En mamma besökte fängelset. Hon kom för att träffa mannen hon levt med och som förgrep sig sexuellt på hennes barn. Syftet med hennes svåra resa var inte att få svar. Hon har inget behov av att förstå honom. Hatet och raseriet över vad han gjort dottern har jäst inom henne. Nu är det så stort så hon känner att hon måste få det ur sig. Hon måste kunna andas.
Mamman ansökte om att få besöka före detta maken på fängelset. En förövare kan antingen neka besöket eller tillåta det. Det är hans beslut som gäller. I det här fallet hade han erkänt brottet, han ville stå för det han gjort. Därför tillät han offrets mamma att besöka honom trots att han förstod att mötet skulle bli mycket jobbigt för honom. Han skämdes.
Efter mötet med mannen sa kvinnan:
”Jag sa till honom att han förstört så mycket genom att göra det han gjort så han kunde glömma att jag skulle förlåta honom. Jag behövde se att han var underlägsen. På något sätt behövde jag den triumfen. Det var solklart för mig att jag ville åka dit för att trampa på honom. Sen hade jag inget behov av att träffa honom mer. Det var ett känslosamt möte.”
Mamman hade blivit traumatiserad när det uppdagades att hennes man utnyttjat deras dotter sexuellt. Först var hon förlamad av chock. Sen kom skammen. Hon ville gömma sig, inte synas för omvärlden. Nu gick hon i terapi och befann sig i bearbetningsfasen. Då behöver man rikta sina känslor utåt och inte belasta sig själv med skuld och skam. Besöket präglades inte av att hon ville förlåta eller försona sig med mannen. Tvärtom; hon ville i en direktkonfrontation ”kräkas” på honom och lägga över skulden där den hör hemma. Mötet med mannen i fängelset blev en viktig del i hennes rehabilitering.
Mannen som tillät sin före detta hustru komma till fängelset och skälla ut honom, hur blev det för honom? Han kände lättnad. Han tyckte att han förtjänade vartenda ord hon sa. Han var stolt för att han inte försvarat sig och skyllt ifrån sig. Mötet blev även ett viktigt steg i hans rehabilitering.
Man ska alltså inte underskatta den terapeutiska effekten en sådan konfrontation kan ha även för förövaren. Att ta på sig skulden och ärligt försöka besvara frågor och tankar från den som blivit kränkt är stärkande både för offer och förövare. Att stå för det man gjort, där ordet förlåt har en äkta betydelse är en förutsättning för att gå vidare i livet.
Det är vår absoluta övertygelse att om en brottsling erkänner fullt ut inverkar det positivt på hans framtida möjligheter att inte återfalla i brott. Det har vi fått många bevis för; både i vårt arbete med ungdomar som begått övergrep och med vuxna sexualförövare i fängelse. Naturligtvis borde samma sak gälla för alla förövare som begått någon form av misshandel.
Att återse den plats där man blev traumatiserad kan för många vara ett viktigt steg in bearbetningen. Att återse den person som traumatiserat kan för en del vara till stor hjälp i kampen att vinna över sin rädsla. Den hjälpen ska inte den som orsakat skadan kunna vägra, anser vi.
Även om förövaren inte erkänner och tar på sig ansvar kan en konfrontation, om offret så önskar, ha stor betydelse för den drabbades bearbetning. Då är det extra viktigt att den som vill konfrontera sin förövare är medveten om att han/hon kommer att vägra prata eller skylla ifrån sig. Det kan vara bearbetande att möta den som varit skrämmande även om personen inte tar på sig ansvar och ber om ursäkt. En sådan konfrontation kan även bli en del i ett motivationsarbete att på sikt få förövaren att erkänna och ta ansvar.
Bland de överlevande norska ungdomarna på Utøya var det en som i teve uttryckte att han ville läsa och få så mycket information som möjligt om Breivik. Varför? För att psyket fungerar så. Vi måste besegra vår rädsla genom att gå till motattack mot det som skrämde oss. En annan viktig del i deras bearbetning var att åka tillbaka till Utøya och med egna ögon se och återuppleva de hemskheter som nu är så intimt förknippade med ön.
Ett tragiskt exempel på att förvägras bearbeta sina känslor genom förövarkonfrontation är Englas mamma. Hon har att antal gånger försökt få tillstånd att träffa Anders Eklund. Hon behöver det. Ställa frågor som hon antagligen vet inte blir besvarade. Hon behöver se den man i ögonen som mördade hennes barn. Hon behöver säga något till honom oavsett om han svarar eller inte. Konfrontationen är viktig för henne. Inom sig vet att hon att hon behöver det. Men Anders Eklund vill inte.
Utifrån ett brottsofferperspektiv är det inte rimligt att förövaren, den som åstadkommit skadan, ska kunna neka en träff med offren. Det gäller både de som drabbats direkt och indirekt.
I vårt terapeutiska arbete har vi mött hundratals sexuellt utnyttjade barn och det finns inte något barn som inte haft frågor kring övergreppen och vi har ofta sett att nya frågor tillkommer under den mödosamma återhämtningen.
De vanligaste frågorna är:
Varför gjorde han det?
Kommer han att vara arg på mig?
Ångrar han sig?
Förstår han att jag mår skit?
Det borde vara en självklarhet att utforska ett övergreppsdrabbat barns tankar och frågor. Enligt FN:s Barnkonvention som Sverige ställt sig bakom ska barn bli lyssnade på och om möjligt få gehör för sina frågor och åsikter om det som angår dem.
I terapin med barnen är det viktigt att de får hjälp att formulera frågorna de bär på. Ibland, om förövaren erkänt och inte skyller ifrån sig, kan det vara en fördel att få frågorna besvarade direkt av förövaren. Efter att ha fått svar på sina frågor av sin förövare sa ett av barnen:
”Alla sa att det inte var mitt fel. Jag trodde inte på det. Men när det kom från honom själv trodde jag det var sant.”
Att en brottsling som ställt till med en omfattande fysisk och/eller psykisk skada för sitt offer och de närstående ska göra rätt för sig; så gott det går, borde vara en självklarhet. Om ett offer eller en närstående behöver träffa förövaren, eller på annat sätt vill få sina frågor besvarade, som ett led i sin egen återhämtning, ska hon få det. Förövaren ska inte ha makt att bestämma över den saken. Politiker och jurister, slå era kloka huvuden ihop och ändra lagen, skriv in i domen, eller gör något annat konstruktivt så att förövaren måste stå till förfogande för en förövarkonfrontation om offret eller dess närstående vill träffa honom/ henne!
Nu har Socialstyrelsen fått i uppdrag från regeringen att utvärdera medlingslagen. I socialtjänstlagen står det att medling ska erbjudas när gärningsmannen är under 21 år och att den är frivillig.
För det första tycker vi att ordet medling inte är bra. Det antyder förlåtelse. Det borde heta förövarkonfrontation. Syftet ska inte vara försoning utan en hjälp för offret att bearbeta sina upplevelser. För det andra anser vi att det inte ska vara frivilligt. För det tredje ska det inte vara åldersrelaterat. Om det är en hjälp för brottsoffrets bearbetning att återse sin förövare och eventuellt prata med honom/henne bör det möjliggöras.
Olof Risberg och Börje Svensson
psykoterapeuter vid Pojkmottagningen i Stockholm