Efter maktskiftet 2006 tillsatte den borgerliga regeringen ett expert­råd under utbildningsdepartementet med syfte att tänka stort och rätt inför det fortsatta samhällsbygget. Det framkom tidigt att Globaliseringsrådet alldeles särskilt skulle titta på det svenska utbildningssystemet. Tillsättandet av rådet innebar också en markering om att regeringen i sitt arbete i ökad utsträckning skulle förlita sig på forskningsrön och expertkunnande i sitt beslutsfattande.
 

Nyligen avslutade Globaliseringsrådet sitt arbete. Både slutrapporten och delrapporten om utbildning och skola är intressant och viktig läsning. Det är därför både trist och allvarligt att finansminister Anders Borg uttryckligen markerat att Globaliseringsrådets arbete inte är något som regeringen kommer att använda sig av. Borg avfärdar det hela med hänvisning till den ekonomiska krisen. Det ekonomiska läget i sig gör det dock än mer angeläget att ta till sig av experternas rekommendationer!
 

Delrapporten om skola och utbildning är tydligare än slutrapporten, där politiker och fackliga företrädare kompromissat sig fram till formuleringar. Experterna lyfter bland annat fram kommunernas olikvärdiga finansiering av skolan som ett tydligt problemområde. Vissa kommuner, till exempel Stockholm och Torsby, kan satsa över 50 000 kronor per år och elev i undervisningskostnad i grundskolan. Motsvarande siffra i andra kommuner, likt Skara och Lessebo, ligger på strax över 30 000 kronor. Konsekvenserna av det lokala självstyret och liberaliseringen av skolpolitiken visar sin absurditet inte bara i dessa ekonomiska exempel utan även vad gäller elevernas prestationer. Den fallande kunskapskurvan har bevisats i ett stort antal nationella och internationella kunskapsmätningar.
Går det att skylla den bristande likvärdigheten i skolan och den negativa kunskapsutvecklingen helt på kommunerna som ju är satta att ansvara för skolan? Vi menar att det vore fel. Att kommunerna inte har eller har haft förutsättningarna för att klara undervisningsuppdraget var känt redan när Göran Persson gick emot lärarkåren och ökade det kommunala ansvaret med kommunaliseringen av skolan 1991. Därför skulle staten även fortsättningsvis garantera finansieringen och likvärdigheten genom ett antal viktiga styrinstrument. Så var tanken.

Verkligheten berättar i stället att staten, tämligen omgående, visade skolan kalla handen. Kommunerna fick själva bestämma över skolans finansiering, det blev tillåtet att fritt anställa obehöriga som fungerade som lärare, både i friskolor och i kommunala skolor, styrsystemet via läroplaner och kursplaner förslappades och lärarutbildningen reformerades till en utbildning med betydligt lägre status än vad den är värd. Lärarutbildningen lockar alltför få studenter. Detta beror också på dåliga utvecklingsmöjligheter i yrket. Resultatet av att skolan inte ses som en nationell angelägenhet är förödande.

Lärarnas riksförbund kan i dag presentera en ny undersökning som ytterligare visar kommunernas oförmåga att ansvara för skolan. Det gäller de kommunala skolplanerna, ett dokument som varje kommun enligt skollagen ska upprätta.
Den kommunala skolplanen ska visa hur kommunen tänker arbeta för att kommunens skolor ska uppnå de nationella målen i läroplaner och kursplaner. En granskning av 30 kommuner visar att skolplanerna i stort sett är meningslösa. Det rör sig om förskräckande läsning, även om mycket tyder på att skolplanerna kommer att slopas i kommande förslag till ny skollag, vilket vi ser mycket positivt på. De visar på en verklighet i kommunerna som är allt annat än vetenskaplig och kunskapsfokuserad.
 

I en del kommuner har man helt sonika struntat i att upprätta en skolplan och bryter därmed mot lagen. Så är fallet i Vilhelmina och Mönsterås. I Ludvika har man valt att slå ihop planen för socialtjänsten med skolplanen! Det är uppseendeväckande. I Forshaga kommun har man ”brainstormat” fram ledmotivet ”jag kan, jag vill, jag vågar” och i Oskarshamn berättar man från central nivå att ”allt som inte uttryckligen är förbjudet – det är tillåtet”. Korta och obegripliga dokument om en A4-sida är inte ovanliga. Uppsalas skolplan är så oprecis att man som lärare i vart fall inte känner sig tilltalad, medan Södertälje kommun måste ha sysselsatt ett antal tjänstemän för att ta fram deras katalogliknande dokument.
 

Genomgången visar att prestationerna i kommunens skolor inte har något samband med hur pass bra eller dåliga skolplaner man tagit fram. Kommunernas mest centrala styrdokument har alltså inte fyllt någon funktion. Det spelar därför ingen roll om man skulle ta bort dessa styrdokument helt och hållet. Det är just detta som är skrämmande. Tid ägnas åt dokument som ingen bryr sig om eller som är så svårbegripliga att de inte fyller någon funktion.

Globaliseringsrådet lägger fram konstruktiva förslag om finansieringen. De menar att finansieringen är ett första och stort steg för att göra den svenska skolan likvärdig. Märk väl att rådet inte pratar om mer resurser till skolan, endast att resurserna ska vara likvärdiga. Detta kräver att staten tar sitt ansvar. Det handlar heller inte om att frånta kommunerna huvudmannaskapet för skolan, utan garantera att kommunerna klarar av det uppdrag de fick vid kommunaliseringen 1991. Globaliseringsrådets förslag går faktiskt i linje med de tankar som låg till grund för kommunaliseringen.

Lärarnas riksförbunds undersökning av skolplaner visar att styrningen av skolan brister. Kommunerna behöver inte bara hjälp med en likvärdig finansiering, även styrningen av skolväsendet måste skärpas om Sverige ska bli den kunskapsnation som politiker och näringslivsföreträdare så ofta pratar om. Med anledning av detta kräver vi följande:

• Visa att skolan är en nationell angelägenhet och garantera en likvärdig statlig finansiering. Det blir därmed också lätt-
are att skapa lika villkor för fristående och kommunala skolor.
• Styrningen av skolan måste stärkas och vidareutvecklas. Resultaten från skol­inspektionens arbete måste tas på allvar och resurser tillföras och fördelas i syfte att skapa likvärdiga villkor.
• Inför 10-årig grundskola med engelska tidigare, kanske från årskurs ett.
• Uppvärdera läraryrket. Det viktiga är att en ny lärarutbildning skapas och en lärarlegitimation införs.
• Satsa på att fler kommer igenom gymnasieskolan genom att höja kvaliteten både i de studieförberedande och yrkesförberedande programmen.
• Utveckla studie- och yrkesvägledningen.
• Grundskolan skall tillhandahålla elever en grundutbildning som garanterar skriv- och läsförmåga.

Regeringen måste satsa på likvärdiga resurser och säkra kvaliteten i svensk skola och utbildning för att vi ska kunna möta utmaningarna efter lågkonjunkturen. Det krävs för att Sverige ska gå stärkt ur den ekonomiska krisen vi befinner oss i.