DN Debatt

”Kommunerna sviker de psykiskt funktionsnedsatta”

Ny kritisk rapport. Psykiskt funktionsnedsatta får inte den vård och det stöd som de har laglig rätt till. Det är slutsatsen i en rapport som Socialstyrelsen överlämnar till regeringen i dag. 34 av 100 granskade kommuner saknar till exempel helt bostäder för psykiskt funktionsnedsatta. Socialstyrelsen har ställt krav på åtgärder i princip i alla granskade kommuner. Ändå förekommer att kommuner meddelar att de inte avser att göra något alls, skriver Lars-Erik Holm och Birgitta Hagström.

Mitt hem är min borg lyder talesättet. Men om du har en psykisk funktionsnedsättning så kan ditt hem i decennier vara ett rum på tio kvadratmeter utan egen toalett och möjligheter att laga mat. Ditt hem kan ligga i en annan del av landet, långt från familj, vänner och sociala nätverk. Du kan få bo tätt inpå tjugo personer som också har stora behov av stöd och hjälp för oro och ångest. Om det är oroligt på boendet kan ansvariga av rädsla för exempelvis översvämning stänga av vattnet på natten, eller förse gemensamma utrymmen och kylskåp med lås så att du måste påkalla hjälp om du blir hungrig eller törstig.

Får personer med psykisk funktionsnedsättning vård och stöd utifrån sina behov? Det är huvudfrågan i den rapport som Socialstyrelsen i dag överlämnar till regeringen. Tyvärr blir svaret nej. Resultatet av tillsynen visar att nära hälften av de granskade kommunerna inte tillhandahåller ett boende med särskild service i enlighet med lagar och andra författningar på området.

34 av 100 granskade kommuner saknar helt bostäder för psykiskt funktionsnedsatta och 12 har inte fullvärdiga bostäder. Kvalitetsbristerna kan röra såväl boendets storlek, antalet personer, variationen av olika diagnoser eller inskränkningar som begränsar livssituationen för de boende.

Syftet med psykiatrireformen 1995 var att öka psykiskt funktionsnedsatta människors möjligheter att delta i samhället och leva ett liv som andra. Vikten av individuell anpassning lyftes fram. Kommunerna fick ett tydligare ansvar för att planera och samordna insatser, liksom för att utveckla former för boende och sysselsättning.

Reformen har dock haft svårt att sätta sig. 2003 utsåg regeringen en nationell psykiatrisamordnare som i sitt slutbetänkande tre år senare bland annat föreslog en utbyggnad av den öppna vården, fler alternativa vårdformer och omfattande ekonomiska satsningar. Just boendet lyftes fram som den faktor som har enskilt störst effekt på psykiskt funktionsnedsattas levnadsvillkor. Regeringen har de fyra senaste åren satsat 3,7 miljarder på samhällsinsatser för personer med psykisk ohälsa.

Om du inte kan stänga din egen dörr och känna dig trygg i din bostad så kan även den bästa behandling och rehabilitering vara förspilld. Därför är det oroande att Socialstyrelsens tillsyn ser en utveckling som åter går mot en ökad institutionalisering.

Vi ser exempel på hur större boenden växer fram. Som mest har vi funnit 22 personer i den kategori av boende som styrs av socialtjänstlagen. I LSS-boenden, enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, har vi funnit 15 personer, trots att föreskrifter och allmänna råd anger att det i regel bör röra sig om 3 till 5.

Ibland byggs bostäder för psykiskt funktionsnedsatta ihop med vårdcentraler och äldreboenden för att skapa effektivitetsvinster. Det går stick i stäv med tanken bakom avvecklingen av de gamla mentalsjukhusen; att dessa personers individuella behov bättre skulle synliggöras.

Socialstyrelsen har ställt krav på åtgärder i princip i samtliga granskade kommuner. Kraven rör en rad aspekter, inte enbart de psykiskt funktionsnedsattas boendesituation. Nu pågår en återrapportering där kommunerna beskriver hur de kommer att genomföra dessa förbättringar. Men det förekommer att kommuner meddelar Socialstyrelsen att de inte avser att göra någonting alls.

Socialstyrelsen drev i fjol det första fallet rörande allvarliga missförhållanden på ett LSS-boende där Nynäshamns kommun riskerade ett vite på 600.000 kronor. Vi fick efter upprepade kontakter gehör för våra krav och kunde nyligen avsluta ärendet. Socialstyrelsen kommer även fortsättningsvis att låta domstolar pröva hur långt avsikter och ambitioner i lag och förarbeten sträcker sig för att situationen ska förbättras för de psykiskt funktionsnedsatta.

Det är oacceptabelt att utsatta, röstsvaga individer ska utlokaliseras på obestämd tid från sina hemorter. Nya bostäder har tillkommit efter krav från Socialstyrelsen, men alltför få. Kommunerna har enligt socialtjänstlagen och LSS ett ansvar för att följa upp vilka behov som personer med psykisk funktionsnedsättning har av insatser och ska planera sin verksamhet därefter.

Redan tillsynen 2002–2004 visade att fyra av tio kommuner inte inventerade behoven eller sökte upp och informerade psykiskt funktionsnedsatta personer i tillräcklig utsträckning. Socialstyrelsen har i tio års tid påtalat att en kommun som inte vet hur många psykiskt funktionsnedsatta invånare den ansvarar för har svårt att uppskatta behovet av både bostäder och vård.

I tillsynen 2011 förstärks bilden av att psykiskt funktionsnedsatta riskerar att inte nås av insatserna de har rätt till. Vi ser påtagliga hot mot den enskildes rättssäkerhet, i form av avsaknad av dokumentation av beslut, ansökningar och journalanteckningar. Trots att Socialstyrelsen har tagit fram vägledning för socialtjänstens personal och att den formella kompetensen har ökat med fler utbildade socionomer ser vi ingen förbättring av handläggningen.

Även samarbetsproblemen mellan kommuner och landsting består. Nedtecknade överenskommelser som lagen kräver finns endast i 40 av de 100 granskade kommunerna och individuella planer upprättas fortfarande för sällan.

Vi vet sedan länge att människor med långvariga och allvarliga psykiska sjukdomar i en rad avseenden har sämre levnadsvillkor än befolkningen i övrigt. Vi vet att en trygg bostad skapar grunden för en god omsorg. Vi vet också att ett omfattande arbete återstår innan de psykiskt funktionsnedsattas hem blir deras borg och de kan leva ett liv som andra.

Insatserna måste utformas utifrån individens behov. Det som nu krävs är att kommunerna tar ett större ansvar för att målsättningarna för psykiskt funktionsnedsatta som har uttryckts i utredningar och lag ska uppfyllas.

Lars-Erik Holm, generaldirektör Socialstyrelsen
Birgitta Hagström, enhetschef Socialstyrelsen