I takt med att Kristdemokraterna cementerats vid fyraprocentsgränsen har allt fler frågat efter en tydligare profil för partiet. Jag har själv förespråkat en rörelse mot en konservatism för 2000-talets dynamiska och mångfasetterade samhälle. Ett parti som tar ställning för låga skatter, fri företagsamhet, starkt försvar, lag och ordning, men som också ser hur detta är beroende av värderingar som stöder en fri skola, personligt välfärdsansvar, färre aborter, ett gott klimat för familjen och över huvud taget ett starkt civilt samhälle som skydd mot statens eviga tendens att växa till priset av vår frihet.
Svensk politik saknar det partiet. Långt viktigare är att det också saknas för en stor, anonym väljargrupp. KD – en vildvuxen rabatt av kristen vänster, värdekonservatism, miljödogmatism och allmän snällism – rymmer dock fröet.
Jag bad Demoskop undersöka vilket underlag det finns för ett KD som intar det övergivna högerfältet. I samma veva fick jag hjälp av United Minds att studera samma människor i form av åtta fokusgrupper i fyra olika städer.
Hypotesen var att dessa människor är konservativa men inte alls lockas av Sverigedemokraternas skräniga ölsjappspopulism. De ser positivt på invandrare, är ointresserade av hbt och räds varken dagens myller eller framtiden. De är skeptiska till politikernas klåfingrighet, värnar traditioner och har kort tålamod med genusvetare. De ser företag och familjer som landets ryggrad och ser hur båda angrips hårt av den tyckande eliten.
Samtidigt som majoritetens normalitet värdesätts betonar man den enskildes rätt att leva på lika villkor utanför samhällets mittfåra.
Resultatet från undersökningarna går inte att tolka på något annat sätt än att sådana väljare finns i rik mängd. Om KD tar dem på allvar kan man etablera sig som Sveriges med råge tredje största parti.
Enligt Demoskops mätning instämmer minst 7 av 10 (ofta fler) svenskar i följande:
• Alla har lika värde och ska ha samma rättigheter oavsett ursprung, religion eller sexuell läggning.
• Företagsamma invandrare är bra för Sverige.
• Vuxna människor har en plikt att försörja sig själva.
• Politiker ska inte bestämma hur föräldraledigheten ska fördelas.
• Många som lever på bidrag skulle kunna arbeta.
• Sverige borde få exportera snus till resten av EU.
• Det daltas för mycket med brottslingar.
• Fler poliser och längre fängelsestraff ökar tryggheten i samhället.
På det hela taget handlar det om en konservativ och tolerant grupp som skär genom alla åldrar, träffar kvinnor och män lika, återfinns inom varje utbildningsnivå och bland både oppositionens och alliansens väljare.
Skillnader finns – storstadsbor tycks lockas mera av de politiska ideologernas planer, medan människor i resten av landet förhåller sig självständigare till den livsstil tyckareliten föreskriver – men det bestående intrycket är att ett konservativt, tolerant KD kan hyvla en betydlig mängd väljare ur snart sagt varje samhällsgrupp.
Särskilt uppmuntrande är att den toleranta konservatismen står stark bland yngre svenskar. I sammanhanget bör dessutom nämnas en glädjande avvikelse: den yngre gruppen är negativ till påståendet att svenskarnas moral sjunker – motsatsen hade varit djupt nedslående.
När United Minds samlade dessa människor till samtal kunde man urskilja tre intryck.
För det första förstärks intrycket att de förenas enbart av sin samhällssyn – social hemvist är ingen gemensam nämnare. Man betonar traditioner och familj och visar öppenhet gentemot invandrare och minoriteter. Män och kvinnor anses vara i grund och botten olika, samtidigt som synen på homosexuella kan sammanfattas med att enskilda människor får leva som de vill: generellt är det en icke-fråga för gruppen, också när det gäller rätten till giftermål. Man har inga problem med invandrares osvenska egenskaper. Inom rättsväsendet läggs för mycket resurser på brottslingen och för lite på offret.
För det andra finns det ingen rädsla för att ibland låta det offentliga sköta sådant som det goda samhället kräver – men det ska skötas väl. Principiellt motstånd till välfärdsstaten saknas, däremot reagerar man häftigt mot fusk, politiskt principrytteri och överutnyttjande av systemen. Det svenska samhället bygger på förtroende, missbruk är ett angrepp på det som håller oss samman.
För det tredje är det slående hur ovana – eller ointresserade – de är vid att tala om politik. En tolkning är just att man saknar ett parti där man finner en hemvist, som formulerar deras outsagda åsikter.
Vid Kristdemokraternas riksting i förra veckan visade Göran Hägglund att han kan vara mannen att flytta partiet i riktning mot denna hemlösa, konservativa väljargrupp. Utan tvekan kommer det att leda till konflikter inom partiet. Striden står då mellan en folklig och öppen framtid med stor väljarpotential och en tillbakablickande, osäker kristdemokrati som söker sin bekräftelse innanför tullarna. Vart den senare leder vet vi redan.
Roland Poirier Martinsson