SKL: De stora överskotten gör det möjligt att anställa de lärare, sköterskor och läkare som behövs. Kommuner, landsting och regioner har på ett ansvarsfullt sätt förvaltat de kraftfulla statliga resurstillskott man fått de senaste åren. De förtroendevalda på lokalplanet har därför, i dialog med sina medborgare, en unik chans att stärka och utveckla välfärden. Men det krävs arbetsro för att medborgarna ska få bästa möjliga välfärd, skriver Anders Knape.
Åtta av tio välfärdstjänster utförs av Sveriges kommuner, landsting och regioner. Det tål att påpekas i en tid då debatten ger sken av att välfärdens innehåll och kvalitet avgörs på nationell nivå – däremot är ordning och reda i statens finanser av avgörande betydelse. Värnar man välfärden måste man värna den lokala självstyrelsen för den är grunden för det vi i det offentliga samtalet kallar för ”välfärdens kärna”.
Sverige har klarat den värsta finansiella krisen sedan 1930-talet bra, betydligt bättre än sin omvärld. En förklaring är att man i kommuner, landsting och regioner på ett ansvarsfullt sätt förvaltat de kraftfulla resurstillskott man fått under de senaste åren. Det ledde bland annat till att man kunnat värna personalen och kvaliteten i verksamheterna.
Majoriteten av de människor som är anställda av kommuner och landsting jobbar direkt med välfärd i skola, vård och omsorg. De är över 1 miljon – men behöver bli fler på sikt inom vissa sektorer beroende på demografin. Det finns behov av mer personal inom bland annat förskolan och skolan samt äldrevård och sjukvård.
Låt oss ta ett exempel på hur rekryteringsbehovet skulle kunna se ut. För att upprätthålla lärartätheten på samma nivå som genomsnittet för de senaste fyra åren krävs ungefär 6 000 nya grundskollärare till och med läsåret 2016/2017. Inom förskolan skulle det röra sig om cirka 4 000 nya förskollärare.
Mot bakgrund av de rekryteringsbehov som finns är det glädjande att ekonomin för landets kommuner och landsting är god. Det finns regionala skillnader och landstingens ekonomi är något svagare än kommunernas, men prognoserna pekar på överskott ingen hade vågat förutspå när krisen slog till.
Överskottet för 2010 i sektorn beräknas bli minst 20 miljarder kronor och överskottet för 2011 minst 10 miljarder. Det är resultat som visar på den lokala nivåns styrka. Man kan peka på tre förklaringar till varför det finns fog för att säga att krisen gick att hantera: resurstillskottet, andelen arbetade timmar ökar och antalet sjukskrivningar har minskat.
En lärdom vi ska ta med oss från den här krisen är relationen mellan nationell och lokal nivå. Det tillfälliga resurstillskott som erhölls i samband med att krisen slog till gav kommunerna och landstingen möjligheten till en avvägd krishantering. Förutsättningen för det är att stödet inte var öronmärkt utan generellt. Det innebar att man i de 310 kommunerna, landstingen och regionerna kunde göra sina prioriteringar utifrån lokala förutsättningar och behov.
Det främsta skälet till den revidering av prognosen uppåt som kunde göras så sent som för några veckor sedan är ett ökat skatteunderlag, det vill säga fler har ett arbete. En minskad utgift som har haft stor betydelse för kommuner och landsting de senaste åren är att deras försäkringsbolag AFA kraftigt har sänk kraven på premieinbetalningar. Skälet är att antalet sjukskrivna minskat vilket är ett ”MVG” till arbetsgivarna och en höjd livskvalitet för de berörda.
Det goda resultatet ger kommuner och landsting möjlighet att utveckla välfärden. Det viktigaste i nuläget är arbetsro. Under förutsättning att staten inte påtvingar kommuner och landsting nya åtaganden som är underfinansierade eller ofinansierade så klarar sektorn sitt ansvar för välfärden.
Det innebär att de lokala förtroendevalda i dialog med sina medborgare kommer att anställa lärare där fler lärare behövs, fler undersköterskor där äldrevården har behov, och fler läkare där de behövs. Det är det som är styrkan i den lokala demokratin; kunskap om de lokala behoven och närheten till medborgarna som välfärden är till för. Det är egentligen inget nytt, lokalpolitiker har i alla tider ägnat sig åt att ge medborgarna bästa möjliga välfärd för till buds stående medel.
Nu har vi en unik chans att stärka och utveckla välfärden. Det är inte främst ökade statsbidrag som krävs – utan arbetsro! En nationell nivå som värnar finansieringsprincip och den kommunala självstyrelsen genom generella statsbidrag utan öronmärkningar och pekpinnar. Det är också respekt för medborgarna. Beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Det är en fråga om demokrati.
Anders Knape
ordförande SKL,
Sveriges Kommuner och landsting