DN Debatt

”Kommunerna kan spara utan att dra ned på välfärd”

Sandvikens kommun har tait över en arena som har tre gånger så stor isyta som Globen i Stockholm och rymmer 10.000 åskådare, nästan en tredjedel av kommunen invånartal. I Sandviken har 150 anställda varslats inom skola och omsorg, skriver Thomas Idergard.
Sandvikens kommun har tait över en arena som har tre gånger så stor isyta som Globen i Stockholm och rymmer 10.000 åskådare, nästan en tredjedel av kommunen invånartal. I Sandviken har 150 anställda varslats inom skola och omsorg, skriver Thomas Idergard.
Ny undersökning: Genom att dra in på verksamheter som kultur och fritid kan kommunernas välfärdsservice bevaras under krisen. Ungefär var femte kommunal utgiftskrona går till verksamheter som inte berör välfärd och utbildning. Det överstiger med råge det som kommunerna behöver spara för att nå balans 2010. Det visar en ny undersökning från Timbro. Rege­ringen måste skapa incitament så att statsbidrag går till välfärdens kärna och inte till dyra satsningar inom fritid och kultur, skriver Thomas Idergard, ansvarig för Timbros välfärdsprogram.

Thomas Idergard

Sveriges kommuner framstår just nu som den ekonomiska krisens största offer. Den politiska budgivningen är i gång om vem som vill tillföra mest pengar ur statskassan för att mildra krisens effekter på det som kallas ”välfärdens kärna”, det vill säga utgifterna för omsorg, vård och utbildning.

Men sifferexercisen döljer en viktig sak, som regeringen påpekade i våras men som den tycks sakna verktyg för att förverkliga: Hur kommunpolitikerna handskas med pengarna är direkt avgörande för resultatet av de statliga extratillskotten. Visst går det att prioritera och använda pengar mer eller mindre smart.

Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) går ungefär var femte kommunal utgiftskrona till verksamheter som inte rör välfärd eller utbildning. Det överstiger med råge det som kommunsektorn nu behöver spara för att nå balans 2010. Ur ett makroperspektiv skulle alltså inte ett öre behöva dras in från ”välfärdens kärna”.

En stor del av de kommunala utgifter som inte rör välfärd och utbildning går till kultur och fritid. Timbro har under sommaren undersökt situationen i de 16 svenska kommuner som spenderar mest pengar på kultur och fritid per invånare och samtidigt genomför nedskärningar inom skola eller omsorg, flaggar för skattehöjningar under nästa år eller gör både och.

Resultatet är nedslående. Kommunernas prioriteringar fram till 2010, enligt gällande budget eller beslutade planer, går bland annat ut på följande:

ökning av de samlade utgifterna för fritid och/eller kultur (Karlstad, Umeå och Gävle);

fredning av några enskilda stora kultur- och fritidsutgiftsposter från sparbeting eller till och med ökade anslag till dessa (Luleå, Skellefteå, Norrköping och Gotland);

genomförande eller planering av nya kultur- och fritidssatsningar som ger långsiktiga åtaganden på en högre kostnadsnivå i både investeringar och drift (Botkyrka, Trollhättan, Malmö, Sandviken, Sundsvall och Landskrona);

bibehållandet av iögonfallande utgiftsnivåer för enskilda kultur- och fritidsprojekt (Helsingborg, Eskilstuna och Karlskoga.

I några kommuner görs flera av sakerna.

Bland dessa sexton extremkommuner återfinns både borgerligt styrda och vänsterstyrda. Låt mig här bara ge några exempel på utgiftsexcesser:

Helsingborgs kommun fick ordentligt underkänt för sin skolkvalitet i Lärarförbundets rankning 2008, alltmedan man satsar mest på kultur per invånare i hela landet. Bara i år drivs kulturhuset för en summa som motsvarar mer än 130 lärartjänster.

Sundsvall verkar vilja äventyrsbada sig ur krisen. Ett gigantiskt nybygge i två etapper motsvarar kostnaden för 250 lärartjänster under fyra år, det vill säga precis vad kommunen tänker dra in. Och då är den årliga driftskostnaden exkluderad. Skellefteå kommun sparar på äldreboendeplatser samtidigt som det stora kommunala badhuset sänder tevereklam för att locka invånarna till nya lyxrenoverade lokaler.

Botkyrka kommun tänker uppföra en skidtunnel som sammantaget kan komma att kosta över 100 miljoner kronor. Kommunens sjunkande skatteintäkter innebär samtidigt hårda besparingar inom skolan. Skidtunneln ska dock möjliggöra skidåkning inomhus året runt, innanför glasväggar och under jord. Kommunmajoritetens politik är onekligen ett förverkligande av kommunens slogan ”Långt ifrån lagom”.

Studieförbunden visar sig leva gott på skattepengar i alla granskade kommuner. I Eskilstuna, till exempel, motsvarar det årliga bidraget till studieförbunden vad det kostar att ge hemtjänst till 80 vårdtagare. Pengafördelningen sköts av en kommitté administrerad av studieförbundet ABF, som självt lyckas lägga vantarna på en fjärdedel av pengarna. I Italien hade detta kallats för korruption. I Sverige heter det ”folkbildning”.

En pikant detalj när det gäller Sandvikens kommun är att den nu tagit över en arena som har tre gånger så stor isyta som Globen och rymmer 10 000 åskådare, vilket nästan motsvarar en tredjedel av hela kommunens invånarantal. 150 anställda har varslats inom skola och äldreomsorg. 

Efter en genomgång av de sexton kommunerna visar sig dessa exempel tyvärr inte vara särskilt iögonfallande, utan helt representativa. Åtskilligt mer går i precis samma riktning.

Än mer intressant blir det när vi tittar på några av de 16 extremkommunernas motsatser – det vill säga de som ligger under eller runt genomsnittet för fritids- och kulturutgifter räknat per invånare. Här återfinns till exempel Vellinge och Kävlinge som har det gemensamt att de helt saknar särskilda politiska nämnder för fritid och kultur. I stället ligger det politiska ansvaret för dessa verksamheter under nämnden som också hanterar till exempel utbildning. Då blir det tydligare hur alla utgiftsposter konkurrerar om ett begränsat utrymme.

När sparbetingen läggs ut är det rimligt att anta att politikerna i en nämnd som ansvarar för såväl lärare och läromedel som för ishallar och badhus kommer att vara mer benägna att fördela nedskärningarna så att kärnverksamheter fredas så långt det går. Ansvar för en bredare utgiftspalett främjar sunda prioriteringar och motverkar slöseri.

Om regeringen vill att de extra statsbidragen verkligen ska gå till ”välfärdens kärna” måste den våga villkora utbetalningen av nya bidragsmedel – till exempel ställa krav på en reformerad kommunal organisation för att, i likhet med arbetslinjen i socialförsäkringen, skapa rätt incitament. Kommuner som vill få del av pengarna måste helt enkelt avskaffa sina separata fritids- och kulturnämnder.

Ännu ett steg längre vore särlagstiftning som direkt förbjuder kommuner att inrätta andra facknämnder än social- och utbildningsnämnder, vid sidan av en nämnd för teknisk infrastruktur, under den ekonomiska krisen. Politik är att hantera värdekonflikter och det finns faktiskt värden som är högre än det omhuldade kommunala självstyret. Att skattepengar prioriteras till välfärd framför badhus är ett sådant värde. 

Alliansregeringen löper en stor politisk risk om den tävlar om att ösa extra statsbidrag över kommunsektorn, utan konkreta garantier för att kommunerna prioriterar rätt. I valdebatten riskerar regeringen då bara att framstå som det ”snåla” alternativet mot en alltid mer spendersam opposition. För de flesta låter ”22 miljarder mer” alltid mer än ”17 miljarder mer”, i synnerhet som kulturcentra och äventyrsbad fortsätter att frodas medan lärarna och hemtjänsttimmarna blir färre. Och i verklighetens skugga, vid sidan av valdebatten, riskerar vi medborgare att få uppleva sämre välfärdsservice – i relation till allt som politikerna lovat leverera – samtidigt som kommunerna faktiskt fått mer av våra pengar att röra sig med.

 Thomas Idergard Ansvarig för Timbros välfärdsprogram