Sedan rätten till personlig assistans infördes år 1994 har människor med omfattande funktionshinder fått helt nya möjligheter att leva som andra. Det handlar både om möjligheter att klara sitt dagliga liv hemma och om att delta i samhällslivet.

Genom att bestämma vem som ska utföra assistansen har de assistansberättigade fått makt över sitt dagliga liv och behöver inte enbart lita till andras bedömningar av vad som är "bäst" för dem. Rätten till personlig assistans måste beskrivas som en revolution i vardagen för alla de personer som fått denna rätt.

Regering och riksdag har nu bedömt att tiden är mogen för en översyn av personlig assistans. Det är den första översyn som gäller både kostnader och kvalitet. Särskilt kostnadsfrågan har kommit att överskugga annan diskussion om personlig assistans och lett till flera utredningar och lagändringar under det senaste årtiondet. Utgångspunkten för översynen är att rätten till personlig assistans ligger fast, men att det kan behövas åtgärder för att göra reformen stabil och hållbar också på lång sikt.

En parlamentarisk kommitté, kallad Assistanskommittén, arbetar sedan en tid med denna översyn. Uppdraget ska avslutas en bit in på år 2007, men redan i höst ska vi presentera förslag om tydligare och mer enhetliga förutsättningar för dem som anordnar personlig assistans.

En unik omständighet vid personlig assistans är den "marknad" av olika utförare som vuxit fram sedan reformen genomfördes. Den assistansberättigade kan välja att låta kommunen svara för assistansen, engagera sig i ett kooperativ som ansvarar för uppgiften, vända sig till ett privat företag som säljer personlig assistans eller själv bli arbetsgivare för sina assistenter. Denna mångfald saknar motsvarighet på det sociala området i Sverige.

Jag var själv ledamot i den statliga utredning som i början av 1990-talet först föreslog en lagfäst rätt till personlig assistans. Även om vi lade stor vikt vid valfriheten så tänkte vi oss då främst brukarkooperativ som alternativ till kommunerna vid personlig assistans.

I dag ser vi att andelen brukare som anlitar kommunen stadigt minskar, från omkring 70 procent år 1994 till drygt 60 procent år 2004. Samtidigt ökar den andel som väljer att låta ett privat bolag anordna assistansen, från drygt en tiondel år 1994 till det dubbla år 2004. Den andel som anlitar kooperativ låg under tidsperioden stilla på drygt en tiondel av brukarna.

Vilka är då dessa bolag? Enligt Assistanskommitténs undersökningar finns de i alla storlekar, från en mycket stor grupp bolag med ett fåtal anställda till ett mindre antal bolag med tusentals anställda. Bolagen är verksamma i alla delar av landet men har särskilt stora "marknadsandelar" i bland annat Stockholms län och Skåne. De är oftast specialiserade på personlig assistans men kan syssla med andra saker, såväl service och omsorg som ekonomisk redovisning, ridskoleverksamhet eller plåtslageri.

När det gäller kvaliteten verkar situationen vara mer enhetlig. Assistanskommittén har frågat 900 assistansberättigade om deras erfarenheter. Genomgående är det betydligt större andelar som säger sig kunna påverka sin assistans och få den assistans de vill ha genom kooperativ och privata bolag än genom kommunerna.

Allra störst möjlighet att påverka fanns inom kooperativen. Det gäller till exempel möjligheten att välja assistenter, avgöra om en assistent ska bytas ut, bestämma när man ska ha insatsen samt planera och bestämma över assistenternas arbetsuppgifter.

På frågan om anordnaren kan erbjuda den assistans som brukaren vill ha svarade omkring 70 procent av dem som anlitade ko­operativ eller bolag "ja, i stor utsträckning". Motsvarande andel bland dem som anlitade kommunen var knappt hälften.

Svarsfrekvensen var hög och det fanns inga skillnader i antal beviljade assistanstimmar som tyder på att kommunerna skulle anordna assistans för fler brukare med särskilt omfattande behov. En rimlig slutsats är därför att kommunerna behöver bli bättre på att uppfylla intentionerna med assistansreformen. Att kommunerna kan klara detta tvivlar jag inte på.

En annan slutsats är att brukarnas möjligheter att själv bestämma över assistansen också har betydelse för assistansens kvalitet.

Det finns en bild av att oseriösa assistansföretag som kapar åt sig orimliga vinster på mer eller mindre skumma sätt. Sanningen är att de flesta assi­stansbolag är seriösa. Men även om de allra flesta är seriösa och tillför något värdefullt på "assistansmarknaden" så finns det ingen anledning att tolerera avarter.

I dag är det - hur underligt det än kan låta - tillåtet för den som är berättigad till assistans och för den anordnare som denne väljer att använda ersättningen till annat än assistans. Riksrevisionen och olika massmedier har uppmärksammat att vissa bolag tycks ha satt i system att hålla nere assistenternas löner och dela det överskott som då uppstår mellan den assistansberättigade och bolaget.

Oavsett hur utbrett missbruket är, måste luckan i regelverket täppas till för assistansreformens fortsatta trovärdighet. Assistanskommittén arbetar med ett lagförslag som ska göra det otillåtet att använda pengar som betalas ut till personlig assistans till något annan än just detta. Kommittén prövar också andra möjligheter att skärpa kontrollen av de offentliga medel som går till personlig assistans.

För god kvalitet i all assistans - vare sig kommuner, kooperativ eller bolag ansvarar för verksamheten - spelar statens tillsyn en stor roll. När assistansreformen genomfördes tog regering och riksdag lätt på detta och överlät i stort sett all kontroll av assistansen på brukarna. Lagstiftningen blev otydlig och tillämpningen av denna varierar över landet, mellan olika länsstyrelser.

Vi arbetar därför med förslag till lagändringar som förtydligar främst länsstyrelsernas ansvar för tillsyn av personlig assistans. I det sammanhanget kommer det antagligen att behövs tillstånd för de ko­operativ och bolag som anordnar personlig assistans.

Samtidigt vill vi slå vakt om den assi­stansberättigades nyckelroll för att kontrollera assistansen. Vi överväger att kräva att alla assistansanordnare ska skriva avtal med brukarna. Där ska det framgå vad som gäller för bland annat arbetsledning, administrationskostnader, arbetsmiljöfrågor, tvistlösning och uppsägning.

Även om de flesta anordnare verkar ha skriftliga avtal med brukarna så finns det allvarliga brister i dag. Assi­stanskommittén har studerat avtal från ett stort antal anordnare, såväl kommuner som kooperativ och bolag. Genomgången visar att avtalen mycket sällan säger något om till exempel hur anordnaren arbetar för god kvalitet i assistansen och vilken ekonomisk redovisning som brukaren kan kräva av anordnaren.

Med tydligare och mer substantiella avtal blir det lättare för den assistansberättigade att välja anordnare med kunskap om den assistans som denne erbjuder samt eventuellt byta anordnare om utförandet inte motsvarar vad man kommit överens om.

Därmed stärks de grundläggande idéerna bakom assistansreformen så att revolutionen i vardagen kan gå vidare.

Jan Andersson