I det tredje riket relaterade man till arkeologi med epitetet ”eine hervorragende nationale Wissenschaft” – en utomordentligt nationell vetenskap. Sverigedemokraterna vill överlag dra ner på offentligt understödd kultur med undantag för satsningar på kulturarv. Arkeologin är, jämte historia, det ämne som har närmast koppling till studiet av kulturarv, vilket även det märks i SD:s kulturpolitik. I Stockholm vill partiet stödja skapandet av ett Vikingacentrum och i Skåne säger man sig vilja ge medel till satsningarna på Uppåkra.
Den övervägande delen av arkeologer i Sverige känner sig säkert ganska obekväma med att ha SD i supporterskaran. Innehållet i dagens arkeologiska forskning och publika förmedling ligger långt bort från det nya riksdagspartiets ideologi. Vad som kan vara pinsamt eller inte för arkeologer är emellertid av underordnat intresse i sammanhanget. Kulturarvsfrågan är en av de viktigaste och mest strategiska angelägenheterna för SD och förtjänar en djupare diskussion.
SD definieras ofta som ett främlingsfientligt parti. Man kan även karaktärisera det som djupt nationalromantiskt. I debatten har man i regel fokuserat på SD:s påståenden om invandrare. Den beskrivning och det sätt som SD definierar ”det svenska” har behandlats mindre djuplodande. Föreställningen om det folkligt svenska som bärande samhällsnorm är ett fundament i SD:s ideologi. Lyssnar man på retoriken framställs den svenska kulturen som organiskt utvecklad under tusentals år. I en nationalromantisk tankevärld står uppfattningar om kulturarvet och historia i centrum. Det är här arkeologin kommer in.
Den europeiska arkeologin var nära förbunden med nationalromantiskt tankegods under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Detta spelade en viktig roll i skapandet av de moderna nationalstaterna. Sverige var inget undantag. Nationalmuseum fick till exempel en mycket prestigefull plats, mittemot kungliga slottet, då det öppnade 1866. Det första som mötte besökarna på Nationalmuseum vid denna tid var de arkeologiska samlingarna vilka placerats på första våningen i den praktfulla byggnaden. Presentationsformen kunde inte förstås på annat sätt än att Sverige hade en lång historia. Det var på 1800-talet som Sverige blev svenskt, Danmark danskt et cetera. Museerna och arkeologin bidrog med viktiga kärnberättelser i nationsbyggena.
Nikolaj Grundtvig bidrog på ett mycket påtagligt sätt till att forma den populära danska självbilden under loppet av 1800-talet. Han är förmodligen mest berömd som psalmdiktare och för skapandet av folkhögskolor, vilket gjorde honom till en pionjär inom folkbildning. Han var även en begeistrad amatörarkeolog. Betydande delar i Dansk Folkepartis idégods kan härledas till Grundtvig. Det bör i sammanhanget understrykas att Grundtvig inte var främlingsfientlig, men han var skeptisk mot så kallad intellektuell elit. ”Folket” sattes i Grundtvigs retorik ofta i positiv kontrast till de ”Lärda”, en överklass som inte ansågs ha kontakt med livets realiteter. I begreppet ”verklighetens folk” som Kristdemokraterna lanserade och som anammats av SD hör man ett eko från Grundtvig. Folklig nationalromantik, förakt för ”intellektuell elitär smak” och främlingsfientlighet är tre viktiga gemensamma nämnare för SD och Dansk Folkeparti. Föga förvånande står stödet till kulturarvet högt också på Dansk Folkepartis kulturpolitiska agenda.
Kulturarvet är nu liksom för 100 år sedan ett starkt politiskt instrument, även om flintyxor och runstenar kan verka som ganska oskyldiga fenomen. SD:s taktik är listig när de säger sig vilja stödja just de kulturformer som inte provocerar. Man kan dock skönja en annan agenda. Kontrollen över kulturarvet är ett medel att nå makt, samtidigt är detta i sig självt ett centralt ideologiskt värde och mål för partiet. Den som kontrollerar kulturarvet har ett viktigt verktyg för att definiera vilka ”vi” är. De kulturangelägenheter som i många sammanhang väcker hetast känslor är ofta relaterade till kulturarv – det berör och upprör. Man kan läsa in olika betydelser och tolkningar i spåren av historien, några enkla sanningar hittar man inte, även om SD vill få det att verka så.
Det finns ingen neutral historia, men alla tolkningar är inte av lika stort intresse. De slutsatser som dras efter analyser av lämningar, miljöer och dokument bygger på rimlighetsantaganden. Den nationalromantiska historiesyn som ligger till grund för SD:s ideologi är alltför endimensionell för att ha trovärdighet i djupare resonemang. Den är lika platt som en till sin yttersta spets driven historiematerialism.
Om intellektuella sakresonemang varit avgörande faktorer för politisk framgång skulle SD inte sitta i riksdagen. Partiet är emellertid skickligt på att exploatera känslomässiga attityder. Då föreställningar om kulturarv konstrueras spelar känslor en stor roll. Ytterst handlar kulturarvet om förståelse av tillvaro och identitet, alltså djupt existentiella frågor. Definitionerna av kulturarv måste tillåtas vara vida och toleranta. När orden ”vårt” och ”deras” kulturarv används i dessa sammanhang läggs en grund för exkludering. Det är därför viktigt att historien inte ”kidnappas” av någon grupp.
Om man ser till situationen i Danmark så har Dansk Folkeparti varit mycket skickligt att i medierna erövra definitionsrätten av vad som är ”dansk” kultur. Vill man motverka en liknande utveckling i Sverige, så gäller det att föra upp diskussionen om kulturarv på den offentliga dagordningen. Så är inte fallet om man ser till mediebilden i dag. Frågor som berör till exempel arkeologiska diskussionsfält intar en mycket blygsam plats i kulturdebatten. Det ligger både på medierna och arkeologerna själva att förändra denna situation. Givetvis har även politikerna ett stort ansvar för hur dessa frågor utvecklas under de närmaste åren.
Det är ett grovt intellektuellt felslut om man tror att man genom att stödja kulturarvsarbete skulle befrämja främlingsfientlighet. Kulturarvsarbete handlar inte om att återge en statisk berättelse av hur någonting en gång var. Det består i hög grad i att driva en diskussion om hur vi förstår oss själva i samtiden. Arbetet med dessa frågor är ansvarsfullt eftersom det berör centrala demokratifrågor. Kulturarvet är allas oavsett var man råkar vara född, det kan inte ägas och måste vara tillgängligt för alla. För att det skall garanteras är det av stor betydelse att alla partier i riksdagen tar kulturarvsfrågan på allvar och stöttar den.
Diskussionen om främlingsfientlighet är viktig, men den bottnar till stor del i spörsmål om självidentitet och historiemedvetande. I debattinläggen efter valet talas det mycket om att ta avstånd från främlingsfientlighet, vilket är lätt att skriva under på. Detta är dock inte tillräckligt. Vi måste i framtiden fokusera mindre på frågor kring vilka ”de” är, och i stället koncentrera oss mer på vad som ryms inom begreppet ”vi”. Hur vi tar oss an kulturarvet, historien och arkeologin är därför en central framtidsfråga.
Björn Magnusson Staaf
fil dr i arkeologi, lektor i museologi på Institutionen för kulturvetenskaper i Lund, ordförande i Svenska Arkeologiska Samfundet, representant för Nordeuropa i World Archaeological Congress.