Vart tog den starka kopplingen mellan högre måluppfyllelse för eleverna och bättre löner för lärarna vägen? I förhandlingarna om ett nytt läraravtal våren 2010 uttryckte arbetsgivarna, Sveriges Kommuner och landsting, stor oro över den negativa resultatutvecklingen i den svenska skolan. I det avtal som tecknades 6 maj 2010 betonas att:
”Parterna uppmanar till initiativ som leder till förbättrat resultat, ökad måluppfyllelse och förbättrad produktivitet vilket leder till att utfallet överstiger det garanterade utfallet.”
Lärarnas Riksförbund har undersökt om kommunerna levt upp till denna avtalsskrivning i den första av de två löneöversynerna som ingår avtalet. För att undersöka relationen mellan ökad måluppfyllelse och löneutfall har Lärarnas Riksförbund använt andelen elever som inte uppnått målen i ett, flera eller alla ämnen i årskurs 9 i grundskolan. (Se faktaruta).
För 2010 utgörs det enligt löneavtalet garanterade utfallet för Lärarnas Riksförbunds medlemmar av 2,0 procent. Det visar sig att i de kommuner där utvecklingen av skolresultaten varit mest positiv mellan 2007 och 2009 har löneutfallet 1 april 2010 i genomsnitt uppgått till 2,16 procent. Motsvarande löneutfall för de kommuner där resultatutvecklingen varit negativ mellan 2007 och 2009 uppgick till 2,15 procent.
Löneutfallet visar två saker. För det första är det i stort sett identiskt med det golv som siffran i löneavtalet utgör. För det andra finns det alltså i princip ingen koppling mellan skolresultat och löneutfall för de kommuner där lärarnas insatser lett till en klart positiv resultatutveckling, vilket är själva syftet med rådande avtal!
Att kommunerna inte förmår belöna duktiga lärare ser vi kanske tydligast i Essunga kommun där andelen elever i årskurs 9 som uppnått målen förbättrats med hela 17,8 procentenheter, och där lönepåslaget är bara 2,2 procent. Två tiondelar över golvet. Ändå vallfärdade medier och experter till kommunen under året för att se vad de gjort. Svaret var att man arbetat mer genomtänkt och lyssnat på lärarna.
2010 års avtalsrörelse innehöll mycket starka motsättningar mellan lärarna och kommunerna. Arbetsgivarna var angelägna om att avtalet skulle markera en början på en period med förtroendeskapande åtgärder. Det bästa sättet att skapa förtroende är att en kommun visar att den lever upp till avtalets intentioner. Vår genomgång visar tyvärr att löneöversynen 1 april 2010 inte utgjort den rivstart som behövts för att bygga förtroende för löneavtalet.
Trots att alla säger sig vara överens om hur viktig den enskilda läraren är för elevernas resultat ger det ingen återverkan i arbetsgivarnas lönesättning av lärarkåren. Vi står nu inför den sista löneöversynen i avtalet. Den ska genomföras 1 april 2011. Vi vill uppmana de lokala arbetsgivarna att göra en noggrann analys av resultatutvecklingen och med det som grund leva upp till löneavtalets intentioner.
Vår undersökning visar med all önskvärd tydlighet att lärarna kan bidra till en positiv resultatutveckling utan att lärarnas arbetstidsregler ändras. Det vore välgörande om de lokala arbetsgivarna förstod att förstärka de positiva arbetsinsatserna med ett bra löneutfall i stället för att börja med att förändra lärarnas arbetstidsreglering som ett självändamål.
Lärarnas Riksförbund har också analyserat löneutvecklingen för perioden 2005–2009 i de kommuner som stadigt befinner sig i resultattoppen, det vill säga tillhör de bästa 50 kommunerna när det gäller måluppfyllelse. Vår undersökning visar med nästan osannolik tydlighet att kommunerna inte klarar av att belöna goda prestationer. Det saknas helt en koppling mellan resultat och högre lön.
I Sverige finns det kommuner som ständigt presterar väl, i förhållande till övriga kommuner, när det gäller måluppfyllelse i grundskolan. Vi har identifierat 19 kommuner av de 50 bästa kommunerna 2005, 2007 och 2009.
I bara fyra kommuner – Lomma, Pajala, Partille och Grästorp – har lärarna en löneökningstakt som överstiger riksgenomsnittet. Goda skolresultat i Pajala belönas exempelvis med 0,02 procentenheter per år. För övriga 15 kommuner är kopplingen måluppfyllelse och lön till och med negativ. För oss som förbund är det nu ytterst svårt att motivera till nya avtal som är kopplade till resultat.
Sammantaget visar detta att arbetsgivarna har svikit lärarna år efter år och att löneavtalens intentioner aldrig har varit prioriterade i kommunerna. I stället bestäms löneutrymmet i kommunal sektor huvudsakligen av skatteinkomsterna, som i sin tur indirekt bestäms av tillväxttakten i näringslivet. Därmed saknar man den privata sektorns möjligheter att bidra till sina egna löneökningar på kort sikt och den privata sektorns möjligheter att värdera individers prestation utifrån en ekonomisk måttstock.
Det är därför glädjande att regeringen delar Lärarnas Riksförbunds syn på ökad statlig styrning av svensk skola och det samhällsekonomiska behovet av både relativlöneförändringar och en väl fungerande lönebildning avseende ekonomisk värdering av prestation.
Regeringen har också tillsatt en arbetsgrupp för att analysera hur ett stimulansbidrag kan utformas. Vi behöver modeller som belönar lärare vars undervisning visar en positiv påverkan på elevernas resultat. Frågan är dock om denna arbetsgrupp kan få någon reell betydelse.
Den fullkomliga oförmågan från kommunernas sida hittills är fascinerande. Detta kan också beskrivas som inget mindre än en lönebluff och hotar hela avtalet. Det kan innebära att kommande avtalsrörelse börjar i konfliktens och konfrontationens tecken. Just det som alla vill undvika.
Både kommuner och friskolor har starka drivkrafter att hålla kostnader nere och rekrytera lärare med minsta möjliga löneinsats. Den svenska skolan kostar mycket skattepengar i dag, men resurserna läggs inte där de behövs som mest.
Lärarnas Riksförbund menar att staten måste ta ansvar för skolans finansiering och även inrätta och reglera karriärvägar för lärare. Undervisningen måste premieras. I dag är karriärvägarna för lärare i praktiken obefintliga. Extra arbetsuppgifter eller ansvar syns i stort sett aldrig i lönekuvertet eller genom nedsättning i arbetstid.
Staten måste därför inrätta en modell med tydliga avancemangsmöjligheter inom läraryrket, med tillhörande lönepåslag för ”förstelärare”/särskilt kvalificerade lärare och lektorer. Utan fasta karriärvägar är det svårt att höja läraryrkets status.
En sak är säker. Vill man åstadkomma ökat förtroende mellan lärare och kommuner måste förbättrade resultat synas i lönekuvertet. Kommunerna måste sluta blåsa lärarna.
Metta Fjelkner
ordförande Lärarnas Riksförbund