På Socialdemokraternas kongress kommer frågan om vinst i välfärden upp. Det finns där starka krafter som vill se ett förbud mot vinstsyfte, eller lagregler om utdelningsbegränsning av vinsten, när privata företag bedriver skattefinansierad vård, skola och omsorg.
Samtidigt är landstingens ekonomi hårt pressad. Kommande ökande vårdbehov gör också framtidsutsikterna dystra. Enligt Stockholms läns landstings långtidsutredning blir underskottet för sjukvården i Stockholmslandstinget 15 miljarder kronor 2020. Ett förbud mot vinstsyftande företag är i ett sådant läge obegripligt. Dessa behövs för att skapa konkurrens som kan leda till ökad produktivitet och därmed mer vård för pengarna.
Det finns möjligheter till stora besparingar i den svenska vården. Det framkommer i en ny undersökning som Svenskt Näringsliv presenterar i dag. Kostnaderna för behandling av samma eller likartade diagnoser skiljer sig väsentligt mellan olika svenska sjukhus. När det gäller okomplicerade höft- och lårbensoperationer kostar en sådan på de tre länssjukhus som har lägst kostnad i genomsnitt 45 000 kronor medan den kostar 69 000 kronor på det dyraste länssjukhuset. En okomplicerad vaginal förlossning kostar 50 procent mer på det dyraste universitetssjukhuset jämfört med det billigaste. Om alla sjukhus var lika produktiva som snittet av de tre bästa skulle sju miljarder kronor kunna sparas, och ge utrymme för mer vård.
Uppgifter om sjukhusens kostnader finns i den så kallade KPP-databasen (KPP = kostnad per patient). Dit rapporterar sjukhusen sina kostnader per patient och diagnosgrupp. En diagnosrelaterad grupp (DRG) är ett antal närliggande diagnoser som sammanförs i en grupp. Cirka 50 procent av den somatiska (kroppsvårdande) sjukhusvården där patienten läggs in över natt (slutenvård) finns inrapporterade i databasen. Enskilda sjukhus har inte identifierats. Att det finns skillnader i patientunderlag mellan sjukhus har vi tagit hänsyn till i analysen.
Resultatet är en väckarklocka för landstingen. Den kostnadsbesparing som uppnås om alla sjukhus hade lika låga kostnader som snittet av de tre lägsta är mellan 10 och 15 procent. Den lägre siffran gäller om vi gör beräkningen på sjukhusens genomsnittskostnader för alla diagnosgrupper sammanvägt. Då tenderar dock besparingspotentialen att underskattas eftersom produktivitetsskillnader mellan kliniker inom ett sjukhus till viss del tar ut varandra. Den högre siffran gäller genomsnittet för ett antal utvalda diagnosgrupper, där patientunderlaget är stort och resursåtgången inte bör variera särskilt mycket för vården av enskilda patienter. Om denna besparingspotential gäller all sluten somatisk sjukhusvård motsvarar besparingen 5,5 till 8,3 miljarder kronor.
För att skapa likvärdiga förutsättningar mellan sjukhusen har vi jämfört universitets-/regionsjukhus för sig och länssjukhus för sig. Vi har också tagit bort de 5 procent dyraste fallen inom respektive diagnosgrupp på varje sjukhus. Vi har också i ett särskilt avsnitt fördjupat analysen genom så kallade regressionsanalyser. Denna analys görs för ett antal diagnosgrupper. Här har vi tagit hänsyn inte bara till sjukhustyp utan även till patienternas medelålder och andelen akuta patienter. Syftet är att genom att neutralisera för strukturella skillnader göra jämförelserna så rättvisa som möjligt. Kostnadsbesparingen är med denna mer utvecklade metod något högre, 19 procent.
Det kan finnas ytterligare skillnader i patientunderlag och andra för sjukhusen opåverkbara faktorer. Det material vi har tillgång till har dock inte medgett sådana analyser. Fördelningen av kostnader på vissa sjukhus mellan olika diagnosgrupper, och mellan vård och utbildning och forskning, kan vara felaktig. Det kan också finnas en underrapportering på vissa sjukhus.
Dessa felkällor slår dock åt bägge håll, det vill säga de kan både öka och minska kostnads- och produktivitetsskillnader. Genom att vi inte bara studerat kostnaden för enskilda diagnosgrupper utan även sjukhusens sammanvägda kostnader elimineras också många av dessa felaktigheter. Vår sammanvägda bedömning är därför att en kostnadsbesparing på minst mellan 10 och 15 procent är fullt möjlig att uppnå i den slutna somatiska sjukhusvården. Detta motsvarar hela sjukvårdskostnaden för till exempel Uppsala läns landsting.
Det finns heller ingen motsättning mellan goda medicinska resultat och låg kostnad eller hög produktivitet, vilket även är den slutsats som dras i en studie från 2008 baserad på Sveriges Kommuner och landstings ”Öppna jämförelser” av sjukvården. Tvärtom kan kvalitetsbrister leda till ytterligare behandlingar och förlängda vårdtider och därmed högre kostnader, medan låga kostnader kan tyda på god styrning och ledning, där resurser anpassas till behov, arbetssättet är välstrukturerat, ledtiderna är korta och felen få.
Vi förespråkar två strategier för att driva utvecklingen framåt. Den första är konkurrensutsättning. Det kan ske av hela sjukhus eller enskilda kliniker. Den andra är benchmarking, det vill säga fördjupade jämförelser i syfte att vidta produktivitetshöjande åtgärder. Konkurrensutsättning skapar ett nödvändigt förändringstryck och är därför i närtid sannolikt mest effektivt.
För att konkurrensupphandling ska fungera väl krävs ett tillräckligt antal leverantörer. En lag om begränsning av vinst eller av vinstutdelning inom bland annat sjukvården skulle undanröja drivkraften för att investera i privata företag i vården, eftersom kapital skulle satsas och riskeras utan möjlighet till ersättning. Konsekvensen blir att vi sannolikt inte får några privata vårdföretag som kan driva till exempel länssjukhus eller kliniker på sjukhus på entreprenad.
Erfarenheterna från Capios drift av S:t Görans sjukhus i Stockholm är dessutom entydigt positiva. S:t Göran har under den senaste tioårsperioden bedrivit vård med god kvalitet och sammantaget till en väsentligt lägre ersättning från landstinget än de offentligt drivna sjukhusen samtidigt som man gått med vinst. De har också bidragit till att sätta fokus på att förbättra produktiviteten på de offentligt drivna sjukhusen i Stockholms län.
Det går således att förbättra effektiviteten inom sjukvården. Men då krävs att konkurrens tillåts, inte förbjuds. Det är viktigt att ledamöterna på den socialdemokratiska kongressen har detta i åtanke så att möjligheterna att klara kommande vårdbehov inom ramen för den gemensamma finansieringen blir så goda som möjligt!
Annika Lundius
vice vd Svenskt Näringsliv
Anders Morin
ansvarig Välfärdspolitik, Svenskt Näringsliv