Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Kommunalt veto mot friskolor ökar klyftorna”

Den rödgröna regeringen presenterade tillsammans med Vänsterpartiet på måndagen en uppgörelse om vinster i välfärden, där ett förslag om kommunalt veto mot nytetablering av friskolor med vinstsyfte fanns med.
Den rödgröna regeringen presenterade tillsammans med Vänsterpartiet på måndagen en uppgörelse om vinster i välfärden, där ett förslag om kommunalt veto mot nytetablering av friskolor med vinstsyfte fanns med. Foto: Eva Tedesjö

Bostadsorten blir ännu mer avgörande. Regeringen bör slopa förslaget om kommunalt veto mot överetablering av friskolor och göra upp med övriga partier utom SD om ett alternativ: Ge Skolinspektionen större befogenheter när den ska ge tillstånd till nya skolor, skriver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén.

I går presenterade regeringen och vänsterpartiet en överenskommelse om vinster i välfärden och kommunalt veto mot friskolor. De tre nybakade ministrarna i utbildningsdepartementet har en tuff utmaning i ett höggradigt minerat politiskt landskap. Oppositionens tal om krigsförklaring och totalkonfrontation visar tydligt att mer av högljudda skolstrider ligger i riskzonen. Så behöver det inte vara. Sveriges lärare, elever och föräldrar förtjänar bättre.

Skolpolitiken har under senare år präglats av tvära kast. De nu ansvariga ministrarna Gustav Fridolin, Helene Hellmark Knutsson och Aida Hadzialic bör välja en annan väg och ta ansvar för skolan genom att skapa långsiktighet och stabilitet. Det parlamentariska läget gör kravet på långsiktighet än mer aktuellt. Skolan är för viktig för att ständigt ändras med hoppande majoriteter.

Regeringsförklaringen och överenskommelsen om skolan innehåller många bra besked, som höjda lärarlöner, minskad administration och mer särskilt stöd. Men knappt hade S och MP hunnit presentera sin skolpolitik förrän den parlamentariska situationen gjorde sig påmind. Nu hotar storbråk om både gymnasieskolan och kommunernas inflytande över friskoleetableringar. Risken för parlamentarisk ryckighet och instabilitet i skolpolitiken är överhängande.

Men en blocköverskridande överenskommelse är möjlig. Förslagen om obligatorisk gymnasieskola och högskolebehörighet på alla gymnasieprogram faller om regeringen inte får stöd av något alliansparti. Däremot kan frågan om kommunalt veto gå igenom då Sverigedemokraterna möjligen röstar för detta. Här kan regering och allianspartier ta ansvar för långsiktigheten och komma överens om gymnasieskolan och förslaget om kommunalt veto. På så vis ges inte Sverigedemokraterna politiskt inflytande och politiken blir hållbar.

Det finns bättre lösningar än kommunalt veto för att förhindra överetablering av friskolor. Vetot skulle öka skillnaderna mellan kommunerna och innebära att bostadsorten skulle bli än mer avgörande än i dag. Det skulle inte lösa problem med segregering av elever och dålig resursfördelning. En bättre lösning vore att uppdra åt Skolinspektionen att i sin tillståndsprövning väga in risken för skolnedläggningar. Ytterligare en möjlig skärpning vore att Skolinspektionen får ställa krav om att en ny friskola ska bidra till ökad likvärdighet, exempelvis genom dess placering.

Regeringen bör med andra ord vara beredd att förhandla om kommunalt veto. Att alla gymnasieprogram ska ge högskolebehörighet är en långt viktigare reform. Högskolebehörighet motsvarar de krav arbetsgivarna ställer och det är också vad eleverna vill ha. Yrkesprogrammens misslyckande får inte upprepas.

En avklarad gymnasieutbildning är avgörande för chanserna på arbetsmarknaden, men ett obligatorium är inte automatiskt lösningen. Om gymnasieskolan ska fungera måste grundskolan få rätt förutsättningar. De ungdomar som är skoltrötta eller har svårt i skolan behöver mer stöd och uppmuntran så tidigt som möjligt. Det kan inga pliktlagar i världen lösa, det kan bara en lärare ge. För att minska avhoppen måste gymnasieskolan bli mer flexibel. För de allra flesta elever är en treårig gymnasieutbildning ideal. Men för vissa kan en längre eller kortare utbildning vara att föredra.

Partierna är i och med sina löften om skolan skyldiga att ta ansvar för att förhindra skolpolitiskt kaos. Nu krävs hänsyn bortom den snäva politiska partitaktiken. Ytterligare en mandatperiod med täta reformer och ständigt nya bud vore direkt skadligt för skolan. Det behövs blocköverskridande överenskommelser som gör det möjligt att skapa en långsiktig styrning av skolan:

• Bromsa lärarkrisen. SCB spår att det kommer saknas 43 000 lärare inom mindre än sex år. Om den nationella lärarkrisen tidigare bultade på dörren har den nu klivit rakt in över tröskeln. Sverige har en enorm utmaning att locka fler till lärarutbildningen och att få lärare att stanna kvar i yrket. Båda blocken har insett att lärarna måste värdesättas högre. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har anammat alliansens satsning på högre löner med karriärtjänster. De har också lovat breda satsningar inom ramen för parternas arbete. Beloppen är i miljardstorlek: Socialdemokraterna lovade inför valet 2,5 miljarder och Miljöpartiet 3,75 miljarder. Vi utgår från att allianspartierna ställer sig bakom en bred lönesatsning med syfte att bromsa lärarkrisen.

• Stärk lärarnas kompetens. Varannan lärare i gymnasiet och var tredje lärare i grundskolan saknar behörighet i de ämnen de undervisar i. Nästa år träder legitimationsreformen i kraft, vilket betyder att de lärare som fortfarande är obehöriga inte tillåts sätta betyg. För att slippa ett scenario med kringresande betygskonsulter som betygsätter elever de aldrig undervisat måste satsningar på lärarnas kompetensutveckling omedelbart komma på plats. Vi vill se villkor som inte tvingar lärarna att bekosta kompetensutvecklingen själva, på sin fritid. Lärarlyftet måste bli en permanent satsning och omvandlas till ett kompetensutvecklingscentrum för lärare. Huvudmännen tillsammans med staten måste efter årtionden av nonchalans visa att de värdesätter lärarnas kompetens och är villiga att investera i elevernas viktigaste resurs.

• Särskilt stöd till alla som behöver det. Lärare och skolledare måste få betydligt större möjligheter än i dag att sätta in rätt åtgärder i rätt tid. Där brister både grundskolan och gymnasieskolan. Tillgången till speciallärare och specialpedagoger är alarmerande låg. Hälften av lärarna uppger att det finns elever i klassen som ofta eller aldrig får det stöd de behöver trots att läraren påpekar behovet. Anledningen är allt som oftast resursbrist. Särskilt stöd bli en rättighet för eleverna i verkligheten, inte bara på papperet.

• Nationell uppslutning för skolan. Trots att vi talar om att skolan behöver lugn och ro kan inte skolan stå helt fri från förändring. Skolans aktörer måste ständigt granska sin verksamhet och diskutera hur den kan förbättras. En orsak till misslyckade skolreformer beslutade uppifrån är att beslutsfattare inte inser hur verkligheten ser ut för dem som arbetar i skolan. Lärarna är beredda att ta sitt ansvar för att bidra till ett bättre samtalsklimat. Politikerna måste dra sitt strå till stacken.

I det nya politiska landskap som nu breder ut sig blir det ännu viktigare att riva murar och i stället bygga broar. Lärarförbundet uppmanar den nya regeringen att sätta skolan med dess elever, lärare och skolledare i första rummet och lägga partipolitiska agendor åt sidan. Det kräver att utbildningsministern har stora öron, mindre mun och ett hjärta som klappar för eleverna.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.