Tjänstemannaförhandlingarna gick alltför länge för sakta. Att de avslutades utan att nå fram till en legalt bindande överenskommelse har av vissa tagits som förevändning att uppträda som handelsresande i pessimism. Men det finns ingen plats på vagnen för dessa. När miljöministrarna för ett 40-tal länder i dag samlas för ett sista möte inför klimatkonferensen, kommer jag som ordförande för EU:s miljöministrar att driva på för en bred och kraftfull överenskommelse i Köpenhamn. En sådan kan ge mer långtgående åtaganden och snabbare sättas i verket än om alla legala paragrafer skulle vara färdigbehandlade, skriver Andreas Carlgren.

I dag samlas miljöministrarna från ett 40-tal länder i Köpenhamn, för ett sista förmöte inför FN:s klimatkonferens i december. Nu går processen in på upploppet inför klimatoppmötet och Sverige som EU-ordförande har en nyckelroll. Decembermötet har fortfarande alla chanser att bli en milstolpe i det globala arbetet för klimatet.

Men då måste innehållet sättas i främsta rummet. Jag kommer som ordförande för EU:s miljöministrar att driva på för att resultatet i Köpenhamn ska bli en bred och kraftfull överenskommelse, som ger mer långtgående åtaganden och snabbare kan sättas i verket, än om alla legala paragrafer skulle vara färdigförhandlade. I nästa steg och med en tydlig tidsplan måste överenskommelsen överföras till en juridiskt bindande form. Detta ökar enligt min bedömning chansen att USA och Kina gör tillräckligt långtgående åtaganden.

Vi miljöministrar har de senaste åren träffats vid åtskilliga tillfällen, och i flera olika konstellationer, för att nå det nödvändiga resultatet. Den här omfattande processen med möten på politisk nivå har skett parallellt med tjänstemannaförhandlingar. I Grönlandsdialogen och inte minst Major Economies Forum har länder med de största utsläppen, som Kina och USA och andra nyckelländer, haft chans att steg för steg pröva och utmana varandras positioner. Som ordförandeland för EU har Sverige drivit på och på vägen har länderna närmat sig varandra.

När vi i somras kom överens i Major Economies Forum, som samlar de stora utsläppsländerna med sammanlagt 80 procent av världens utsläpp, om att hålla temperaturen under två grader var det ett viktigt steg mot det som vi behöver slutföra i mitten av december. Det var resultatet av intensiva förhandlingar. Nu väntar två spännande dagar där utmaningen är att tydliggöra och utkristallisera vad som är möjligt att åstadkomma i december. När stats- och regeringscheferna kommer till Köpenhamn på kvällen den 17 december ska vi miljöministrar ha berett marken.

Många på avstånd från förhandlingarna har redan dödförklarat Köpenhamnsmötet. En del har tyckt att det är bra om det inte blir någon överenskommelse. När världen redan står på branten till en katastrof är förhoppningen att allt ska vara lättare att lösa om något år. Tro inte på det!

Andra, som delar av den svenska miljörörelsen, menar att vi ska göra en överenskommelse som utesluter de stora utsläppsländerna. Men att utesluta till exempel USA och Kina innebär ett misslyckande. Till skillnad från Kyotoprotokollet behöver vi ge oss på de stora utsläppen för att klara klimatet. För att tydliggöra: Om EU höjer budet med 10 procentenheter äts det upp av Kinas växande utsläpp på bara två år. Tydligare kan det inte sägas – alla måste vara med.

Tjänstemannaförhandlingarna gick alltför länge för sakta. Att de nu avslutats inför Köpenhamn utan att komma tillräckligt långt på vägen mot en legalt bindande överenskommelse har av vissa tagits som ytterligare förevändning för att uppträda som handelsresande i pessimism. Men det finns ingen plats på vagnen för dessa.  Världen har väntat länge nog på åtgärder för klimatet. För mig handlar det om politisk vilja och ledarskap. Det är nödvändigt att vi når en bred och omfattande överenskommelse för världens klimat i Köpenhamn som:

• innehåller tydliga åtaganden för åtgärder så att temperaturen hålls under två grader.
• innebär att alla länder är med, inklusive USA och Kina
• omfattar alla centrala delar med tillräckliga utsläppsminskningar, anpassningsåtgärder i u-länderna, finansiering av utsläppsminskningar och överföring av grön teknik.
• vid behov snabbt kan anpassas till vad vetenskapen visar är nödvändigt för att klara klimatet.

Miljöministergruppen måste formulera vad som krävs för att åstadkomma en sådan bred och omfattande överenskommelse. En överenskommelse som på många sätt kan vara bättre än den som var tänkt att träda i kraft först 2013. Utsläppen växer i dag när kurvan i stället måste böja av. Nu finns chansen att bryta utvecklingen, inte 2013 utan direkt efter Köpenhamnsmötet i år.

EU driver under det svenska ordförandeskapet krav som innebär de mest långtgående buden på bordet inför Köpenhamn: 30 procents utsläppsminskning till 2020, som hävstång för att andra ska följa efter. På lång sikt har EU satt målet att minska utsläppen med 80–95 procent till 2050.

Arbetet måste nu och i december inriktas på följande:

• Andra i-länder måste följa EU. De industrialiserade länderna som kollektiv måste ge besked om minskade utsläpp som klarar 2-gradersmålet med tydliga och mätbara mål för 2020 och med sikte på 2050.
• USA måste med. USA står i dag för en femtedel av världens totala utsläpp. EU för cirka 10 procent. Om USA inte kommer med riskeras en dominoeffekt där andra faller ifrån. En politisk överenskommelse gör det lättare för president Obama, med en trilskande senat, men innebär samtidigt en mycket stark förpliktelse.
• Kina och andra växande u-landsekonomier måste åta sig utsläppsminskningar. De måste ge besked om åtgärder som gör att utsläppen inte ökar jämfört med att inga åtgärder vidtas alls.
• Pengar på bordet för snabba åtgärder för utvecklingsländer. EU har sagt att det globalt krävs 5–7 miljarder euro per år under de första tre åren efter Köpenhamn. Andra måste fram med sina bud. EU är berett att ta sitt ansvar. Långsiktigt behövs 100 miljarder euro per år från 2020.
• Regnskogen ska räddas och utsläppen därigenom minska. EU har slagit fast att förstöringen av regnskog behöver halveras till 2020, och ha upphört till 2030. EU är berett både att ställa upp med direkta bidrag, och senare stöd genom utsläppshandeln, för att stoppa regnskogsskövlingen, stödja återskogning och skapa hållbart skogsbruk. Avskogning står för en femtedel av de globala utsläppen. Regnskogen är en naturlig lunga. Att bevara regnskogen är avgörande inte bara för klimatet utan också för den biologiska mångfalden och fattigdomsbekämpningen.

Jordens klimat och folk kan inte vänta på insatser för att rädda klimatet. Lösningen är inte att sprida mer pessimism utan att tvärtom – som EU gör – visa ledarskap som sätter press på alla andra aktörer. I Köpenhamn har vi nu och i december chans till en överenskommelse som öppnar för de snabba åtgärder som världens klimat behöver.

Andreas Carlgren
miljöminister (C)