börja med att ta sitt ansvar för att handelssystemet med utsläppsrätter får den påverkan som det kan ge. Marknaden måste redan nu få tydliga signaler om att koldioxidpriset kommer att öka över tiden. Om så blir fallet kommer mycket att hända redan när priset överstiger 200 kr/ton.
Sverige skulle genom att driva frågan om att stärka handelssystemet kunna återta sin ledande roll i EU:s klimatarbete. Tidpunkten för ett svenskt initiativ bör vara väl valt: Låt den nystart den svenska regeringen nu gjort på miljö- och energiområdet, med Lena Ek som ny miljöminister med lång erfarenhet som Europaparlamentariker och Anna-Karin Hatt som ny ansvarig för energifrågor, också bli en nystart för Europas klimatpolitik!
Filip Johnsson, professor, Uthålliga energisystem, Chalmers