DN Debatt

”Koldioxidskatt bättre än utsläppsmoratorium”

23 framstående forskare och debattörer föreslår på DN Debatt (10/5) att ”att inga beslut som tas av regering, riksdag, landsting eller kommun ska leda till att utsläppen av växthusgaser ökar”. Detta är ett nydanade sätt att se på hur vi skall sköta vår klimatpolitik, som veterligen inget land i världen har anammat, skriver miljöprofessorn Bengt Kriström.

Författarna tycks inte ta hänsyn till att Sverige redan har världens högsta koldioxidskatt. Om alla länder följde vårt exempel skulle författarnas önskade mål nås. Det väsentliga i termer av författarnas tankar om ett ”moratorium” är dock att det inte behövs något sådant; konsekvenserna är redan internaliserade av koldioxidskatten (jag bortser ifrån att det finns andra växthusgaser, koldioxid är den ojämförligt viktigaste i sammanhanget. Om koldioxidutsläppen skall skiljas från övriga just på grund av att det finns en koldioxidskatt blir författarnas förslag obegripligt). Låt mig återkomma till detta.

Författarnas nytänkande reser dock ett antal mer praktiska frågor där den mest brännande är: hur skall detta förslag verkställas, om det nu blev verklighet? Det måste sålunda tillsättas en nämnd eller motsvarande som exempelvis för varje riksdagsbelut avgör huruvida, låt oss säga, ändringen i bestämmelser för statistiksekretess (ändras 1 Augusti 2014) direkt eller indirekt påverkar ”klimatutsläppen”. Det är en grannlaga uppgift. Eftersom bara Riksdagen varje år fattar hundratals beslut kan man undra över om ett sådant förfarande verkligen är effektivt ur skattebetalarnas synpunkt. Det är det inte. Koldioxidskatten ger de nödvändiga prissignalerna och vi behöver varken någon nämnd som spårar förslagens effekt på koldioxidutsläppen, eller något ”moratorium”.

Tyvärr redovisar författarna ingen konsekvensanalys av sina förslag om ”100 procent förnybar energi före 2050, om minst 3 procent effektivisering årligen av hanteringen av energi och material, om en skattereform där skatten på vanliga arbeten ersätts av skatt på jungfruliga råvaror, om en kraftfull utbyggnad av järnvägen och annan grön infrastruktur, och så vidare”.

Skatteväxlingen mellan skatten på arbete och ”jungfrueliga råvaror” måste anses vara det mest tankeväckande av dessa förslag. För hur skall detta egentligen gå till? Exakt vad som menas med en ”jungfruelig råvara” anges inte, men det förefaller vara rimligt att tro att det rör sig om allehanda mineral (måhända även skog?). Skatten på arbete ger idag runt 1000 miljarder och om denna summa skall ersättas med skatt på ''jungfrueliga råvaror'' stöter man på allehanda problem, som t.ex. det faktum att det totala förädlingsvärdet i Stål, metallframställning \& trävaror samt papper, massa och grafisk industri är i storleksordningen 15\% av skatteintäkter på arbete. Vidare uppstår ju frågan om det finns ett problem med att företagen då snarare skulle importera de ”jungfrueliga råvarorna”, om skatten skulle göra att de blir mycket dyrare här i Sverige?

Det behövs inget ”koldioxidmoratorium” i ett land med en koldioxidskatt. De övriga förslagen förenas av de saknar konsekvensanalys. I ljuset av de utredningar som gjorts tidigare kring liknande förslag är slutsatsen tydlig - förslagen är inte miljöekonomiskt försvarbara. De kan de vara av andra skäl, men det återstår för författarna att visa att förslagen är ett vettigt sätt att handskas med knappa resurser.