I dagarna lade Jordbruksverket fram en uppmärksammad rapport (”Hållbar köttkonsumtion”), där man bland annat föreslår att en skatt på kött ska införas. Denna ska vara differentierad, menar författarna, så att köttproduktion med stor klimatpåverkan beskattas högre.

Det kan synas lovvärt att reducera djuruppfödningens klimateffekter, men rapporten slår fullständigt fel, eftersom den skulle leda till en kraftig försämring av djurskyddet i lantbruket.

Det kött som är mest ”klimatsmart” och som enligt rapporten skulle beläggas med de lägsta skatterna, är nämligen det som föds upp under de allra mest industrialiserade förhållandena, med hårt avlade djur som drivs mot det möjligas gräns. Jordbruksverkets förslag skulle leda till ett ensidigt gynnande av den minst djurvänliga produktionen.

Rapporten har ett fokus på nötköttsproduktion, som mycket riktigt har en negativ klimatpåverkan. Det beror dels på foderframställning och transporter, men till viss del också på att idisslare själva producerar den starka växthusgasen metan.

Kött från tjurkalvar med ursprung i mjölkproduktionen är mindre klimatbelastande än specialiserad nötköttsproduktion med så kallade dikor. Men djurskyddssituationen är över lag sämre i den köttproduktion som använder sig av ”överblivna” tjurkalvar än i diko-uppfödningen. Mjölkkornas tjurkalvar tas från mamman kort efter kalvningen, transporteras ofta till specialiserade uppfödare, och växer sedan upp under mer eller mindre intensiva förhållanden inomhus.

Det ska jämföras med den specialiserade nötköttsproduktionen, som står för cirka en tredjedel av det svenska nötköttet, där kalven lever tillsammans med mamman fram till slakt vid ett års ålder eller mer. De går oftast utomhus (under vintern med tillgång till stora, öppna ligghallar) med fri tillgång till bete och med fullt utlopp för sina naturliga beteenden. Är det rimligt att den djurhållningen skulle beskattas högre än den djurskyddsmässigt sämre tjurkalvuppfödningen?

Det allra största problemet med rapporten är synen på vilka djurslag som ska gynnas skattemässigt. Kycklinguppfödningen är den minst klimatbelastande och även slaktsvinen bidrar relativt lite till växthuseffekten, räknat i koldioxidproduktion per kilo kött. Anledningen är att båda dessa djurslag under en femtioårsperiod avlats för en extrem foderomvandling, vilket ger en mycket snabb tillväxt med förhållandevis lite utsläpp. Samtidigt föds djuren upp under hårt pressade, närmast industrialiserade förhållanden på små ytor.

För slaktkycklingarna har rationaliseringen drivits absolut längst. Över 90 procent av världens kycklingar (inklusive de svenska) produceras av två multinationella företag (Cobb och Ross), som bedriver aveln helt utan insyn från utomstående.

De svenska uppfödarna köper daggamla kycklingar från kontrakterade föräldrabesättningar. Efter kläckningen transporteras de med lastbil till de hangarliknande stallarna, där tiotusentals djur hålls i varje utrymme. Under cirka 35 dagar växer de från 50 gram till två kilos vikt med en täthet av närmare 20 djur per kvadratmeter. De samlas därefter in med särskilda lastmaskiner och körs till slakt.

Den extrema tillväxten innebär en enorm påfrestning på hjärta, kärl, lungor, leder och fötter. Omkring fem procent av de 80 miljoner kycklingar som årligen föds upp har svårigheter att gå och upp till tio procent har fotskador som kommer från de fuktbemängda ströbäddar de hålls på. Och då är ändå kycklinguppfödningen i Sverige betydligt bättre och djurvänligare än i vår omvärld.

Rapporten förbiser också att ett aktivt klimatarbete kräver åtgärder mot specialiseringen och strukturrationaliseringen inom jordbruket. Vissa gårdar håller suggor och säljer smågrisarna till andra, som föder upp dem till slakt. Mjölkproducenterna säljer sina tjurkalvar till särskilda uppfödare. Samtidigt har antalet stora slakterier halverats på några decennier. För att flytta djur mellan olika gårdar och slakterier färdas lastbilar fulla med grisar och nötkreatur årligen 40 miljoner kilometer i Sverige – motsvarande tusen varv runt jorden.

Rapportens förslag innebär att vi via skattsedeln skulle subventionera till exempel kycklinguppfödningen över hela världen, på bekostnad av till exempel den svenska nötköttsproduktion som ännu i stort sett bedrivs på djurens villkor. Inga hänsyn tas till hur djuren föds upp och transporteras.

Om man anser att köttkonsumtionen bör minska (och det kan finnas mycket goda skäl för det) är det en betydligt bättre väg framåt att skattebelägga de sämsta djurskyddsalternativen och de längsta transporterna.

Skatter och avgifter kan vara ett effektivt sätt att driva utvecklingen åt rätt håll, men då måste målet vara tydligt. Låt forskare och lantbrukare tillsammans sätta djurskyddspoäng på olika former av uppfödning och transport, oavsett djurslag, och lägg straffskatter på de sämsta alternativen. Konsekvenserna skulle dels bli att köttkonsumtionen totalt minskar, dels att den uppfödning som är bäst för djuren gynnas.

På så sätt skulle skatteinstrumentet kunna användas till att förbättra både klimatet och djurskyddet på samma gång. Till skillnad mot Jordbruksverkets förslag skulle det inte missgynna svensk djurhållning, snarare tvärtom. Trots alla brister har vi fortfarande världens bästa djurskydd i lantbruket.

Per Jensen, Professor i etologi vid Linköpings universitet