Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Kommunerna har haft sin chans – staten måste ta över”

Skola i förfall. Det är dags att inse att kommunerna inte klarar att vara huvudman för skolan. De har inte lyckats göra den likvärdig. Vi stöder också kravet på en
skolkommission med ett öppet mandat, skriver Lärarnas Riksförbunds
ordförande Bo Jansson och förra chefen för Skolverket Per Thullberg.

Förra veckan stukades Sveriges självbild som en kunskapsnation i frontlinjen rejält. Det som håller på att hända är att vi halkar neråt snabbare än förmodligen någon föreställt sig. Vårt skolsystem befinner sig i en djup kris. Den kommunaliserade skolan har kommit till vägs ände.

Debatten efter den senaste Pisaundersökningen har varit inriktad på rikspolitikernas ansvar. Både regeringen och oppositionspartierna kom omedelbart med en rad förslag på åtgärder. Men den som har det konkreta operativa ansvaret för den svenska skolan är kommunerna och de fristående skolhuvudmännen. Och i stället för att stiga fram och ta ansvaret och ledartröjan så gick Sveriges Kommuner och landsting, SKL, ut och talade om att lärare måste lära mer av varandra. Ansvaret lades alltså direkt i den enskilde lärarens knä. Ingen frågade sig vilka förutsättning kommuner och huvudmännen fram till i dag erbjudit för att lärare ska ha tid och möjlighet till så kallat kollegialt lärande. Det är något som lärare efterfrågat under lång tid, men som inte skolhuvudmannen satsat resurser på. SKL påpekade sedan själva i debatten efter Pisa att man endast är en intresseorganisation och att: ”Kommunerna är självstyrande och bestämmer själva vad och hur de gör saker. Det vi gör är att stödja och hjälpa kommunerna med sin verksamhetsutveckling.”

Häri ligger en stor del av problemet i svenska skolsystemet. Huvudmännen kan göra lite hur som helst. Sanningen är att kommunaliseringen av skolan som genomfördes 1991 har misslyckats. När Skolverket går igenom orsakerna till de försämrade skolresultaten är det tydligt att det handlar om segregering, decentralisering och differentiering, samt en individualisering i form av ensamarbete som i själva verket lämnade eleverna i sticket. Dessa fyra faktorer förklarar i stor utsträckning varför svenska elever presterar sämre i skolan i dag än tidigare.

I takt med att staten tvingats gå in när kommunerna misslyckats hade det varit naturligt att ifrågasätta det kommunala huvudmannaskapet. Men få har vågat. Själva motivet för det splittrade ansvaret är just lokal variation och skillnader i utförande. Det är nu dags att balansen och ansvaret mellan stat och kommun förändras. Staten måste kliva fram och ta över det nationella ansvaret. Kommunerna har haft sin chans under så lång tid och det har bara blivit sämre. Det kommunala ansvaret för skolan måste justeras.

Vad har då egentligen kommunerna gjort för att bryta den utveckling som vi sett sedan år 2000 där kunskapsresultaten långsamt och sedan allt snabbare fallit? Jo, man sitter och väntar på att staten ska rädda skolan – trots att det är kommunerna som har befogenheterna och det egentliga ansvaret som huvudman. Staten måste därför återta ansvaret för genomförandet av de senaste årens reformer, som de flesta är välmotiverade och efterfrågade, och som riskerar att inte få avsedd effekt utan kraftfullt lokalt stöd.

Den angelägna reformen om förstelärare och lektorer riskerar att haverera på grund av kommunernas bristande vilja och intresse att följa lagstiftarens intentioner. Det räcker inte med allmänna formuleringar, det behövs precisa regleringar. Det handlar om att förändra en balans mellan stat och kommun till statens fördel. Kommunerna kan vi aldrig bortse ifrån, men de ska inte ansvara för undervisningen och kunskapsuppdraget i skolan.

Trots att man har det operativa ansvaret för skolan har kommunerna inte klarat av att finansiera skolan så att den blir likvärdig. Det finns många belägg för detta. I så gott som varje rapport och sammanställning över läget i skolan de senaste åren har konstaterat att likvärdigheten minskar och att klyftorna ökar i svensk skola. De kommunala resurserna till skolan har inte gått ”till var och en efter hans behov och från var och en efter hans förmåga”. Den svenska modellen förutsätter en likvärdighet i de tjänster som erbjuds. Sverige är ett välfärdssamhälle med en sammanhållen skola. Det gäller att få med alla. Sverige är ett litet land som behöver stora kunskaper. Vi har inte råd med elever som inte lyckas. Nu ligger vi i bottenklass i internationella jämförelser.

Kommunerna har haft 20 år på sig att utveckla sitt huvudmannaskap.  Det är dags att inse att de inte är mäktiga uppgiften. Den sista stora strukturreformen som måste göras för skolan måste därför vara att staten tar över för att garantera likvärdighet, lärarnas fortbildning och göra läraryrket kvalificerat och eftertraktat. Lärarnas status måste höjas, då det är ett akademiskt yrke på kvalificerad nivå. Även där har kommunerna länge haft ett annat fokus.

Pisa 2012 har skickat en oerhört allvarlig signal. Trots många år av varningar från bland annat Skolverket har få fattat hur illa det är ställt i den svenska skolan. Vårt land är i ett krisläge som kunskapsnation, något vi inte insett tidigare. Nu är vi på väg mot botten. Men Sverige ska ligga i täten. Det var där vi började innan kommunaliseringen slog sönder den svenska skolans likvärdighet.

Nu gäller det att gripa tillfället och göra de förändringar som krävs. Vi står också bakom kraven på en nationell skolkommission. Men då måste denna kommission ha ett öppet mandat. Den måste även ta ställning till heliga kor som bygger på kommunaliseringen, som fria skolvalet och friskolereformen och den måste våga vända på alla stenar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.