Nyligen kunde vi läsa om vuxna med en bakgrund på barnhem som kräver både ursäkt och ersättning från staten för de lidanden de har fått utstå under sin placering. I vårt moderna samhälle vill vi gärna tro att vi är förskonade från sådan vanvård. Men än i dag är det nödvändigt med hög vaksamhet när samhället ingriper och ett barn placeras. Det handlar om barnens rätt.
Skolinspektionen har nyligen avslutat en granskning av skolgången för de elever som får sin undervisning i Hem för vård eller boende, HVB. Närmare bestämt har vi granskat hur dessa elevers rätt till utbildning i åldrarna 7–16 år förverkligas.
Resultatet är nedslående. Vi har hittat stora brister i den skolgång som de placerade eleverna får. Barnen får inte den undervisning de har rätt till och som de behöver. De halkar ytterligare efter sina jämnåriga och får stora luckor både när det gäller läsningen och kunskaperna om samhället och naturen. De här kunskapsluckorna gör att deras fortsatta skolgång allvarligt kan försvåras.
Det vanligaste skälet till placering vid HVB är brister i omsorgen i hemmet. När det gäller tonåringar beror det i stället ofta på till exempel eget missbruk eller kriminalitet. Många av ungdomarna hade vid placeringen stora skolproblem och brister i sina kunskaper. De har alltså stora behov av undervisning med hög kvalitet som anpassas efter deras situation.
För de elever som är placerade vid HVB finns en stor variation beträffande tillgången till undervisning. Majoriteten av placerade barn och ungdomar får undervisning i en vanlig skola på orten. Men det finns också en grupp barn och ungdomar som får så kallad särskild undervisning i det aktuella hemmet. Vid vår granskning fanns 114 barn/ungdomar med sådan skolgång. Det är sannolikt en låg siffra i förhållande till hur många som brukar finnas i denna form, eftersom granskningen gjordes i början av terminen. Det är denna grupp vår granskning avser.
Utbildningsformen särskild undervisning bär i lagstiftningen alla tecken på att vara ett undantag där stora delar av skollagen, grundskoleförordningen, läroplanen, kursplanerna och regler om timplan inte är tillämpliga. Sammantaget inskränker det elevernas rätt till utbildning. Konsekvenserna blir att eleverna undervisas i färre timmar och ämnen än vad som skulle ha skett i en vanlig skola. Särskild undervisning ska därför bara anordnas om det inte finns möjlighet att lösa elevens skolgång på annat sätt. Under vår granskning har vi haft anledning att ifrågasätta om elevernas problematik verkligen kräver så stora inskränkningar som särskild undervisning innebär.
Hur det går i skolan har starka samband med hur det går senare i livet för dessa barn. Generellt sett kan man säga att de som misslyckas i skolan har mycket stora risker för framtida problem, exempelvis psykisk ohälsa, kriminalitet, missbruk, tonårsföräldraskap och försörjningssvårigheter. Det finns alltså stor anledning för dem som ansvar för barnens skolgång att på alla sätt stödja barnen till bra resultat.
Vad har vi då sett i vår granskning? Endast ett av de 31 granskade hemmen undervisar i alla ämnen och ger eleverna den undervisningstid de normalt sett har rätt till. Undervisningstiden är också kraftigt begränsad för många elever. Det finns elever som får undervisning i så liten omfattning som 5–10 timmar i veckan.
Ett exempel är en elev som åldersmässigt tillhörde årskurs 7 och som inte hade varit i skolan sedan årskurs 2 men som bara fick undervisning 8 timmar per vecka i engelska, matematik och svenska. Detta motiverades med att eleven, på grund av den långa skolfrånvaron, inte var motiverad för mer undervisning. Om en elev inte har varit i skolan på flera år måste den så långt det är möjligt kompenseras för all den tid han eller hon har missat och lärarna måste använda arbetssätt som väcker motivation och lust att lära.
Vi har funnit att de skolansvariga i elevernas hemkommuner ofta är passiva när det gäller att säkerställa elevernas rätt till utbildning. Det är många gånger bara socialtjänsten i kommunen och inte skolansvariga som är aktiva.
De aktuella hemmen och de som har ansvar för elevernas skolgång i hemkommunen har svårt att hitta former för att samverka både före och under placeringen, vilket också kan påverka elevernas rätt till utbildning.
I samband med placeringen ges inte den nödvändiga informationen om elevens utbildningsbakgrund till det mottagande hemmet för att undervisningen ska kunna genomföras och anpassas på ett sätt som utgår från elevens behov och förutsättningar.
Med bakgrund av vår granskning finner vi det ytterst anmärkningsvärt att kommunerna inte använder formen särskild undervisning på ett mer ansvarstagande och restriktivt sätt. Det som i lagstiftningen är tänkt att vara ett undantag blir nu ofta följden av andra beslut som inte gäller skolan. För skolgången saknas en genomtänkt strategi. Besluten vilar dessutom ofta på bräcklig grund, utan stöd i utredning av den enskilde individens förutsättningar och behov.
Vi har full förstående för att vårdbehoven i många fall är både akuta och väsentliga men placeringen får inte gå ut över elevernas rätt till och tydliga behov av utbildningsinsatser. I stället för att bara ta hänsyn till vårdbehovet måste kommunerna också placera barnen och ungdomarna på ett sätt som gör att deras rätt till och behov av utbildning inte sätts på undantag.
Det finns inget som hindrar kommunerna att inta en mer medveten och ansvarstagande hållning och själva värna barnens rätt. Vår granskning visar dock också att regelverket är otydligt och har brister. Därför behövs det tydligare bestämmelser som kan bidra till att säkerställa elevernas rätt till utbildning.
Marie-Hèlène Ahnborg
inspektionsdirektör Skolinspektionen
Erik Bergeå
utredare Skolinspektionen
Här är hela rapporten.