Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

"Könsstympade flickor glöms bort i Sverige"

Flickorna får lida i det tysta när ingen har ansvar för frågan, skriver Socialstyrelsens utredare. Det är oklart vem som ska bevaka de könsstympade kvinnornas och flickornas intressen i Sverige i framtiden. Vi arbetar på Socialstyrelsens uppdrag med att öka kunskapen om kvinnlig könsstympning. När uppdraget är klart den sista juni finns det ingen som har ansvaret för bevakningen av frågan. Det finns en risk för att könsstympningen glöms bort och att flickor som genomgått eller riskerar att genomgå ingreppet tvingas lida i det tysta. Det skriver deltagarna i Socialstyrelsens tillfälliga uppdrag om kvinnlig könsstympning.

Varje år omskärs cirka tre miljoner flickor, de allra flesta i Afrika, men också i vissa delar av Asien. Forskningsresultat visar att könsstympning sannolikt även sker i viss utsträckning på flickor som bor i Sverige. Problematiken kring vuxna kvinnor som genomgått könsstympning har fått mycket uppmärksamhet de senaste tjugo åren, vilket gjort att särskilt mödra- och förlossningsvården har kunnat förbättras avsevärt. Få har däremot vågat tala om vad som händer med flickorna.

Socialstyrelsen har under några år, ut-ifrån den nationella handlingsplanen mot kvinnlig könsstympning, haft ett uppdrag att öka kunskapen om kvinnlig könsstympning. Uppdraget ska avrapporteras den sista juni, och vem eller vilka som därefter kommer att bevaka frågan är oklart. Många är fortfarande omedvetna om kvinnlig könsstympning som företeelse och det finns nu en risk att frågan glöms bort och att flickor som har genomgått eller riskerar genomgå ingreppet lider i det tysta.

Kvinnlig könsstympning, eller omskärelse, är ett samlingsbegrepp för olika former av ingrepp i flickors yttre könsorgan. Det kan omfatta alltifrån att en del av klitoris skärs bort till att alla yttre könsorgan (klitoris, inre och yttre blygdläppar) skärs bort, varpå kanterna sys ihop till en smal öppning för urin och mensblod att passera genom.

Könsstympning av flickor medför flera risker. Direkt efter ingreppet kan det uppstå blödning, chock och infektioner. På längre sikt kan det följa menstruationsproblem, svårigheter att urinera, sexuella problem, infertilitet, förlossningskomplikationer etcetera. Många kvinnor som genomgått ingreppet upplever sig inte ha några komplikationer, men farorna är stora och könsstympning är ett allvarligt ingrepp. Stympningen innebär en kränkning av barnets och kvinnans kroppsliga integritet och är ett brott mot hennes mänskliga rättigheter.

I Sverige beräknas det finnas 28 000 kvinnor som kommer från länder där könsstympning av flickor är vanligt förekommande, och ungefär 12 000 av dessa är flickor under 18 år. Många av dessa var omskurna redan vid flytten till Sverige. De flesta som traditionellt praktiserat könsstympning överger traditionen då de flyttar från sitt hemland till Europa, men vissa vill hålla fast vid seden, ibland blir det till och med viktigare när man befinner sig i exil.

Religiösa ledare för kristna och muslimska samfund i Sverige har tagit avstånd från könsstympning av flickor. Trots detta finner många ändå stöd för ingreppet i sin religion, och kulturella värderingar om vikten av kontroll över flickors sexualitet kvarstår för många.

Det har debatterats om könsstympning sker på flickor som bor i Sverige. I Frankrike och England har man visat att det förekommer. Vissa forskningsresultat tyder på att uppemot 15-20 procent fortsätter låta döttrarna genomgå könsstympning även efter flytt till Skandinavien. Oftast sker det minst omfattande ingreppet och oftast inte i Sverige utan under resor till länder där traditionen är vanlig.

Könsstympning av flickor är kriminaliserat i Sverige sedan 1982. För att ett barn ska skyddas av lagen krävs anknytning till Sverige, men inte medborgarskap. I slutet av 90-talet förändrades lagen så att en person kan dömas för brott mot lagen i Sverige även om brottet begåtts utomlands. Även medhjälp och anstiftan till brottet är kriminaliserat vilket innebär att föräldrar och släktingar som låter någon annan utföra könsstympningen på barnet kan straffas.

Ingen har fällts för brottet kvinnlig könsstympning i Sverige.

Detta är förstås inte ett bevis för att könsstympning inte utförs på flickor som bor här. Ett flertal anmälningar har inkommit till både polis och socialtjänst, men inget fall har prövats i domstol. Polisanmälningarna har i flera fall varit problematiska. I några fall har flickorna som anmälan avsett hunnit lämna landet innan utredning slutförts, i andra har det varit svårt att fastställa om brottet utförts innan eller efter ändringen i lagen då det blev möjligt att lagföra brott utförda utomlands.

Enligt ett nytt lagförslag som ska träda i kraft den 1 oktober 2006 föreslås att hälso- och sjukvård och socialtjänst utan hinder av sekretess ska kunna lämna uppgifter som angår misstanke om könsstympningsbrott till de brottsutredande myndigheterna. Tidigare har sekretessreglerna och möjligheterna för myndigheter att lämna sådana uppgifter varit otydliga. Lagändringen är således mycket viktig för att undanröja tveksamhet kring möjligheterna för dessa myndigheter att polisanmäla det allvarliga brott som kvinnlig könsstympning utgör.

För att förbättra förutsättningarna för att kunna lagföra misstänkta gärningsmän bör preskriptionstiden för brottet ändras så att den börjar löpa då barnet fyller 18 år, på samma sätt som för sexualbrott mot barn. Därigenom kan barnet som vuxen ta ställning till att avslöja och anmäla brott som begåtts i barndomen.

Beivrande av brottet kvinnlig könsstympning är naturligtvis angeläget, men det är viktigt att påpeka att straffprocessens syfte och de rättsvårdande myndigheternas uppdrag inte är att skydda barn. En lagföring för brottet kvinnlig könsstympning skyddar inte i sig det drabbade barnet.

Det är de sociala myndigheterna som har det yttersta ansvaret för att ge flickor skydd mot könsstympning. Ett sådant skydd förutsätter bland annat kunskap, adekvata utredningar och ändamålsenliga åtgärder.

Kunskaperna hos berörda myndigheter är ofta små vad gäller brottet kvinnlig könsstympning i sig och dess specifika svårigheter. Här finns en stor skillnad mellan teori och praktik. Lagstiftningen vad gäller kvinnlig könsstympning och socialtjänstens skyldighet att skydda barn är tydlig, men bland annat på grund av okunskap är ämnet en icke-fråga.

Det är även viktigt att människor som jobbar inom andra yrkesgrupper, exempelvis inom skola, mödra- och barnhälsovård och sjukvård, uppmärksammar brottet könsstympning av flickor. Dessa har en plikt att anmäla till socialnämnd om de får kännedom om att ett barn riskerar att fara illa. Denna anmälningsplikt gäller naturligtvis även vid misstanke om att ett barn löper risk att könsstympas. Det är också önskvärt att information om kvinnlig könsstympning ingår i högskoleutbildningar, särskilt till jurist, polis, läkare, sjuksköterska, lärare och socionom, men så är sällan fallet i dag. Ämnet borde integreras i undervisning om brott mot barn, kön och våld eller liknande moment.

Det finns i dag ingen grundläggande struktur eller ansvarsfördelning vad gäller samhällets stöd och skydd för flickor som har genomgått eller riskerar att genomgå könsstympning.

På de flesta orter drivs frågan av eldsjälar. Det behövs en tydlig lokal ansvarsfördelning samt riktlinjer för anmälningsplikt och samverkan, så att det klart framgår vilken roll sjukvård, socialtjänst, skola och rättsväsende har. Könsstympning bör inte behandlas som ett eget udda ämne. Det har så mycket gemensamt med andra viktiga områden, såsom våld mot barn och kvinnor och övrig hedersproblematik, att man borde arbeta integrerat med alla dessa områden. Ansvaret för fortlöpande kunskapsspridning till personal bör ligga på ledningsnivå i respektive myndighet, så att det blir tydligt att denna fråga är viktig.

Kunskap är nödvändig för att kunna hjälpa. Om man inte har en grundläggande kunskap om vad kvinnlig könsstympning är, om man inte förstår det kulturella sammanhang inom vilket det sker, om man inte vet hur flickor som genomgått könsstympning kan reagera och vilka symtom de kan ha, om man inte vet hur en omskuren kvinna ska förlösas, då kan man varken förebygga eller hjälpa.

Inom andra områden, som exempelvis sexuella övergrepp av barn, har det visat sig hur ökad kunskap kunnat leda till att man upptäcker och hjälper fler som drabbas. Det samma gäller för könsstympning. Därför behövs det mer forskning om ämnet från olika discipliner, men också ett mer samordnat och integrerat arbete mellan olika sektorer i samhället.

Det är oerhört viktigt att involvera personer och grupper som kommer från länder där traditionen är vanlig, så att program och åtgärder förankras i berörda grupper. Man måste nå ungdomar. Skolor och ungdomsorganisationer behöver lyfta frågan. Dessutom är det som med all lagstiftning viktigt att föra ut information om förbudet till dem som kan beröras.

De allra flesta som kommer från samhällen där alla flickor omskärs slutar med sedvänjan efter att ha flyttat till Sverige. Samtidigt som vi måste belysa, förstå och lära av denna positiva attitydförändring får vi inte glömma de flickor som verkligen drabbas.

Det är dags att alla som i yrket möter barn har kunskap och strategier kring könsstympning av flickor, liksom man har kring andra situationer där barn far illa. Det kan tyckas vara ett misslyckande för rättsväsendet att flickor omskärs utan att det leder till fällande domar, men framför allt är det ett misslyckande för socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård att vi inte lägger märke till flickor som kan behöva vår hjälp.

LARS ALMROTH, barnläkare, med dr avdelningen för internationell hälsa, Karolinska institutet, PERNILLA LEVINER, jurist och doktorand, Stockholms
universitet och Karolinska institutet, SIV ANDERSSON, planeringsledare Gunnared SDF/Samverkansgruppen mot kvinnlig könsstympning, Göteborgs stad, INGER BJERMO, leg barnmorska, Malmö, BIRGITTA ENGBERG, poliskommissarie, Polishögskolan, Solna, MARTINA FRANCK, leg barnmorska, Spånga-Tensta barnmorskemottagning, EVA-MARIA FRISACK,
tf projektledare, Socialstyrelsen, ROSE-MARIE HOLST, förlossningsläkare, Östra sjukhuset,
Göteborg, LENA LITHNER, kammaråklagare vid Utvecklingscentrum Göteborg, FATIMA NUR, landstingspolitiker, Järfälla, MARGOT OLSSON, utvecklingssekretare för Kvinnofridsprogrammet i Malmö, KARIN STAWREBERG, livskunskapslärare på gymnasiet,
Göteborg, ABEBECH TEKLEAB, Riksföreningen Stoppa kvinnlig könsstympning (RISK)

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.